Gott Nytt År!

Första nyårsaftonen som min blogg är vid liv, både 2008 och 2009 var den i koma. Eller något åt det hållet. Och detta inlägget skriver jag en bra bit i förväg, men WordPress har tidsinställning så det publiceras 23.59.

Gott nytt år allihop!

The 18 minute single take black-and-white 1963 TV recording featuring British comedians Freddie Frinton and May Warden has become an integral component of the New Year’s Eve schedule of several German television stations, Danish, and Swedish national television, a December 23 staple on Norwegian national television, and a cult television classic in Finland, Faroe Islands and Austria; on New Year’s Eve 2003 alone, the sketch was broadcast 19 times (on various channels). As of 2005, the sketch has been repeated more than 230 times. It is famous in other countries as well — including German-speaking Switzerland and South Africa. It is a New Year’s Eve staple in Australia on the SBS network.

[...]

It is a curiosity that this sketch has become a tradition in Germany, where up to half the population may see it every year, but it is almost totally unknown in Britain. It is also shown on New Year’s Eve in many other mainland European countries, particularly Nordic countries, and also screens on SBS in Australia. In Norway, however, it is shown every year on the evening of December 23. It is known as far away as South Africa where it is also broadcast on New Year’s Eve. In Sweden, the show was put on hold for a period of six years, deemed ”unsuitable” because of James” heavy drinking. However, the TV network then relented to popular demand and brought it back.

Although the sketch is most popular in non-English speaking countries, it is typically shown in the original English without dubbing or subtitles. It is easy to understand with even the most basic knowledge of English, which helps explain this point. The performance remains practically unknown to the English speaking world. Many British people are surprised when encountering fans” ability to quote dialogue, they themselves, however, seemingly rarely share in the enthusiasm. Although a small clip was broadcast in an edition of QI in January 2010, it has not been broadcast in its entirety on British TV for at least 30 years.

Wikipedia.

300 inlägg!

Efter lite omstrukturering bland mina recensioner så har jag fått ett till inlägg, vilket gör att jag totalt har gjort 300 inlägg! Inte så pjåkigt med tanke på hur inaktiv jag var under hela sommaren och hösten.

Sagan om Despereaux (2008)

När man läser folks kommentarer och recensioner av Sagan om Despereaux får man intrycket att det är en kaotisk och mörk historia, en film som inte är direkt lämpad för barn. Jag kan väl hålla med om en del, att den försöker berätta en och samma historia ur flera vinklar och att det inte är lika harmlöst tråkig film som Bamse och den Lilla Åsnan. Men kaotisk? Icke då. Mörk? Javisst, lite mörk är den ju, men inte så att den blir olämplig för barn. Barn som uppnått en viss ålder då alltså, säg sju år.

Sagan om Despereaux är baserad på fyra böcker av den prisbelönta författaren Kate DiCamillo, fyra böcker som berättar en och samma historia ur olika karaktärers synvinkel. Av vad som framgår av Wikipedia så har en del förändrats från böckerna, men har man som jag inte läst dem så märker man inte mycket av det; tilläggen, som grönsaksanden Boldo, passar väl in och förgyller filmen.

Landet Dor, där Soppdagen är årets största högtid, är skådeplatsen. På Soppdagen kokar rikets främste kock Andre en ny underbar soppa, som serveras först till kungafamiljen och sedan till hela staden. Råttan Roscuro, med röst av ingen mindre än Dustin Hoffman, anländer till landet Dor med ett handelsfartyg och råkar trilla ner i drottningens soppa och bokstavligen skrämma ihjäl henne, vilket gör att kungen förbjuder både soppa och råttor i hela kungariket. Roscuro tvingas fly ner i underjorden och kloakerna, de onda råttornas rike.

Här kommer den lilla musen Despereaux in i bilden, spelad av Matthew Broderick. Han föds helt orädd och förblir det under hela sin uppväxt. Medan de andra mössen lär sig att vara rädda för knivar och katter i skolan så tycker han att de ser häftiga ut. När hans bror försöker få honom att äta böcker, som möss bör, så börjar han läsa boken istället; han läser om en mäktig riddare som försöker rädda en prinsessa som sitter inlåst i ett slott, långt, långt borta. Despereaux tar till sig riddarnas hederskodex och efter att ha träffat den undersköna Prinsessan Pea (Emma Watson), slottets mänskliga prinsessa, bestämmer han sig för att för alltid skydda henne.

Despereaux blir bannlyst från mössens rike för att ha umgåtts med en människa och förpassas till råttornas rike där han träffar Roscuro. Despereaux hjälper honom med att be om ursäkt till prinsessan för hennes mors död, men det lyckas inte så bra; Pea skriker och jagar iväg honom, och Roscuro blir bitter och svär att hämnas på prinsessan.

Den tredje huvudkaraktären, den fattiga bonddottern Mig (Tracey Ullman), blir Roscuros kumpan. Hon har alltid drömt om att få bli prinsessa, men det närmaste hon kommer är att skrubba golv i kungens slott. Roscuro övertalar henne att kidnappa prinsessan och föra henne ner i fängelsehålorna, där han sedan låser in båda två och tillkallar resten av råttorna, som gärna vill käka upp prinsessan.

Despereaux och Roscuro, som inser allt det onda han gjort i sista sekunden, lyckas rädda prinsessan, samtidigt som kocken Andre fått nog och kokar upp en ljuvlig soppa trots förbudet, vilket för tillbaka glädjen och färgen till Dor – ja till och med regn och solljus. Roscuro ber om ursäkt för att, utan att ha menat något illa, gett drottningen en hjärtattack; kungen ber hela sitt folk om ursäkt för att ha gjort livet hemskt för dem bara för att han själv drabbades av sorg. Alla blir lyckliga till slut, utom möjligen de onda råttorna. Budskapet är väldigt tydligt; allting går att lösa, så länge vi förlåter varandra.

Sagan om Despereaux är en underbart animerad film. Vissa av fysikens lagar gäller ju inte, men vem bryr sig om det. Landet Dor ser fantastiskt ut, mössens lilla kungarike är en miniatyr av människornas stad, byggd med nyckelhål som fönster, knappar som grindar och spelkort som tak; det känns verkligen som en stad byggd av allt möjligt krimskrams mössen hittat i slottet. Människorna kan tyckas se lite tråkiga och kantiga ut, i alla fall byborna, men det passar in i resten av filmen.

Skådespelarensemblen är också imponerande och allihop gör de ett utmärkt jobb med att ge karaktärerna liv; Dustin Hoffman och Matthew Broderick som Roscuro och Despereaux, Emma Watson som Prinsessan Pea, Tracey Ullman som Mig, och Sigourney Weaver som berättaren, samt Robbie Coltrane, Kevin Kline och William H. Macy i mindre roller.

Att budskapet är så uppenbart kan ofta göra filmer sämre, hela filmen blir förutsägbar eftersom man redan vet vad slutklämmen ska bli, men Sagan om Despereaux blir inte sämre av det. Tvärtom är det en ny tappning av flera klassiska sagor, och sagor brukar ha väldigt tydliga budskap. Sagan om Despereaux för också fram budskapet väldigt bra; det mörka, som vissa kritiserar, gör det så mycket tydligare att förlåtelse verkligen hjälper.

Det är kanske inte en film för de allra minsta, i vart fall inte om de är väldigt känsliga, men det känns som en film jag hade tyckt om när jag var en sju-åtta och uppåt (jag gillar ju den nu med som ni märker). Visst är den mörk, för att vara en barnfilm då, men livet är inte bara glatt och trevligt hela tiden. Är man i den åldern börjar man bli kapabel att förstå det. Filmen visar ju dessutom att förlåtelse läker många sår, vilket ju knappast kan vara ett dåligt budskap att ta med sig från en film.

7/10

Chris Rea

Chris Rea är en artist jag nyligen börjat lyssna på. Och med lyssna på menar jag att jag hittat två låtar han gjort som jag tycker är bra, mer bestämt ”Josephine” och ”Looking For The Summer”. Båda är lite nedstämda och, tja, en aning Mark Knopfler-aktiga. Han sjunger lite grann som Mark Knopfler, i dessa låtar i vart fall, men musiken blir ofta alldeles för mycket som Thomas Ledin (vilket inte är något positivt enligt mig).

De flesta låtar jag hittat av honom låter som Tomas Ledin på engelska, så han lär inte bli en artist jag lyssnar på på redigt, lyssnar igenom hela album o.s.v. Men de här två låtarna är undantag.

Review: Ballet Shoes (2007)

New version posted on December 25th 2010.
To read the original review, look no further than here.

Drama is not a genre I normally enjoy, and I never saw what’s so fascinating about ballet; but for this review I will try to put such thought aside and concentrate on the film; is it good, or is it bad?

Ballet Shoes takes place in 1930′ies England, and the plot revolves around three girls and how they try to realize their dreams, despite living in poverty. It’s a drama film, although not overly dramatic. Well, in one way it is, but I’ll get to that later.

The film opens in the home of archeologist and adventurer Matthew – later called Gum, Great uncle Matthew – who travels the world and brings home little souvenirs; parentless children in need of new homes, which his niece Sylvia are given to take care of while he’s away.

The main story begins when the three girls – Pauline, Petrova and Posey – have become a little older and are going to school. Their adoptive mother Sylvia can no longer afford paying for their educations and they have to leave school, and, to even afford living in their house, start renting out some of the rooms. Quite conveniently, two of the guests are retired teachers who offer to give the girls full education, free of charge.

The plot centers around the three sisters” talents and their attempts to make something out of them and fulfill their dreams. This is the problem with the film; there is such a lot to make a film from, such a lot of plot material and characters to develop, and yet the producers feel the urge to squeeze in four or five quite detailed life stories in an hour and a half. The result is that the film seems rushed, they can’t focus on developing one character for more than a minute at a time. They try to make all the characters interesting and well-developed, but excel with none of them. And ironically, the one they give most time to develop, Pauline and her acting, isn’t the one you’d think the story ought to be about; Posey is the ballet dancer. I think they should’ve made the film two hours long; give the character more time to develop and don’t rush the story. When you see how much they squeeze into these 90 minutes, you notice it wouldn’t have been very long-winded even at 120 minutes; they have a lot of story and characters to develop, yet don’t take the time they need. As it is now, most of the personality changes seem unnatural. For example, Pauline becomes quite the diva after her successes on stage and thinks everyone else should help her with everything and allow her to ”save her strength”, but this comes so suddenly and goes away just as fast, so that it only seems like a last minute idea, despite Watson’s acting.

The Fossils; Petrova (up), Posy (L) and Pauline (R)

And speaking of acting, it is the actors that really keep the film together. Ballet Shoes gives us a chunk of Britain’s prime actors; from veterans like Richard Griffiths, Eileen Atkins and Gemma Jones, to newborn stars like Emma Watson, to those in between like Emilia Fox. Three of the actors, Griffiths, Watson and Jones, have all been in the Harry Potter movies, where they played Uncle Vernon, Hermione Granger and Madam Pomfrey respectively; here they take on the roles of Gum, Pauline Fossil and Dr Jakes. Emilia Fox, from Silent Witness, also takes on a leading role in the film as Sylvia, the girls” adoptive mother. The actors all do a great job, they make the characters believable despite the film only allowing them to develop a blink at a time.

The editing (in the parts that don’t feel rushed), the camera work and the music, together with the actors, all give the film a unique atmosphere. However, one thing that is hard to ignore, at least for us who don’t normally enjoy pure drama films, is the lack of conflict.

Sure the family is poor, and sure they find it hard to afford new clothes for the theatre, the rent and all the whatnot. And everything doesn’t run perfectly smooth for the girls when they try to fulfill their dreams; but it never feels as if they might actually fail. The obstacles they face never seem too hard to beat, that beating them actually is a challenge. The film is so quick to skip between scenes and plot lines that the characters don’t get time to actually face any obstacles, any such scene is cut out to be able to get film under 90 minutes.

Atop of all that, the film is full of wonderful coincidences that make sure all characters live happily ever after, again completely without conflict or resistance, without rivalry between any characters and so forth. At times it gets so sugar sweet and happy that I can’t stand it, but the quick cutting is there to save me from too much happiness. If your parents told you you should stop watching such violent and scary films when you were little, and said you ought to see something happier and lighter, they probably meant Ballet Shoes. It’s virtually void of conflict, at least the kind that has time to get you engaged in it, and absolutely everyone lives happily ever after. Not too dramatic for a drama film.

On the whole I think they should’ve made the film longer, giving the characters more time to develop, and they should’ve added some kind of proper conflict or believable obstacles, to make the story more interesting. It’s absolutely not a horrible movie, if you like drama you’ll probably enjoy it a lot more than I did. But for us who want a little bit of obstacles for the main characters to overcome, that they might actually fail at something, it’s not a film I’d recommend. I’ve seen it twice now in three years, and it’s going to take a lot to make me watch it again.

The score is quite high thanks to the actors, but far from top-notch. The producers could’ve done a lot more with the characters and the plot, but instead compressed it into an hour and a half.

6/10

Ballet Shoes (2007)

I våras skrev jag om att jag borde gå tillbaka och se om de filmer jag recenserade när jag startade den här bloggen, sommaren 2008. Nu har jag till slut gjort det med en av filmerna, den jag har mest att säga om; Ballet Shoes. De gamla recensioner är väldigt korta och dåliga, enligt mig i vart fall, så det är dags att ge en lite ordentligare recension av den nu.

Ballet Shoes utspelar sig i 30-talets England, och handlingen kretsar kring tre flickor och deras försök att nå sina drömmar i livet, sin fattigdom till trots. Genremässigt skulle jag väl klassa den som drama, även om handlingen inte är alltför dramatisk.

Drama är långt ifrån min favoritgenre, och jag har aldrig gillat eller förstått det roliga med balett; men för recensionens skull ska jag försöka åsidosätta mina egna förutfattade meningar och se om det är en bra film eller inte. Låtom oss börja.

Filmen börjar hos arkeologen och äventyraren Matthew, senare känd som Gum – Great Uncle Matthew – som åker ut på resor över hela världen och tar med sig små souvenirer hem; föräldralösa flickebarn, som hans systerdotter Sylvia får ta hand om och uppfostra. De bor allihop i Gums stora hus, medan han själv är ute och reser i världen.

Huvudhandlingen börjar när de tre flickorna, Pauline, Petrova och Posey, har blivit äldre och går i skolan. Deras adoptivmoder Sylvia har inte längre råd att betala deras skolgång så de måste sluta, och för att alls ha råd med huset måste de börja hyra ut rum. Passande nog hyr de ut ett rum till två pensionerade lärare, som erbjuder sig att hemskola de tre helt gratis.

Själva storyn kretsar runt de tre systrarnas talanger och hur de försöker göra något av dem och uppfylla sina drömmar. Just detta är det problematiska i filmen; det finns så mycket att göra film av, och man försöker ändå klämma in fyra-fem ganska detaljerade livshistorier på en och en halv timme. Resultatet blir att handlingen känns lite hoppig, de kan inte fokusera på en av karaktärerna mer än i några minuter för annars hinner de inte med alla. Man försöker göra alla riktigt bra, men man lyckas inte fullt ut med någon. Den man lägger mest tid på, Pauline och hennes skådespelande, är ju ironiskt nog inte den man tycker berättelsen borde fokusera på, om man går efter titeln; Posey är ju faktiskt balettdansösen. De kunde gott gjort filmen minst två timmar lång, då hade de lyckats bättre med att få fram alla karaktärerna, och med tanke på hur mycket de hade att berätta så tror jag knappast att det hade blivit för långdraget. Som det är nu så är handlingen så ihoptryckt att karaktärsförändringar mest känns påklistrade. Till exempel så blir Pauline en riktig diva ett tag som tycker att alla andra gott kan passa upp henne, men det kommer och går så snabbt att det inte känns trovärdigt, skådespelarinsatsen till trots.

Just skådespelarna är de som håller ihop filmen. Ballet Shoes presenterar en stor del av Storbrittaniens skådespelarelit; från de riktigt erfarna veteraner som Richards Griffiths, Eileen Atkins och Gemma Jones, till yngre stjärnskott som Emma Watson. Tre av skådespelarna, Watson, Griffiths och Jones, har alla varit med i de olika Harry Potter filmerna, där de spelade Hermione, Farbror Vernon och Madam Pomfrey. Även Emilia Fox, känd från bl.a. deckarserien Tyst Vittne, spelar en stor roll i filmen. Alla skådespelare är bra, de gör karaktärerna trovärdiga trots att filmen bara låter dem utvecklas några ögonblick i taget.

Klippningen (de bitar som inte är hafsiga), kameraarbetet och musiken, tillsammans med skådespelarna, ger filmen känsla och stämning. Något som är svårt att förbise, och som gör filmen ganska långtråkig i alla fall för oss som inte gillar drama normalt sett, är att det inte finns några motgångar.

Visst är familjen fattig och visst har det de svårt med att ha råd med nya kläder till teatern, hyran och alltihop. Och visst går allting inte perfekt för de tre flickorna i deras försök att uppfylla sina drömmar, inte i början i vart fall. Men det känns aldrig som att de faktiskt kan misslyckas med någonting. Motgångarna är så små och obetydliga att man alltid vet att de kommer klara allt, och de behöver inte möta särskilt mycket motstånd heller. Dessutom är filmen full med rena tillfälligheter som så klart gör att alla karaktärer lever lyckliga i alla sina dagar, igen helt utan någon form av motstånd, utan rivalitet eller vidare bråk. Ibland blir det så sockersött och glatt att man inte orkar med det. Om dina föräldrar sade till dig när du var liten att du dagens barn bara tittar på våldsamma och hemska filmer, och att du borde se lite gladare filmer, så kanske de menade Ballet Shoes. Det finns nästan inga konflikter i den alls och alla blir glada till slut. Inte mycket till dramatik, även om det är en dramafilm.

Sammantaget så tycker jag att de borde ha gjort filmen längre, så att karaktärerna fått utvecklas mer, och de borde haft med mer konflikter, så att själva storyn blir intressant nog att bry sig om. Det är absolut ingen usel film, gillar man drama kommer man säkert tycka den är mycket bättre än vad jag säger. Men för oss som gillar filmer med konflikter, motgångar och, ja, att huvudpersonerna inte får allt de vill helt utan någon form av kamp, att de någon gång är nära att misslyckas, så är det väl inget film jag kan rekommendera. Jag har sett den två gånger på tre år nu, och det ska rätt mycket till för att jag ska se den igen.

Betyget blir ganska högt, vilket filmen har skådespelarna att tacka för, men långt ifrån högsta möjliga. De kunde gjort mycket mer med handlingen och karaktärerna, men försökte istället klämma in alltihop på en och en halv timme.

6/10

God Jul!

Daybreak

Santa Claus Conquers the Martians (1964)

Det är bara två dagar kvar till julafton. Det börjar bli dags att köpa de där julklapparna man visst skulle ge bort, och ju närmare julafton man kommer, desto mer börjar dagarna kretsa kring förberedelser inför aftonen.

Förutom julmat, julklappar, jultomte, julgran, julgodis och allt vad det nu är, vad finns det för fler traditioner kring julen? Läsa julevangeliet? Kanske inte i var mans hem i vårt sekulära land. Kalle Anka och hans vänner? Självklart. Men en annan tradition som ganska många håller fast vid är att se en julfilm, antingen samma film varje år eller olika då och då. För er som vill se en film men inte vet vilken så har jag ett förslag.

Santa Claus Conquers the Martians. Och ja, den här filmen är lika konstig och lika B som namnet antyder. Första gången jag såg den här filmen var för en sex-sju år sedan, en eftermiddag vid juletid när de visade en massa olika julfilmer på TV. Redan då tyckte jag att den var dåligt gjord, man såg ju jättetydligt hur allting var gjort, och handlingen var bland de underligaste jag sett. Men filmen satte sig på minnet, och tanken på den har alltid frammanat lite nostalgi. Därför bestämde jag mig för att se den igen, och ta reda på hur dålig den verkligen är. Och framförallt, om den är så dålig så att den blir bra.

Filmen handlar om att ledaren för marsianerna bestämmer sig för att kidnappa Jultomten och föra honom till Mars, för att han ska kunna göra leksaker och sprida glädje bland Mars alla barn. Marsianerna får ingen barndom; de pumpas med information och tvingas agera vuxet från det ögonblick de kan stå på benen, och efter århundraden av denna militäriska uppfostran börjar ett tyst uppror pyra ibland dem; de tittar på TV-program ifrån jorden och får se Jultomten, all glädje och alla leksaker, och längtar själva efter dem. För att ställa saker till rätta åker hela planetens ledning till jorden för att kidnappa Jultomten. Varför inte skicka några enkla lakejer utan istället offra hela den politiska ledningens liv? Tja. Logik är för mesar.

På vägen drar marsianerna med sig två jordiska barn, som leder dem till jultomten. Jultomten följer sedan snällt med marsianerna till Mars, alltmedan FN:s säkerhetsråd samlas och diskuterar hur de ska rädda jultomten, USA:s Air Force One är i luften och letar efter rymdskeppet. Återigen, varför man skickar ut USA:s president för att leta efter utomjordingar är fullkomligt ologiskt. Men det hände ju i Independence Day också, så då är det okej.

Filmens budget verkar ha legat runt 100 spänn. Marsianerna är helt vanliga människor i gråa dräkter och med grå-bronsaktig färg i ansiktet och antenner på huvudet, alla skådespelare är urusla och troligen är detta deras första (och sista) film, miljöerna ser löjligt fejkade ut, likaså isbjörnen och den livsfarliga roboten på Nordpolen; en man i en ful björndräkt och en man i en stor låda, med metallfolie runt armarna.

Detta är ingen film du ska se ifall du vill ha en sentimental och vacker julsaga, eller rent ut sagt en bra julfilm. Den här filmen är dåligt gjord, den är inte särskilt underhållande, även om jag gillade den som barn.

Men. Det finns ett men. Det är en film med stort hjärta. Filmskaparna vill verkligen skapa en hjärtvärmande julsaga och det skiner igenom filmens alla tekniska och skådespelarmässiga nackdelar. Det märks att de försöker med de små medel och den begränsade teknik de har. Det är en väldigt oskyldig film, till och med de ”våldsamma” scenerna skulle jag klassa som ganska barnvänliga. Att de onda marsianerna besegras av barn med vattengevär och sugproppspilbågar kräver ju knappast censur.

Sammantaget tror jag att man kan tycka om den här filmen som barn, även om man ser att allting är fejkat; kanske är det just därför, till och med. Men är man inte ute efter juletidens svar på Troll 2, så är detta ingen film att se. Då kan man hellre se Scrooge, It’s A Wonderful Life eller Die Hard. Men är man filmintresserad, eller råkar ha små barn, kan jag rekommendera den. Den är så unik att den blir sevärd, trots att den är ett bra exempel på hur man inte ska göra en film i alla tekniska och skådespelarmässiga aspekter.

EU-federation icke önskvärd

EU-kommissionen tycker att vi borde börja betala bolagsskatt, moms och lite annat smått och gott direkt till EU nu. Och i förlängningen inkomstskatt och en massa andra skatter, antar jag, allteftersom byråkratikolossen växer sig ännu större. Federaliseringen, som började bli riktigt tydlig i och med Lissabonfördraget (gemensam president, ”tydlig” ledning för unionen), ska få fortsätta och medlemsländerna ska i allt större utsträckning lämna över makten över sina länder och sina folk till byråkraterna i Bryssel. En fråga som slår mig är, när har vi någonsin efterfrågat detta?

EU är allt utom demokratiskt. Visst väljer vi våra ledamöter i Europaparlamentet, men kommissionen, som driver på för allt större federalisering och maktkoncentrering till sig själva, får sin vilja igenom oavsett vad. När Lissabonfördraget skulle antas röstade flera länders befolkningar nej till det. Irland, där folket först röstade nej, bombarderas med propaganda för många miljoner och fick en chans till att ”rösta rätt”, vilket de gjorde, trots att inga ändringar skedde i fördraget. Irländarna hade helt enkelt varit för korkade för att rösta rätt så EU fick gå in och slå dem i skallen tills de förstod vad de skulle rösta på. I de flesta länder blev det dock inga folkomröstningar, regeringarna (inklusive vår egen) skrev på fördraget som flyttar ännu mer makt ifrån Riksdagen till Bryssel utan att fråga folket.

När det handlar om att flytta makt ifrån de ledare vi i folket valt ut, och till ett gäng byråkrater ingen känner till i Bryssel, så tycker jag att det MINSTA man borde kunna förvänta sig av regeringen är att den rådfrågar folket; d.v.s. folkomröstning. Vill folket hellre styras av personer de själva valt som sitter i Stockholm, då respekterar man det. Att göra annorlunda är odemokratiskt, man skiter blankt i vad folket tycker och tar ifrån folket makten att välja sina ledare. Ledarna i Bryssel är som bekant inte folkvalda, utan valda av EU självt eller medlemsländernas ledningar.

EU håller på att bli en federation, mot majoriteten av folkets vilja men enligt visionärerna i Bryssels drömmar. Man skaffar sig en gemensam regering med ett eget överhuvud (eller ja, just nu fyra), man vill börja beskatta folken direkt som en federal regering, och man vill flytta makten ifrån nationerna till den byråkratiska kolossen i Bryssel. Vad folket tycker om saken är oviktigt, det viktiga är ledarnas visioner om att få regera över ett enat Europa.

Normalt sett tycker jag att federationer är utmärkta nationsstrukturer; de ger mer lokal makt, saker bestäms mer bland de berörda, demokratin hamnar närmare folket. Jag har tidigare funderat på hur Sverige hade fungerat som en federation, där olika län, landskap eller andra indelningar skulle bli mer självstyrande ”stater”. Problemet med EU är att man försöker tvinga in 27 redan självständiga länder i en federation, där en stor del av makten flyttas från nationerna till Bryssel. Man tar makten ifrån folket, man lägger till ännu ett lager stat och byråkrati ovanpå den kommunala, regionala och nationella delen. Och allting sker utan att folket har efterfrågat det. Var är den stora massan som kampanjar för att ge EU-presidenten Rompuy mer makt? Hur många vet ens vem han är?

Jag tycker vi borde lämna EU å det snaraste. Var med i EFTA, få frihandelsavtal och behåll makten över Sverige i Sverige. Ha ett mellanstatligt samarbete, likt EFTA, och inget överstatligt politikerprojekt som EU.

Tidningar: SvD.