Arkiv för februari, 2011

Välförtjänt, Shyamalan.

Från SvD:

Regissören M Night Shyamalan fick ta emot kalkonpriset The Razzie Award i tre kategorier: sämsta film, sämsta manus och sämsta regi, uppger BBC. Hans film bygger på tv-serien ”Avatar” och handlar om en 12-åring vars övernaturliga krafter ska skapa harmoni i en krigisk värld

Jag tycker detta är ganska välförtjänt, om inte lite i underkant. Kunde inte skådespelarna fått pris för sämsta skådespel också?

Jag såg The Last Airbender igår afton och jag hade inga höga förväntningar på den, tvärtom. När jag först fick veta att det skulle göras en långfilm av Avatar, en serie som blivit en personlig favorit trots att jag är några år över målgruppen, så trodde jag den skulle bli awesome. Avatar har en unik stil och så mycket fantasifulla inslag att det borde vara omöjligt att misslyckas. Shyamalan visade att jag hade fel. Väldigt fel. Låta mig rada upp några exempel som gör den här filmen till den sämsta jag sett på åratal.

1. Handlingen. Att man måste hoppa över en del bitar ifrån originalmaterialet, som ju var en serie på 20 avsnitt och kanske 8-10 timmar film, är förståeligt. Men att man hoppar hejvilt mellan olika viktiga scener och släter över andra som om de vore totalt oviktiga, går inte att förlåta. Särskilt det faktum att, Sokka och isprinsessans (vad hon nu heter) kärlekshistoria kläms in i en enda mening från berättaren; ”Sokka och prinsessan blev snabbt vänner”. Man suckar med hela själen när man hör sånt, och vet hur mycket bättre det gjordes i serien. Avatar är lång och invecklad nog för att kunna delas upp i 2-3 filmer per säsong. Varför då inte göra det, om det ger en sex-sju riktigt bra filmer istället för tre ihoprafsade skitfilmer?

2. Karaktärerna. All humor och värme är som bortblåst. Alla karaktärer är platta och ointressanta, och till personligheten är de inte alls som de var i serien; Katara är rädd och svag, Aang beslutsam och trist, osv.

3. Skådespelarna. Ingen kan skådespela, utom möjligen prins Zuko som är acceptabel. De andra läser bara sina repliker från en bit papper utanför bild och ser oerhört oengagerade ut. Dessutom är Aang, Katara och Sokka vita hela bunten, när de var ganska mörkhyade i serien. Och alla från Eldnationen är indier, när de väl närmast var japaner eller vita människor i japanska dräkter i serien.

4. Manuset. Det är oerhört klichéfyllt, fullt med logiska fel och lathetsmissar. Alla dialoger är oerhört träiga, och karaktärerna måste alltid förklara för publiken vad som nyss hände, varför en karaktär tänkte och gjorde på ett visst sätt, för Shyamalan kan ju inte VISA oss på bild vad som faktiskt gick till, eller få in bakgrundshistorian på något logiskt och underhållande sätt. Show don’t tell, Shyamalan. Show don’t tell.

5. Uttalet. Alla namn uttalas fel, på Shyamalans order dessutom. Han ville ”hedra ursprungsmaterialet”. Han misslyckades kapitalt med det. Att uttala namn på ett mer indiskt eller asiatiskt sätt, när de har ett helt annat uttal i det material han borde hedra – TV-serien – är idiotiskt. AANG, inte OONG. AVATAR med uttal som ”ä”, inte ett långt ”a”.

6. Stridsscenerna. Jag skäms å Shyamalans vägnar över hur katastrofala de här stridsscenerna blev. När jag var tolv år och gjorde en Sagan om Ringen parodi med ett gäng vänner, så gjorde vi ungefär lika bra actionscener som Shyamalan gör efter att ha jobbat i branschen professionellt i tio-femton år. Folk springer runt och slåss på bild, kameramannen går runt ibland dem och filmar de som råkar slåss häftigast just då. Shyamalan kunde, till skillnad från oss och vårt Pinnacle Studio 8, ta in lite slow motion då och då, men vad hjälper det när actionscenerna redan är plågsamt långsamma?

Jag skulle kunna hålla på i evigheter. Det är svårt att hitta något som är bra med den här filmen. Musiken och miljöerna, ja, för det mesta i alla fall. James Horner är en kompositör jag gillar och filmen lyckas ofta få fram snygga miljöer som är värdiga förverklingar av den tecknade seriens. Men det hjälper inte att filmen är snyggt gjord lite då och då för att göra den sevärd. Den är oerhört seg, det är ett hån mot ursprungsmaterialet, och den förtjänar alla Sämsta Film-priser den kan få.

Gillar du Avatar-serien men har inte sett långfilmen än, spara dina pengar. Har du aldrig hört talas om TV-serien förr, se inte filmen först. Se inte filmen alls rättare sagt, ge inte Shyamalan pengar för den här skiten.

Detta är ingen regelrätt recension enligt min personliga standard men jag ger betyg ändå. 2/10. Varför så högt? Jo, Horners musik och de fina miljöerna. 1/10 är det absolut lägsta och filmen har, trots sin hemskhet, åtminstone fått ett bra soundtrack och några fina miljöer. Men det betyder inte att den ska ses.

Kvotering är alltid fel

Kvotering är något av det jag skriver mest om har det visat sig. Det börjar nästan bli lite tråkigt nu, man hiver ur sig ungefär samma argument om igen eftersom man tycker de är självklara, men ändå envisas resten av landet med att inte ge upp och hålla med mig. Suck. :P

Igår skrev Jessica Rosenkrantz en debattartikel i SvD där hon säger att hon vägrar låta sig kvoteras. Jag tycker att hon skriver väldigt bra och nämner många av de argument jag själv använt i ett par inlägg i ämnet. Kanske var det någon av hennes kontakter som hittade till min blogg ifrån Regeringskansliets nyhetssida för ett par dagar sedan? Nej, okej, kanske inte, men lite fantasi får man ju ha. :P

Kvotering är per definition ojämställt, eftersom jämställdhet handlar om att behandlas lika oavsett kön, ras, religion eller vad det nu råkar vara. Man ska bli anställd p.g.a. meriter och lämplighet, inte kön. Att därför kvotera in kvinnor i bolagsstyrelser och på arbetsplatser är raka motsatsen till en jämställd handling; man blir tillsatt enbart tack vare sitt kön, och män som skulle kunna vara bättre lämpade för arbetet blir diskriminerade eftersom ”det ska vara en kvinna”.

Sen är det fascinerande att vissa vill att staten ska gå in och reglera hur styrelserna ska väljas. Är det inte folket i bolaget själva som ska välja sin styrelse? Det är inte statens uppgift att gå in och diktera hur företagen ska styras, det är företagens egen uppgift.

Rosenkrantz nämner vidare att det finns många andra reformer som skulle gynna kvinnor, och som jag håller med om, även om jag inte skrivit om dem tidigare. De traditionellt kvinnliga yrkena återfinns ofta inom den offentliga sektorn, ett monopol utan vidare konkurrens. Att få in lite konkurrens i traditionellt kvinnliga yrkesområden, som sjukvården, skulle tvinga upp deras löner eftersom de då kan gå till den arbetsgivare som ger bäst betalt.

Just detta är en stor anledning till att kvinnors löner är lägre än mäns, 20% om man går efter den simplaste statistiken. Om man bara jämför män som grupp mot kvinnor som grupp då. Tar man dock hänsyn till yrke, antal arbetade timmar, ålder och andra faktorer som många feminister ”glömmer” bort, så är skillnaden 1,5-2% för exakt samma arbete. Män väljer i större utsträckning att jobba inom den privata sektorn, där konkurrens och risktagande höjer lönerna, medan kvinnor i huvudsak väljer yrken som, i Sverige vart fall, ligger under monopol och ingen konkurrens finns som kan trissa upp deras löner.

Rosenkrantz slipper dock inte undan kritik, särskilt vänsterifrån så klart. Före valet sa Moderaterna att hälften av alla på deras valsedlar skulle vara kvinnor och en femtedel helt nya politiker, för att få lite ”nytt blod” och ”bättre könsbalans” i partiets riksdagsgrupp. Detta skulle på så vis kunna innebär att hon själv kommit in i Riksdagen p.g.a. kvotering.

Tittar man på valresultatet så ser man att Rosenkrantz var på elfte plats på Moderaternas lista i Stockholms kommun, men fick 4:e flest personröster – 666 stycken – mer än bl.a. Beatrice Ask och Lena Adelsohn Liljeroth, så röstetalet placerade henne högre upp på listan än vad den möjliga inkvoteringen gjorde. Problemet är bara att, för att använda ett uttryck jag aldrig använt förr, silar mygg och sväljer elefanter.

Hela det svenska valsystemet bygger på kvotering, där varje parti tilldelas ett visst antal platser som de sedan ska fylla ut med folk de valt ut bland sina egna; de är inte direkt folkvalda, om de inte får en abnorm mängd personröster, utan partivalda. Jag tycker att Moderaternas idé om att kvotera in både kvinnor och yngre på sina listor var dåligt och inte borde genomförts, men samtidigt är hela systemet felkonstruerat och borde göras om. Den enskilda riksdagsledamoten och dennes personliga politik, åsikter och erfarenheter borde spela roll. Personvalet borde stärkas något ohyggligt, så att folk verkligen ska väljas på meriter och äkta folkligt stöd, och inte väljas utav partiet. Det har kanske inte direkt med kvotering att göra, men att hålla sig till ämnet är för mesar.

Sammantaget så vill jag helt enkelt säga att, jag håller med om det Rosenkrantz skriver och jag tycker hon verkar vara en lovande politiker, och vad gäller risken att hon är invald p.g.a. Moderaternas kvotering av vallistorna så, ja, även en trasig klocka visar rätt tid två gånger om dagen.

Tidningar: SvD1, SvD2.
Bloggar:  GenusNytt, Alltid Rött Alltid Fel Rätt, Alliansfritt Sverige, Mina Moderata Karameller.

Vårdnadsbidraget är bara början

Jag har varit lite kluven till tanken med vårdnadsbidraget. Inte för att det skulle vara en ”kvinnofälla” eller något sånt trams, utan mest för att jag inte tycker att staten ska betala ut bidrag hit och dit, om det inte är absolut nödvändigt för folks överlevnad. Efter en del eftertankar har jag kommit fram till att det är en bra tillfällig lösning, en liten förbättring av det socialistiska systemet där alla barn ska sättas på dagis och skiljas från sina föräldrar större delen av dagen. Med vårdnadsbidraget får man åtminstone möjligheten att själv stanna hemma och ta hand om barnen, även om 3000 kronor i månaden knappast täcker upp för en hel månadslön.

Vårdnadsbidraget är ett sätt att lappa för det socialistiska systemets hål och ge åtminstone lite valfrihet till föräldrarna, men det är knappast ett perfekt system. Mitt mål är inte att lappa och laga det socialistiska systemet som redan finns, utan att ersätta det med ett bättre system. Ett konservativt system. Ett system där normen är att föräldrarna själva tar hand om sina barn, där en familj kan, om den vill, överleva på en månadslön eftersom staten inte snor hälften av den utan kanske bara 15-25%. Dagis ska så klart inte förbjudas, men det ska i första hand vara föräldrarnas ansvar, skyldighet och privilegium att uppfostra sina barn, inte statens.

På vägen mot ett sånt system så kan vårdnadsbidraget vara en början. Nästa steg kan, som bl.a. KDU förespråkar, vara att ge en barnpeng som föräldrarna själva får välja hur den ska spenderas; om den ska läggas på en dagisavgift eller användas för att ha barnen hemma. Man ska alltså få den summa pengar en dagisplats kostar i näven. Eller ja, på bankkontot.

Vårdnadsbidraget och denna eventuella nya barnpengs syfte är att fler ska få den ekonomiska möjligheten att stanna hemma med sina barn, men ett bidrag hjälper inte på långa vägar för att fixa hela systemet. Inkomstskatten måste sänkas ytterligare, bli platt, momsen sänkas, nivån när man börjar betala inkomstskatt höjas från 10,000 per år, eller var det nu ligger, till kanske 80-100,000 eller mer. När man får bestämma över en större del av sin egen inkomst, vilket man av rent moraliska skäl är berättigad till – det är ju DIN inkomst – så kan man också överleva på en månadslön om man är ett par, eller arbeta deltid, eller hur man nu väljer eller har möjlighet att göra.

Det viktiga är att man själv rår över hur man uppfostrar sina barn, vill man tvunget arbeta heltid båda två och ha barnen på dagis hela dagarna så finns dagis att ha dem på, men normen måste vara det naturliga – att varje föräldrapar tar hand om och uppfostrar sina egna barn.

Vårdnadsbidraget är som sagt bara en tillfällig lösning, enligt mig. Målet med ens politik ska inte vara att införa och hålla fast vid vårdnadsbidraget, utan vårdnadsbidraget är bara ett medel för att föräldrarna själva ska kunna få friheten att bestämma över sina barn själva.

Att folk själva ska ha friheten att bestämma hur deras barn ska uppfostras är målet, vårdnadsbidraget är bara ett tillfälligt medel.

Therese Bäckman avfärdar kritikernas argument att vårdnadsbidraget är en hemmafrufälla.

–Jag ser det tvärtom. Det är en förmån att få vara hemma. Det finaste man kan göra är att vara mamma och uppfostra en ny generation till att bli goda samhällsmedborgare.

- Svenska Dagbladet.

Tidningar: SvD.
Bloggar:  Ellinor Petersen.

Så dålig var den väl inte?

Det har gått nästan två veckor sen premiären för den nya Åsa-Nisse filmen, Wälkom to Knohult, och lika lång tid sen jag såg den på bio. Av ren lathet har jag inte kunnat tvinga mig själv att skriva en redig recension av den, så här ger jag bara några av mina tankar om den.

Åsa-Nisse #21 var ju knappast den roligaste filmen jag sett genom tiderna, många av skämten var urgamla, halvkassa eller bara lite småroliga. Ändå var jag den i mitt sällskap som ogillade den minst. Medan mina ärade vänner klassade den som ”den sämsta komedin jag någonsin sett” och dylikt, så tyckte jag bara att det var en halvdant gjord buskis.

Jag gillade miljön och några av idéerna, att en liten håla i Småland deklarerar sig självständiga och får Åsa-Nisse som president, och de klassiska buskiskaraktärerna. Visst, humorn känns ju inte direkt nyskapande och det var ett av filmens huvudproblem; även om man gör traditionell buskis måste man komma med skämt folk inte hört förut, vilket den här filmen inte gjorde särskilt bra. De heilande trädgårdstomtarna och Dorsins paranoida hemvärnsofficer och dennes Knohultska totalförsvar, var rätt roliga, medan det mesta andra kändes gammalt. Det kändes lite gjort.

De riktigt roliga bitarna tyckte jag var när Skånsk Petroleum kom in i bilden. Som skåning själv så tycker jag det är skitkul när folk gör narr av Skåne och skånska stereotyper, så länge man gör det med glimten i ögat och inte i förnedringssyfte, och den här filmen gör det verkligen med glimten i ögat. Hela filmen känns nästan som en stor glimt i ögat. Dorsin & C:o visste att dagens ”sofistikerade” människor, särskilt kulturredaktionerna på diverse tidningar, skulle tycka att denna sorts banala bonnahumor var hemsk och förkastlig medan rätt många ur det vanliga folket gillar den, och därför gjorde de filmen. Lite så upplevde jag det i vart fall.

Men det småländska uttalet var uruselt. Verkligen uruselt. Bergqvist försökte prata småländska i början, märkte att han misslyckades rätt rejält, och slutade försöka efter typ halva filmen. Vissa karaktärer hade hyfsad dialekt, särskilt skånskan och östgötskan, som faktiskt gjordes av äkta skåningar och östgötar. Eller äkta östgötar vet jag inte, men det lät så.

Allt som allt så tycker jag inte det var en jättebra film, jag lär inte se om den, men den är inte så urusel som en del säger. Gillar man inte buskishumor, typ Stefan och Krister, så är det inte lönt att se den. Men har man, som jag, roliga barndomsminnen av brevbäraren Dag-Otto och hans anhang, så kan man hitta en del saker att gilla. Den kunde ha gjorts mycket bättre, med bättre dialekt, bättre skämt, mer sammanhängande story och mindre pikareskartat upplägg. Men är det den sämsta komedin någonsin? Inte då. Det är definitivt inget mästerverk, men gillar man den sortens humor så är den i vart fall värd att se en gång. Men inte mer.

Betyg då? Tja, fyra av tio. Den går an att se, men den är ändå under medelnivån.

District 9 (2009)

Jag hade inga enorma förväntningar när jag satte mig för att se ”District 9”, varken positiva eller negativa. Jag visste ungefär vad den handlade om – ett rymdskepp fullt med aliens kommer till jorden men gör inte ett skit, släpps ut och får leva i en slum utanför Johannesburg, och blir med tiden behandlade som skit – men det var också allt.

Filmen början som en dokumentär. Man får se hur rymdskeppet kom till jorden och bara stannade över Johannesburg, hur man skickade upp folk för att ta en titt på insidan och där fann en hel population av svältande, skitiga, insektsliknande aliens gömma sig i mörkret. Man får se med nyhetsklipp och intervjuer av viktiga personer hur aliensen samlas i ett slumområde som får namnet District 9, och hur man planerar att flytta allihop efter att slummen växt sig allt för stor. Man får följa huvudpersonen, Wikus Van De Merwe, från att han blir utsedd till att leda vräkningen och förflyttningen av knappt två miljoner aliens, till att han får en konstig utomjordisk vätska i ansiktet som av någon anledning börjar förvandla honom till en alien.

Efter det byter filmen stil totalt till skakig kamera och faktisk spelfilm; det är nästan som en film i filmen. Wikus måste få tag i behållaren med vätskan, som tydligen är det bränsle rymdvarelsernas skepp går på, för att en av rymdvarelserna ska hjälpa honom att bli människa igen och få bort sin utomjordiska arm. Nu blir filmen en typisk actionfilm, innan den går över till dokumentärstil igen mot slutet.

Det som förstör filmen för mig är alla dessa enorma hål i handlingen och logiken. Låt mig ge några exempel. Varifrån kommer rymdskeppet, och varför stannar det bara över staden? Varför är rymdvarelserna instängda och svältande? Varför tvingas de bo i slumområden så länge, är det INGEN i hela världen som kommer på tanken att faktiskt försöka kommunicera med dem, lära sig deras teknologi, deras språk, var de kommer ifrån osv.? Varför har ingen utforskat resten av rymdskeppet under de 20 år som det stått och hängt ovanför staden? Hur kan skeppet kontrolleras från en dator på marken om det nu är så himla viktigt att åka upp till det i det lilla kommandoskeppet, som gömts under jorden? Och hur kom det dit egentligen? Om det här magiska bränslet är så himla svårt att få tag på eftersom det antagligen tagit slut överallt, varför tar det inte slut i moderskeppet som hängt i luften i 20 år? Borde det inte ramla ner och förstöra hela staden? Och varför i hela friden förvandlar bränslet människor till aliens? Varför har ett stort vapenföretag ansvar över alienkolonin, borde inte FN eller något liknande ha det, realistiskt sett? Om aliensen har mängder av vapen, varför är de totalt försvarslösa mot människorna – varför använder de aldrig sina vapen? Och varför byter de bort vapnen mot kattmat?

Och det är bara några av bristerna i logiken som finns i filmen. Sen har vi handlingen och karaktärerna. Inga av karaktärerna är djupa på något sätt. Huvudpersonen är väl lite intressant just eftersom han är så ovanlig hjälte; han är en egoistisk byråkrat från vapenföretaget Multinational United (ett väldigt kreativt namn, som dessutom låter mer som ett fotbollslag). Men han har ingen personlighet. I de första tio minuterna av filmen, där han knackar dörr i slummen och försöker vräka aliens, så är han totalt sinnesförvirrad. Ena sekunden hotar han rymdvarelserna med våld ifall de inte sticker ifrån sina hus, i nästa säger han till sina vakter att våld är onödigt. Alla andra karaktärer är ytliga och får knappt vara med i bild, ”skurkarna” är typiska onda soldater ifrån MNU utan några karaktärsdrag överhuvudtaget. De enda man kan fästa sig lite grand vid är rymdvarelsefadern och hans son, som åtminstone har ett trovärdigt band emellan sig. Men sen kommer stora karaktärsförändringar som inte är det minsta trovärdiga, som när Wikus börjar bry sig om rymdvarelsefadern och sonen helt plötsligt och kan tänka sig offra livet för dem, trots att han nyss övergett dem i soldaternas våld ett antal gånger.

”Men det finns ju ett bra budskap!” skanderar någon fanboy då. Kanske det. Det finns ett oerhört tydligt budskap och det är att apartheid är dåligt, att man inte ska behandla främlingar som skit bara för att de är just främlingar. Men filmen presenterar detta som om det vore något nytt, och det är då verkligen inte. Det är ett så clichéartat budskap som det går att få, och när storyn och logiken runt budskapet inte håller ihop det minsta och det inte finns några karaktärer man kan bry sig om, då tappar budskapet hela sin genomslagskraft.

Finns det något bra alls med filmen då? Javisst finns det det. Datoranimeringen av rymdvarelserna ser oerhört bra ut, deras vapen är häftiga, actionscenerna är hyfsade, kameraarbetet är för det mesta väldigt bra och varierat och effekterna när folk dör, sprängs eller får armar avhuggna ser väldigt bra ut. Men de tekniska kvaliteterna gör inte en hel film, och de är långt ifrån tillräckliga för att göra filmen bra. Man kan genomlida den och uppskatta tekniken och actionbitarna, men det finns alldeles för stora logiska problem och brister och storyn för att filmen ska vara bra; man spenderar mer tid åt att undra över hur i hela friden handlingen hänger ihop, än man gör med att njuta av tekniken.

3/10

Sportlov

Första dagen på sportlovet är snart till ända. Jag har en del att göra den här veckan, förutom att försöka skriva några rejäla inlägg här då.

  1. Läsa ut 1984 till engelskan,
  2. Göra en muntlig redovisning om kvinnor och mäns löner till psykologin, och försöka få in lite psykologi i ämnet. Jag kan nog leta upp en del om hur lite lönerna faktiskt skiljer sig åt om man jämför män och kvinnor inom samma yrken, som gjort samma livsval osv., men att få det hela att ha med psykologi att göra är lite klurigare. Men det ska nock gå.
  3. Skriva en recension av den nya Åsa-Nisse-filmen,
  4. Se en annan film på bio (troligen ’127 Timmar” eller ”True Grit’), då en av mina gratisbiljetter går ut nu på fredag.
  5. Jobba. Och få pengar för det!
  6. Sova.
  7. Montera en bokhylla och en gigantisk byrå.
  8. Läsa ”Du Sköna Nya Värld” och ”Återstoden av dagen’. Fast de har inget med skolarbete, pengar eller sömn att göra så de kommer i fjärde, femte, elfte hand.
  9. Göra en ny film,
  10. Redigera sagda film.

Och, ja, jag skriver bara detta för att det ska finnas en någorlunda aktiv uppdatering här på min blogg, och för att jag vill skriva men inte kommer på något vettigt att skriva om.

Så, där har jag slösat bort en minut eller två av din dyrbara tid. Varsågod.

 

    Carry Me Carrie

    Ännu en anledning att lämna EU

    Nu kanske EU ska införa kvoteringslagar för alla unionens företagsstyrelser. Förutom då att EU håller på att upplösa nationerna fullständigt och ta demokratiskt given makt ifrån ländernas ledning till sin egen högborg i Bryssel, att vi, folket, aldrig efterfrågat denna odemokratiska maktcentralisering, och att EU är en byråkratisk koloss som slösar bort våra skattepengar på subventioner till allt och alla (och, det allra hemskaste, river våra lekplatser och ersätter dem med plastskit som ingen gillar :P ), så ska de nu in och diktera hur Europas företag ska styras och hur deras styrelser ska sättas samman. Detta ger mig bara ännu ett argument för att vi ska lämna EU och övergå till enbart EFTA, ett frihandelsavtal med stackarna som blir kvar i unionen.

    Kvotering av kvinnor in i företagsstyrelser är diskriminerande mot män och nedvärderande mot kvinnor; män, så klart, eftersom de trängs bort trots att de har bättre kompetens än den kvinna som anställs bara för att kvoten kräver det (d.v.s. han får inte jobbet på grund av sitt kön), och nedvärderande för kvinnor eftersom de får sitt jobb som kompensation för att de tillhör en av staten bestämd ”svag grupp”, och inte på grund av egna meriter; dock får de fortfarande jobb på grund av kvoteringen, så de tjänar åtminstone något på att männen diskrimineras. Det är män som tvingas bort från posterna, även om de skulle vara bäst för jobbet, och blir alltså utsatta för lagstiftad diskriminering.

    Män och kvinnor ska i lagen ha samma rättigheter och möjligheter, staten ska säkra folks möjlighet att skapa de liv de vill ha, men de ska inte gå in och detaljstyra företag, föreningar osv. bara för att få fram fina siffror. Om de flesta kvinnor inte vill jobba i manliga yrken som byggarbetare eller skogshuggare, låt dem välja det som de faktiskt vill; likaså om inte tillräckligt många män vill bli sjuksköterskor eller dagisfröknar, låt dem göra det de vill. Staten ska inte förhindra de som verkligen vill jobba inom yrket att kunna göra det, bara för att det motsatta könets representation ska se bättre ut på pappret.

    Lika rättigheter enligt lag och anställning efter meriter – det är jämställdhet. Positiv särbehandling (= diskriminering) och anställning efter kön och statens diktat är det inte.

    Tidningar: SvD, SvD2Affärsvärlden.

    Dead Set

    Ganska ofta undrar man hur deltagarna i Big Brother och liknande sop-, öh, såpor, skulle klara sig i verkliga livet. I Dead Set får vi ser hur de överlever (eller dör) när ett zombievirus tar över Storbritannien.

    Dead Set är en brittisk miniserie i fem delar. Det är en ganska traditionell zombiefilm, förutom det faktum att den utspelar sig på inspelningsplatsen för Big Brother. Den börjar sedvanligt med att hela England blir smittat av ett virus som gör människor till levande döda utan hjärnkapacitet och enbart drivna av sin hunger för blod och kött.

    Deltagarna, som är inlåsta i Big Brother-huset, är ovetande om undergången som skett utanför. En producent med ett gigantisk ego och hans aningen trevligare kvinnliga assistent och dennes pojkvän, klarar sig också undan apokalypsen och tar sin tillflykt i huset. Här ska de försöka överleva de anstormande horderna av zombies som flockas runt byggnaden, vilket går mindre bra.

    Dead Set har en del klassisk dokusåpakritik, som i varje fall jag brukar undra de få gånger jag har oturen att se några minuter av en dokusåpa när jag försöker hitta något roligt att se på på TV; är det så här de här människorna försöker göra något vettigt av sitt liv? Sitta inspärrade med en massa andra idioter och göra sig till åtlöje inför halva nationen? Har de inget bättre för sig?

    Men först och främst är detta en zombiefilm. Tyvärr är det en väldigt ordinär zombiefilm, det enda nya är väl egentligen att det utspelar sig i en dokusåpastudio. Karaktärerna har lite mer personlighet än i vanliga zombiefilmer, vilket de brukar ha i brittiska skräckfilmer och det är något jag tycker är positivt; man kan faktiskt bry sig om karaktärerna lite grann, innan de blir uppkäkade eller zombifierade.

    Effekterna är väldigt råa och även jag som inte brukar ha några större problem med skräckfilmer ryggade tillbaka ett par gånger, som när huvudpersonen, producentens assistent, slog sönder skallen på en zombie med en brandsläckare; inte bara ett slag utanför bild, utan en massa slag, i bild, så att man såg skallen krossas från första bucklan tills bara halva huvudet var kvar. Ganska imponerande att de får det att se så verkligt ut, men det är då inte trevligt att titta på.

    Kameran är ofta alldeles för skakig. I actionscenerna fungerar det bra och ger mer intensitet, men när kameran nästan alltid är skakig och alldeles för nära skådespelarna då blir det bara jobbigt.

    Sen har vi en sak jag aldrig förstått med brittiska zombiefilmer; varför kan alltid brittiska zombies springa? Zombies är ju per definition slöa och halvruttna, så om de försöker springa borde de trilla i bitar. Visserligen blir actionscenerna lite snabbare och visserligen säger de aldrig uttryckligen att det är zombies det handlar om, det kan ju bara vara ett virus som gör folk mer aggressiva och hjärndöda. Men ändå.

    Överlag så är den klart sevärd, det är en bra zombiefilm trots att den bjuder på få överraskningar och att kameraarbetet bitvis är jobbigt.

    7/10

    En armé av genusfjollor

    Jag skrev nyligen ett ganska långt inlägg om armén och deras kvinnofrämjande (d.v.s. mansdiskriminerande) intagningskrav, så detta blir rätt kort.

    Armén använder positiv särbehandling av kvinnor, d.v.s. negativ särbehandling – diskriminering – av män, för att utöka antalet kvinnor i armén. Trots det söker inte tillräckligt många kvinnor in för att det ska bli en ”jämställd” fördelning d.v.s. 50-50.Kan det tänkas att färre kvinnor är män faktiskt vill gå med i försvaret och kan tänka sig att ge sitt liv för landet, eller i vart fall spendera dagarna i tält på snöiga åkrar och ärtsoppa till frukost, lunch och middag? Nej, så klart inte, kvinnor har ju ingen egen vilja eftersom de är indoktrinerade av det onda patriarkatet, så det är upp till feministerna att ge kvinnor en egen vilja genom att hjärntvätta dem.

    Sverige har en väldigt liten armé, alldeles för liten för att på något effektivt sätt kunna förhindra en invasion och faktiskt försvara riket. Att man då inte tar in bara de allra bästa utan sänker kraven för vissa för att de kommer från en så kallad svag grupp, är rena galenskaper. Kraven ska vara lika höga för män som för kvinnor. Det är kompetens som räknas, inte kön. Sann jämställdhet handlar just om det, att könet inte ska avgöra om man premieras eller negligeras utan att man ska utgå från personers egenskaper och kompetens.

    Armén är till för att försvara Sverige, inget annat. De ska inte syssla med genusindoktrinering eller föröka få ett ”jämställt” (50-50) antal rekryter. Skulle vi hamna i krig så skiter fienden fullständigt i hur jämställda vi är, de skjuter ner oss ändå. Vi stoppar inte deras frammarsch genom att visa hur duktiga vi är som har varannan man varannan kvinna i våra led, nej, vi besegrar dem genom att ha en stark, vältränad och disciplinerad armé. Lägg all tid och alla pengar som används till genus- och ”jämställdhets”kurser och inkvotering på militära övningar istället och låt försvaret göra det det ska göra; försvara.

    Tidningar: SvD, SvD2Helsingborgs Dagblad.
    Bloggar: Tradition & Fason, GenusNytt.

    Nästa sida »


    Skriv in din epostadress för att prenumerera och få info om nya inlägg via epost.

    Join 5 other followers


    Följ

    Få meddelanden om nya inlägg via e-post.