Oh, EU, you so crazy!

Herman Cain – oskyldig tills motsatsen bevisats

SvD.

Socialistisk sjukvård

Socialistiska läkare öppnar en vårdcentral så att alla som tycker det är fel att man kan välja vårdcentral kan välja ett eget alternativ. Jag älskar logiken.

Men så länge de inte vägrar att ge vård till de som inte är medlemmar i ett socialistiskt parti, eller råkar nämna att de stöder Alliansen, så varför inte? Att kunna välja var man vill ha sin vård och inte förpassas till en usel vårdcentral bara för att staten har bestämt att det är dit man ska gå är hela meningen med vårdvalet. Vill man då avsäga sig sin valfrihet och behandlas av likasinnade doktorer, även om de visar sig vara ganska dåliga eller slarviga doktorer (då inget sagt om doktorerna i frågas faktiska skicklighet ), så låt gå. Men vi andra väljer gärna en bättre vårdcentral ifall den vi går till är dålig.

Dags att göra något rejält åt Iran och Nordkorea?

Politik som förtroendeuppdrag, inte yrke

Idag höjer riksdagsledamöterna sina löner igen, från 56,000 i månaden till 57,000. I och med detta bubblar det upp lite olika ”lösningar” på problemet att de är så välbetalda. PJ Anders Linder tycker till exempel att man ska låta varje enskild ledamot sätta sin egen lön, med en viss maxgräns, så kan de som tycker att det är moraliskt viktigast att ligga nära sina väljare i lönenivå (d.v.s. främst vänsterfolk) välja en lägre nivå, och de som tycker att de förtjänar en högre lön kan välja det – men de måste också vara beredda att förklara för sina väljare varför de är värda 50,000+ i lön.

Det är väl inte en helt dum idé, det skulle ju tvinga fram personliga moraliska ställningstagande hos alla riksdagsledamöter eftersom de inte längre kan säga att ”jamen nu är det ju bestämt att lönen ska vara så hög, så vad kan jag göra?”.  Problemet, tycker jag, är bara att det bara angriper en liten del av problemet.

Vissa menar att man borde minska Riksdagens storlek och kapa bort en 150-200 riksdagsledamöter och därigenom spara en massa pengar. Och det är jag heller inte emot, jag har skrivit att man borde minska på antalet ledamöter förr, men av helt andra anledningar än att de kostar för mycket (se mina inlägg i ”Statsskick & Valsystem” ifall du är intresserad). Men det löser egentligen inte problemet alls, för även om vi kapar kostnaderna rätt rejält så kommer de kvarvarande 150-200 ledamöterna fortfarande ha en väldigt hög lön.

Slutligen finns det de som menar att lönerna borde sänkas rejält för alla ledamöter, dels för att det sparar pengar och dels (först och främst, tror jag många säger) för att politiker inte ska vara så väldigt välbetalda, det skapar en klyfta mellan väljare och politiker som gör att de har svårt att sätta sig in i vanligt folks ekonomiska problem.

Personligen tycker jag inte att något av de här förslagen är en perfekt lösning, långt därifrån, och inget av dem angriper själva huvudproblemet som jag ser det: att politik har blivit ett yrkesområde.

Problemet enligt mig är att det går att göra karriär inom politiker: att man börjar som, visserligen oavlönad, entusiast i ett ungdomsförbund, letar sig upp i styrelsen eller blir kommunpolitiker, och med tiden jobbar sig upp för ”The Greasy Pole”, och karriären avslutas som välavlönad riksdagsledamot eller, ännu bättre, med en ministerpost. Är man riktigt duktig får man en post i EU-parlamentet, med 250,000 i månaden.

Att vara riksdagsledamot ska vara ett förtroendeuppdrag, inte ett heltidsyrke. Jag ser inget problem i att de är välbetalda, tvärtom tycker jag att man ska ha högre lön om ens arbete kräver mycket ansvarstagande. Vare sig om man väljs in som representant för en grupp människor med samma åsikt, spridda över hela landet, eller om man är där för att representera en enskild valkrets och dess invånare, så är det ett förtroendeuppdrag man får ifrån de som man representerar, inte en lukrativ karriärmöjlighet.

Ett sista problem är också att ledamöterna bestämmer sin egen lön, genom ett särskilt utskott. Och kan man bestämma sin egen lön faller det sig rätt naturligt att se till att man är välbetald, särskilt när lönen kommer ifrån en chef (folket) som inte har något att säga till om i löneförhandlingarna. De är inte direkt egenföretagare, som får mer lön ju bättre de lyckas, utan de får hög lön oavsett de lyckas eller misslyckas. Sparken kan de bara få vart fjärde år, och många som misslyckats med sina vallöften får ändå behålla jobbet.

Nu tror jag ärligt talat inte att de flesta riksdagsledamöter valt denna yrkesbana för att de vill tjäna pengar. Men jag tror att de som kommer in i Riksdagen, och särskilt de som sitter där i flera mandatperioder, blir mindre villiga att lämna sina poster när de väl vant sig vid de höga lönerna. Eftersom partierna har mycket makt på väljarnas bekostnad, t.ex. genom att de rangordnar partilistorna inför valet och det krävs enorma mängder personröster för att ändra partiets rangording; och eftersom så många fått sin plats genom att först arbeta sig igenom ungdomsförbund och partiorganisationer för att få partiets förtroende, så blir många mer lojala gentemot partiet och inte mot de väljare de ska representera. Partipiskan får mer makt ju mer beroende man är av partiets välvilja för att behålla sitt jobb och sin lön.

Att vara riksdagsledamot ska vara ett förtroendeuppdrag, något man lämnar sitt vanliga liv och yrke för att ta sig an, och väl i Riksdagen ska man representera sina väljare, inte sitt parti.

Men att bara sänka ledamöternas löner, som vissa vill, tror jag inte leder till någon större förbättring. Dels ska det vara välbetalt att ha ett jobb som kräver stort ansvarstagande, dels skulle många kompetenta personer avstå från att ta sig an uppdraget om lönen var mycket lägre än den de har i sitt yrke.

Det jag tror skulle vara den mest effektiva lösningen det är att korta ner riksdagsmötet. Istället för att Riksdagen ska sammanträda var dag nästan hela året, så begränsar man det till två-tre månader om året. Lön får ledamöterna bara de månader de är i Riksdagen, och någon fallskärm resten av livet om de röstas ut är inte att tala om. Då måste alla ledamöter se till att ha ett ”riktigt” jobb att återvända till när rikdsagsuppdraget tar slut för året, även om lönen är 50,000+ i månaden. Det skulle mer eller mindre döda politiken som yrke, samtidigt som det sparar en stor del av skattebetalarnas pengar och se till att ledamöterna lever närmare sin väljare – 10 månader om året är de ju vanliga människor precis som vi.

Många riksdagsledamöter, partiledningar och andra politiker har säkert mycket att invända mot ett sådant förslag, eftersom det skulle tvinga dem att skaffa ett redigt jobb . Och det finns säkert andra invändningar mot ett sådant förslag också (som ni gärna får lämna ifall ni har några!), men personligen ser jag det som en mycket bra lösning då den i ett svep undanröjer många av de problem jag ser med den svenska demokratin.

Och slutligen, visst sparar vi en massa pengar på förkorta riksdagsmötet, men det är inte huvudanledningen, det är snarare en trevlig bieffekt. Demokratins uppgift är inte att sysselsätta en stor mängd yrkespolitiker vars jobb är att lyda partiledningar och tycka saker på vår bekostnad, dess uppgift är att se till att folket styr landet och utser sina egna ledare. Genom att återigen göra det till ett förtroendeuppdrag att vara riksdagsledamot så förstärker man demokratin, ledamöterna tappar en stor del av sin partilojalitet som istället kan riktas mot väljarna.

Kombinerat med avskaffandet av 8%-spärren för personval, införandet av enmansvalkretsar (alt. att göra hela landet till en valkrets och fortsätta med proportionella val, som i Holland), och kapandet av antalet platser i Riksdagen till 150-200, så skulle Sveriges demokrati förbättras avsevärt!