En mycket sevärd dokumentär

Basses Julfilmtips #2 – Santa Claus the Movie

Santa Claus the Movie, från 1985, är nog den ostigaste, juligaste filmen jag någonsin sett, på ett dåligt sätt. Första halvan av filmen handlar om hur Tomten blev Tomten, och består mest av montage på arbetande tomtenissar, snöstormar och vardagsprat mellan Tomten och Tomtemor. Lite av en ”Santa Claus: Origins” film. Efter tre kvart börjar någon som kan liknas vid en handling: Tomten stöter på den hemlöse pojken Joe, ger honom ett paket och låter honom åka med på en åktur med renspannet. Det visar sig snart dock att detta inte tillför mycket alls till handlingen, utan Joe försvinner ur storyn och kommer inte tillbaka förrän en halvtimme senare.

Något att störa sig på är att Tomten precis innan han ser Joe säger till sig själv att ”Nu finns det inget barn i världen som inte är glatt!”, som om han aldrig någonsin under sina 500 år av julklappsutdelande stött på ett hemlöst barn, eller något annat olyckligt barn. Jomen visst.

Den faktiska storyn börjar strax efter den första timmen har gått. En av de mest energiska tomtenissarna ser att leksakerna som hans löpande band-maskiner producerar inte håller måttet, och bestämmer sig för att lämna Nordpolen. Han kommer till New York och blir av någon anledning inhyrd av en ondskefull leksakstillverkare (den typen av skurk som fyller gosedjur med spikar och glasbitar innan han säljer dem. Ingen vidare affärsidé alltså).

Med lite tomtenissemagi och leksakstillverkarens rena skära ondska lyckas de skapa en slickepinne som gör att man kan flyga en kort stund. Dessa delar de ut gratis, och plötsligt måste tomten börja konkurrera med denna onda affärsman. Julen känns inte särskilt julig längre, tycker Tomten.

Nu kanske man kan tro att detta är menat som lite lättsam samhällskritik, en kritik av rå kapitalism och konsumism, där Tomten står för det gamla, hållbara och godhjärtade. Men att kalla filmen för samhällskritisk skulle vara att ge den mer cred än den förtjänar. Den är snarare fylld med stereotyper, av både onda, giriga rigemän, och ostigt godhjärtade nissar och tomtar.

Santa Claus the Movie är långt ifrån den värsta filmen jag sett; det som räddar den åtminstone lite grann är John Lithgow (Tredje Klotet från Solen, Don Quixote) och hans ”over the top” skådespel som den onde affärsmannen, och att filmen är så oerhört julig. Jag tror att jag hade tyckt den var ganska kul om jag var liten, på den tiden när fem minuters ostigt montage av robotiska tomtenissar som slår hjärndött på leksaker med hammare för att ”bygga dem” var något kul.

Gillar man den typen av filmer kanske man kan tycka om den här. Annars är det mycket tveksamt. Personligen tycker jag den är som Santa Claus Conquers the Martians, men med högre budget och aningen bättre skådespel. Möjligen värd att se för att kunna säga att man har sett den, men inte mycket mer.

Basses Julfilmtips #1 – Scrooged

Nu när det är arton dagar kvar till jul, och den första snön äntligen fallit här i Skåne, så börjar julkänslan så sakteliga infinna sig. Bland de saker som hör julen till, utöver gemenskapen, julklapparna, maten och alla juldekorationer, så är nog julfilmer och julspecial av olika serier det jag förknippar mest med julen. Och eftersom jag ser rätt mycket film tänker jag använda ett dagar av den här månaden till att ge er alla lite roliga filmtips på julfilmer!

Vår första film är en komedi ifrån 1988 kallad ”Scrooged”. Som ni kanske hör på titeln så är det en modern tolkning av Charles Dickens ”En Julsaga” om den ärkesnåle Mr. Scrooge. I den här versionen heter dock huvudpersonen Francis Xavier Cross. Cross, som spelas av ingen mindre än Bill Murray, är chef för ett stort TV-bolag som tänker göra allt för att få hela landet att se deras julprogram på julafton. Han är en typisk egocentrisk och ondskefull rikeman, en stereotyp som Murray ändå lyckas blåsa liv i och få oss att bry oss om.

Handlingen följer mer eller mindre bokens story, så några stora plot-twists är inte att vänta. Det som istället fångar ens intresse är hur regissören har tolkat den klassiska berättelsen. Utöver Bill Murray, och hans gamla flamma Claire (Karen Allen, ifrån bl.a. Indiana Jones) är det inga skådespelare som verkligen står ut. Det man fångas av är istället humorn, som ibland är väldig ostigt, och hur filmen snabbt kan gå från något väldigt juligt och glatt till mörka scener, som den ihjälfrusne uteliggaren eller när Murrays karaktär håller på att brinna upp.

Avslutningen, när Murray blir omvänd och börjar sprida julglädje bland sina TV-tittare, är väldigt, väldigt ostig och julig och glad, men Murray lyckas trots allt göra den trovärdig och nästan lite rörande, på ett så där klassiskt, ostig julevis.

Överlag så är detta en riktigt bra julfilm. Det är en rolig tolkning av den klassiska julsagan, och Bill Murray bär upp filmen även genom dess svagare stunder. Har du inte sett den förut så se den nu, eller spara den till julafton!