Santa Claus the Movie, från 1985, är nog den ostigaste, juligaste filmen jag någonsin sett, på ett dåligt sätt. Första halvan av filmen handlar om hur Tomten blev Tomten, och består mest av montage på arbetande tomtenissar, snöstormar och vardagsprat mellan Tomten och Tomtemor. Lite av en “Santa Claus: Origins” film. Efter tre kvart börjar någon som kan liknas vid en handling: Tomten stöter på den hemlöse pojken Joe, ger honom ett paket och låter honom åka med på en åktur med renspannet. Det visar sig snart dock att detta inte tillför mycket alls till handlingen, utan Joe försvinner ur storyn och kommer inte tillbaka förrän en halvtimme senare.
Något att störa sig på är att Tomten precis innan han ser Joe säger till sig själv att ”Nu finns det inget barn i världen som inte är glatt!”, som om han aldrig någonsin under sina 500 år av julklappsutdelande stött på ett hemlöst barn, eller något annat olyckligt barn. Jomen visst.
Den faktiska storyn börjar strax efter den första timmen har gått. En av de mest energiska tomtenissarna ser att leksakerna som hans löpande band-maskiner producerar inte håller måttet, och bestämmer sig för att lämna Nordpolen. Han kommer till New York och blir av någon anledning inhyrd av en ondskefull leksakstillverkare (den typen av skurk som fyller gosedjur med spikar och glasbitar innan han säljer dem. Ingen vidare affärsidé alltså).
Med lite tomtenissemagi och leksakstillverkarens rena skära ondska lyckas de skapa en slickepinne som gör att man kan flyga en kort stund. Dessa delar de ut gratis, och plötsligt måste tomten börja konkurrera med denna onda affärsman. Julen känns inte särskilt julig längre, tycker Tomten.
Nu kanske man kan tro att detta är menat som lite lättsam samhällskritik, en kritik av rå kapitalism och konsumism, där Tomten står för det gamla, hållbara och godhjärtade. Men att kalla filmen för samhällskritisk skulle vara att ge den mer cred än den förtjänar. Den är snarare fylld med stereotyper, av både onda, giriga rigemän, och ostigt godhjärtade nissar och tomtar.
Santa Claus the Movie är långt ifrån den värsta filmen jag sett; det som räddar den åtminstone lite grann är John Lithgow (Tredje Klotet från Solen, Don Quixote) och hans ”over the top” skådespel som den onde affärsmannen, och att filmen är så oerhört julig. Jag tror att jag hade tyckt den var ganska kul om jag var liten, på den tiden när fem minuters ostigt montage av robotiska tomtenissar som slår hjärndött på leksaker med hammare för att ”bygga dem” var något kul.
Gillar man den typen av filmer kanske man kan tycka om den här. Annars är det mycket tveksamt. Personligen tycker jag den är som Santa Claus Conquers the Martians, men med högre budget och aningen bättre skådespel. Möjligen värd att se för att kunna säga att man har sett den, men inte mycket mer.
0 Svar till “Basses Julfilmtips #2 – Santa Claus the Movie”