Är många verkligen helt inkapabla att förstå sig på sarkasm och ironi? Eller låtsas de bara att de inte förstår för att kunna säga att de känner sig kränkta? Jag misstänker starkt att det är det senare, men om det är så mycket bättre än det förra vet jag inte.
Nu senast fick en hög person inom KD skarp intern kritik för att ha skämtsamt efterfrågat ett underklassafari, som en reaktion på Allt till Allas Överklassafari (namnet ”Allt åt Alla” är tydligen ironiskt menat, passande nog), men det är inte det enda fallet jag kan minnas. Så fort en politiker drar någon dryg och sarkastisk replik får de en rejäl käftsmäll av partikollegor och/eller opportunistisk media.
Sarkasm används mycket för att poängtera hur illa uppbyggt eller löjligt ens motståndares argument är, genom att själv föreslå något lika löjligt i samma stil. De som läst min blogg tidigare vet att jag gör detta väldigt ofta. Några få gånger händer det att poängen inte riktigt går hem, men det händer, i alla fall enligt min erfarenhet, ytterst sällan. Man kan så klart diskutera hur konstruktivt det är att använda sarkasm i sin kritik, särskilt om man använder det istället för välgrundade argument. Däremot känns det ganska löjligt att motsätta sig sarkasm i sig eftersom vissa kan misstolka det.
Patric Rylanders tal om ett underklassafari känns så uppenbart som en sarkasm att det är svårt att tänka sig att någon verkligen kan missförstå den, i alla fall om de hört talas om överklassafarit tidigare. Politiker måste inte vara en bunt gråa, humorbefriade typer som bara rabblar partihandboken eller olika varianter av partiets motton. Men när Göran Hägglund, som väl visst är en trevlig prick men knappast någon stor humorist, utnämns till regeringens roligaste man så tappar man lite hoppet om vår politikerklass. 
Andra bloggar: Den hälsosamme ekonomisten.
De senaste kommentarerna