Dark City (1998)

Dark City är science fiction när den är som bäst: mystisk, tankeväckande, oerhört engagerande, och framför allt så gör den en aldrig besviken. Varje gång man tänker att ”det bästa som kan hända nu är en Big Reveal”, så kommer en Big Reveal. Det är en fantastisk film. Det är en film som trots att den har 15 år gamla specialeffekter gav mig en fyra-fem ”WOW!”-moment på raken, och det är ytterst sällan sådant händer för mig. Att den här filmen nästan totalt hamnat under radarn och inte fått en enda Oscar, eller något annat stort pris, är verkligen ofattbart.

Som ni kanske märker kommer jag direkt ifrån den här filmen, så den har inte helt sjunkit in än. Jag tror dock inte att en natts sömn kommer få mig att ändra min åsikt om den här filmen nämnvärt. Dark City är en av mina nya favoriter.

Filmen handlar om John Murdoch, en man som vaknar upp i ett badkar och som inte kan minnas vem han är. Han är jagad av mystiska, bleka män i långa rockar och homburghattar, och han upptäcker snart att de inte är helt mänskliga. Genom filmen upptäcker han inte vem han är: men han återupptäcker vem Främlingarna, som de kallas, vill att han ska vara. Det låter kanske inte helt logiskt, men berättar jag mer än det är jag rädd att jag spoilar filmen totalt.

Storyn är en blanding av film noir, med en trött kommissarie och mordhärvor, och den bästa sortens science fiction: ett ”tänk om”-scenario som många kan känna igen sig i, något i den här stilen har nog de flesta tänkt någon gång. Kanske inte på fullt allvar, men ändå. Låter det väldigt vagt? Se filmen!

Skådespelarna är överlag trovärdiga, även om ingen är raktigenom lysande. Jennifer Connelly spelar Murdochs fru, Kiefer Sutherland ifrån 24 spelar en doktor som pendlar mellan det onda och det goda, och William Hurt passar perfekt som den buttre, tankfyllde kommissarie Frank Bumstead.

Man kan säkert hitta små skavanker i filmen, som vissa hål i Främlingarnas plan, och att Kiefer Sutherland’s stammande känns lite forcerat, men det är inget som sänker filmen överlag.

Om du gillar science fiction eller film noir, eller om du gillar mörka filmer i stil med The Dark Knight, så är det här ett måste. Till alla som inte gillar något av det så rekommenderar jag Dark City varmt ändå! Dark City är ett underskattat mästerverk, och det är synd att den bara blivit en kultklassiker och inte en allmän klassiker.

Det här blev inte mycket till genomgående recension märker jag, utan snarare ett 400 ord långt skrik som kan sammanfattas med två ord: SE DEN! Men ja ja, så länge budskapet når fram så!

9/10

KD visar lite stake, för en gångs skull

Det är trevligt att se att KD för en gångs skull står upp för sina åsikter och inte låter sig köras över av den nästintill värdenihilistiska Alliansen. De vägrar följa resten av Alliansen och öppna upp för inseminering för singelkvinnor. Jag är egentligen inte särskilt politiskt värdekonservativ – mina personliga värderingar är rätt så konservativa, men jag vill inte anpassa alla landets lagar efter dem – men jag tycker det är patetiskt löjligt att försöka göra barnafödande till någon kvinnlig rättighet, som då ska finansierar med skattepengar misstänker jag.

Ska man ge ensamstående kvinnor rätt att bli inseminerade om de vill, så ska man ge ensamstående män rätt att få barn genom en surrogatmamma: männen ska ju inte få sina ”rättigheter” beskurna bara för att de inte lever i en parrelation, eller hur?

Låter detta som en dum idé? Det är det också, men det visar hur dum ursprungsidén är. Att få barn är ingen mänsklig rättighet, och det är ingen exklusiv kvinnlig rättighet: att skapa ett barn kräver två personer, en man och en kvinna, helt oavsett om det sker genom insemination eller i en nära relation. Det går inte att få bort den ena parten ur ekvationen genom politiska beslut.

Dessa två personer bör också, så långt det är möjligt, vara de som uppfostrar barnet, är dess manliga och kvinnliga förebilder under uppväxten, och de som står dem absolut närmast i unga år. Det är oundvikligt att vissa par skiljer sig, ena föräldern dör, eller liknande; ibland kan paren helt enkel inte hålla ihop. Men varför ska staten framställa sådana relationer som lika bra som parrelationer, när verkligheten visar raka motsatsen?

De som växer upp med bara en förälder måste inte bli totala nervvrak, grova brottslingar eller knarkare, men forskningen visar att singelbarn överlag får det mycket svårare än de som växer upp med båda sina föräldrar: risken är dubbelt så stor att ett singelbarn begår självmord än ett barn med båda föräldrarna, dubbelt så stor att de får allvarliga psykiska sjukdomar och alkoholrelaterade sjukdomar, och risken att de får tunga drogproblem är 3-4 gånger större än hos barn med båda föräldrarna.

Frånvarande fäder brukar ha stor negativ påverkan på barn, och barn som blir till efter ett ”one-night stand” vet sällan vem deras pappa är. Varför i hela friden skulle man då institutionalisera detta? Varför skulle man göra det till en kvinnlig rättighet att föda barn, även när de inte hittar en man som kan hjälpa dem med det och, ännu viktigare, är beredd att löpa linan ut när de väl gjort henne gravid?

Drar man det till sin spets betyder en sådan ”rättighet” att en man kan tvingas att donera sperma till en spermabank, för att en kvinna vill ha barn, vilket i så fall är en grov inskränkning av mannens frihet. I praktiken skulle troligen staten subventionera spermabanker så att män får bra betalt för att lämna in sina barnaskapare, och då skulle vi alla få betala för eländet. Alltså skulle vi få betala för att se till att fler barn föds som aldrig får veta vem deras pappa är. Det är, tycker jag, makalöst idiotiskt. Det visar om något på hur dåligt det är att ha en så här stor stat, som ska ta våra pengar och lägga dem i en massa projekt vi inte gillar eller bryr oss ett dyft om:

”Government doesn’t solve problems: it subsidizes them.”
– Ronald Reagan.

Det är bra att KD står emot denna nihilistiska idioti, och att de för en gångs skull inte rättar in sig i ledet. Vissa verkar tro att KD kommer förlora sina stödröster ifrån Alliansväljarna om de inte anpassar sig, men jag tror det är tvärtom: om KD äntligen börja stå upp rakryggat för sina åsikter kommer de troligen locka över många gamla moderater, stödrösterna kan förvandlas till kärnröster. KD har då återigen ett existensberättigande.

Cirkeln (2011)

Jag känner inte till mycket bra svensk fantasy. Det beror dels på att jag sällan läser fantasyböcker, dels på att 80% av alla svenska böcker som kommer ut är deckare, och dels på att jag aldrig aktivt letat efter bra svensk fantasy. Nu har jag dock hittat en bok som är bra, och det är Cirkeln. Den drar inte in en i berättelsen lika mycket som t.ex. Harry Potter, vilket nog delvis beror nog på att jag började läsa Harry Potter i yngre år och inte nu, men det är fortfarande en väldigt bra bok.

Det första jag läste om Cirkeln var en tidningsartikel med titeln ”En Svensk Twilight?”. Som en som innerligt skyr Twilight och allt som har med det att göra så var det ingen bra reklam. Men efter att ha haft Cirkeln i bokhyllan sedan förra sommaren, då jag fick den som pris i skolan för något, så satte jag mig till slut ner och läste den i alla fall, och hoppades att den inte var alltför lik Twilight-eländet. Och det var den faktiskt inte – tvärtom var den faktiskt bra!

Cirkeln handlar om sex tjejer som börjar första året på gymnasiet. En av deras klasskompisar begår självmord på skolans toaletter, men det visar sig snart att det inte var något vanligt självmord: han blev ledd och tvingad till att döda sig själv. Under en natt då månen färgas röd färdas de sex, mot sin vilja, till en hemlig plats i den lilla hålan Engelsfors där de bor, där de får veta att de bär på magiska krafter. De är De Utvalda, de som ska rädda världen ifrån ett stort mörker som snart kommer kasta sig över världen. I resten av boken följer vi dessa sex personer, i både deras vardagsliv och deras uppdrag. De börjar nysta upp de många mörka hemligheter som döljer sig i deras hemstad, och börjar så smått komma underfund med vad exakt det är de ska kämpa emot.

En bok om en gammal profetia och några utvalda räddare låter oerhört kliché, men de två författarna lyckas ändå göra det till en intressant berättelse. Huvudkaraktärerna känns alla väldigt mänskliga, och man kan känna igen både sig själv och andra i åtminstone delar av deras personligheter. Personligen tycker jag att storyn haltar då och då, ingenting händer på ett ganska bra tag, och i de stunderna är det karaktärerna som får en att fortsätta läsa ändå.

Trots att storyn stakar sig lite då och då så är boken en riktig sträckläsare. Det Mörka Hotet är alltid ett mystiskt hot som lurar i bakgrunden, och man blir inte riktigt klok på vad exakt det är. Författarna är skickliga och lyckas göra hela boken spännande. Små beskrivningar får en att brista ut i skratt, som att någons finnproblem beskrivs som att ”det ser ut som om någon skjutit henne i ansiktet med en hagelbössa”.

En del småsaker stör jag mig dock på: som när författarna envisas med att skriva ”suicidal” där ”självmordsbenägen” hade låtit mycket mer naturligt, och att de skriver om ”en gammal låt av Jay-Z och Beyoncé”. Det senare kommer troligen få boken att åldras väldigt snabbt, precis som om någon för femton år sedan hade skrivit om ”en gammal skön låt av Vanilla Ice”.

De enda större negativa saker jag har att säga om boken är dock att delar av mytologin de bygger upp känns pliktskyldigt introducerade, det låter inte naturligt när deras nya mentor börjar rabbla upp en massa fakta. Likadant känns det lite forcerat att en av karaktärerna måste ha ätstörningar: det känns mest framtvingat för att kunna slänga in ännu ett typiskt tonårsproblem, och inte för att det gör boken bättre. Mitt största störmoment är dock vaktmästaren Nicolaus, eller mer bestämt hur han pratar. Han pratar alltid på gammaldags, artig svenska, men ingen av huvudpersonerna tycker detta är det minsta märkligt, och det finns ingen förklaring till varför han gör detta. Sex tonåringar, som träffar denna mysko person var och varannan dag, tänker aldrig ens tanken att fälla en kommentar sinsemellan om hans underliga sätt att prata? Jomenvisst.

Allt som allt så är det dock en klart läsvärd bok, och själv läste jag den oftast i flera timmar i streck. Uppföljaren Eld kommer ut i april, och håller den samma nivå som Cirkeln kommer jag definitivt följa hela trilogin. Och filmerna, ifall de nu blir av.

8/10

Play (2011)

Igår afton var det dags för den tredje filmen på det som jag brukar kalla Pretentiös Filmafton, d.v.s. att jag och ett gäng vänner åker in till en lokal filmklubb och tittar på ”smala” filmer, de som oftast inte drar någon stor biopublik men som (ibland) ändå är väldigt bra. Dagens film var Ruben Östlunds Play, en film jag läste lite grand om när den kom ut och som jag gärna ville se, men som jag tappade de flesta föreställningar om fram tills jag faktiskt såg den igår.

Jag är väldigt kluven vad gäller den här filmen. Å ena sidan tycker jag att barnskådespelarna är så genuina att det är svårt att tro att det är skådespel. Å andra sidan blir filmens ögonblicksstil ibland så påträngande, och ibland rent ut sagt meningslös, att jag sitter och trummar med fingrarna och skriker ”Ja men skynda på någon gång då!” inombords.

Filmen handlar om tre killar i 11-årsåldern – två vita svenskar och en adopterad ifrån Östasien – som åker till Göteborg. Här blir de påhoppade av fem invandrare, i samma ålder eller bara är några år äldre än de själva, som ber om att få se den ena killens telefon. De säger att en av deras brorsor blev överfallen och fick exakt en sådan telefon stulen häromdagen, och de drar iväg de tre för att ”lösa problemet”. Lösningen visar sig vara att skrämma dem så att de skiter på sig (bokstavligt talat), driva runt och trycka ner dem, och i slutändan sno alla deras värdesaker. När en av de fem invandrarna slutligen konfronteras av en vuxen drar han lögner om att han har sju syskon och alla svälter, för att utmåla sig som offer.

De kontroverser jag hört om filmen, att den skulle kunna tolkas som rasistisk och att den utmålar invandrare som kringstrykande brottslingar, visade sig vara uppblåst dravel, vilket jag faktiskt förväntat mig. Den här filmen är en bild av verkligheten, eller i vart fall en del av verkligheten. Den här filmen säger inte att alla invandrare är gangsters och brottslingar, och det krävs inte en halv hjärna för att förstå det. Den visar en ögonblicksbild av verkligheten, eller i vart fall en del av den: det finns många invandrarbarn som stryker omkring, bildar gäng och ger sig på alla lovliga byten. Kulturskillnaderna mellan dem och de mer konflikträdda, skygga svenskarna blir en inbjudan att utnyttja dem.

Det är den här biten jag tycker är riktigt bra. Filmen handskas med ämnen som i allmän debatt är oerhört infekterade, där ”debatten” oftast urartar i slagdängor och misstänkliggöranden från båda sidor: antingen är man landsförrädande kulturmarxist, eller så är man en flaggviftande smygnazist, och den gör det elegant: den visar en ögonblicksbild ur verkligheten, den tar inte ställning och utmålar ingen som ond eller god: vad man gör med det man tar in ligger i ens egna händer.

Sen finns det tyvärr många riktigt dåliga bitar, som drar ner filmen rejält. Kameraarbetet funkar ofta bra med sina statiska vinklar, men när alla karaktärer står i ett hörn av bilden, vända bort ifrån kameran och med en suddig buskur framför dem, så känns det som att stilen blir större än filmen, och det förstör bara upplevelsen. När kameran dröjer sig kvar i en halv minut efter att alla karaktärerna lämnat bilden, och ingenting nytt händer, så vill man bara kunna spola fram eländet.

De här sakerna hade dock inte förstört så mycket om de kommit ensamma. Men det finns två delar av filmen som fullständigt skjuter hål i en annars väldigt intressant film: en scen med en grupp indianer som sjunger och spelar, och ett par scener där en tågkontrollant försöker förklara för sina resenärer att det inte är smart att ställa en vagga mitt framför tågdörrarna. Dessa har verkligen ingenting med resten av filmen att göra.

Indianscenen kommer in helt plötsligt och har absolut ingen koppling till varken de tre pojkarna eller gänget. De spelar lite musik, som visserligen är bra, och sen syns de inte på en timme. När de väl kommer tillbaka sitter de och käkar på McDonalds, pratar lite, och sen ser man aldrig till dem igen.

Tågscenerna är ett litet ”running gag” som lägger till 10 helt meningslösa minuter till filmen. De är inte roliga, de har ingenting med storyn eller temat i filmen att göra. Man kan säkert förklara det med att de också är ögonblicksbilder, bara av en annan del av staden, men det går jag inte med på: varför i hela friden har man två-tre små ögonblick som inte passar in alls, när alla andra ögonblick följer en logisk, sammankopplad story? De förstör bara!

Allt som allt är jag väldigt kluven. Jag skulle ge de bra delarna av filmen 8/10, men de dåliga bitarna är verkligen fruktansvärt meningslösa och punkterar hela filmen. Slutbetyget blir en femma. En femma betyder vanligtvis att en film är väldigt medioker, men detta är ett undantag; den här filmen är både riktigt bra och riktigt meningslös samtidigt. Trots det är den väldigt sevärd för sina bra bitar, och gillar man pretentiösa, stilbetonande filmer mer än jag kan man säkert se förbi de nackdelar jag radar upp.

Så trots det låga betyget rekommenderar jag den ganska varmt.

5/10

Cirkeln

Den här boken, Cirkeln,  har jag börjat läsa nu, och jag måste säga att den är över mina förväntningar. Jag fick den av skolan som pris för något i juni förra året, och jag har inte öppnat den förrän nu. Jag var lite orolig att det skulle vara en typisk, överdramatisk ungdomsroman med en och annan influens av Harry Potter och, hemskast av allt, Twilight.

Hittills har mina farhågor dock inte besannats. Det är en ungdomsroman, och det finns en del typiska tonårsproblem som ätstörningar som känns lite forcerade, men allt som allt så är det en väldigt bra bok. Skickligt skriven, man dras in i berättelsen från första sidan, och det är en riktig streckläsare: författaren gör en hela tiden nyfiken på vad som ska hända, han undanhåller saker man vill veta för att öka spänningen, både genom handlingen i stort och bara över ett stycke eller två. Den är svår att lägga ifrån sig. Jag har visserligen knappt kommit 100 sidor in i den, men hittills är den mycket bra. Det känns som en ungdomsbok som även lite äldre kan känna igen sig i och gilla.

Det finns några småsaker jag stör mig på, som att det fattas punkter i ett och annat styckesslut, och att någon i boken säger ”suicidal” när ”självmordsbenägen” hade låtit så mycket bättre, så mycket mer naturligt. Men det är småsaker som sagt, och det är inget som skulle dra ner betyget ifall jag recenserade den. Vilket jag troligen kommer göra, när jag läst ut den. Det vill säga i övermorgon, för jag har mycket annat att göra imorgon.

Ranelid gör eländet sevärt

Jag har inte följt Melodifestivalen överhuvudtaget i något år nu, sist jag gjorde det hyfsat aktivt var nog det året Malena Ernman vann… 2010? Och åren innan dess såg jag det främst eftersom det var tradition att se det. Det en rolig tillställning när man var liten, men när man växte upp lite grand och upptäckte riktig musik så tappade man allt intresse för eländet.

Men när jag fick höra att Björn Ranelid skulle vara med, och särskilt när jag såg och hörde bidraget i efterhand, så blev jag bara glad. Låten är en äcklig eurodiscolåt, sångerskan är inte dålig men inte så minnesvärd, och Ranelid lyckas göra hela spektaklet sevärt igen. Han bryter alla Melodifestivalens ”regler” för vad som gälls som ”musik”, och han gör det på ett väldigt genuint sätt. Jag kommer att se finalen bara för att jag hoppas att han vinner, och förhoppningsvis får eländet att implodera. Eller att det återföds som en tävling där riktig musik också får vara med, inte bara Christer Björkman utvalda hemskheter.

Filmåret 2012

2012 ser ut att ge oss en riktigt god skörd av bra filmer. Här kommer en kort lista på de jag kommer se på bio (utom den sista), och förhoppningsvis recensera. Denna post existerar delvis för att utlova recensioner, delvis för att jag ska komma ihåg filmerna själv.

• Iron Sky (hoppas verkligen den kommer till Sverige!)
• The Hobbit: An Unexpected Journey
• The Dark Knight Rises
• Prometheus
• Cabin in the Woods
• Abraham Lincoln: Vampire Hunter
• The Expendables 2
• Resident Evil: Retribution
• Snow White and the Huntsman (trots det faktum att Kristen Stewart är med i filmen , så verkar den rätt så lovande)
• Mirror Mirror (Två Snövit-filmer samma år? Jepp. Och av de två så känns denna som en film jag kommer älska att hata. Se trailern så blir det uppenbart varför )
• m.fl.

Harmonisera momsen

Sänkningen av krogmomsen kritiseras flitigt, och än så länge verkar den inte ha fått så stor inverkan på priserna för oss som konsumenter: 1,4% sänktes priserna under januari. De enda jag känner till som öppet sänkt priserna är Burger King, som gör en del reklam för det, och även om jag äter där väldigt sällan så är det ju inte ovälkommet.

Momshalveringen kritiseras oftast från vänstern, och de menar att man kunde ha satsat de fem miljarder sänkningen kostar i något mycket bättre, något som faktiskt får effekt. Jag skulle säga att momssänkningen visst får effekt, men det är ingen massiv reform.

Med sänkt moms får företagen antingen ut mer pengar per såld måltid, eller så kan de sänka priserna så att kunderna kan få mer mat för pengarna. Oavsett vad så vinner de på det, och när de tjänar mer pengar kan de expandera, anställa mer personal, eller, särskilt för små restaurangägare, helt enkelt få ut mer pengar av sitt arbete.

Jag är positivt inställd till en sådan här sänkning, men man frågar sig samtidigt: om det nu är så bra för alla i branschen att skatterna sänks, varför sänker man inte alla skatter, eller i alla fall all moms? Då hade ju ännu mer pengar stannat hos de som faktiskt arbetade för dem, och marknaden hade blivit starkare.

Personligen tycker jag att man borde reformera momsen på flera sätt. Först och främst måste den harmoniseras: det ska inte vara olika nivåer för olika varor, så att staten kan välja att favorisera vissa saker – i dagsläget t.ex. böcker och restaurangbesök – och straffbeskatta andra varor som man inte tycker att folk borde vilja köpa. Momsen ska vara hänsynslös, i ordets positiva mening: den ska inte ta någon hänsyn till vilken vara det handlar om utan alltid ligga på samma nivå. Då minskar också antalet undantag till noll, och man eliminerar alla kryphål i momslagstiftningen.

För det andra så måste momsen generellt sänkas. De flesta varor och tjänster har en moms på 25% idag, medan bl.a. böcker och annan litteratur/kultur har 6%. Istället borde momsen för alla varor ligga vid kanske 15%. Det skulle höja priserna på böcker, men samtidigt skulle man betala mindre moms för t.ex. kläder, teknik, möbler och annat. Då skulle man ha mer pengar över att lägga på just böcker, om man nu vill det. Det skulle då inte finnas några branscher som premierades av staten utan alla skulle spela på samma nivå.

En stor fördel med att harmonisera momsen är just att alla undantag och kryphål i lagen försvinner. Tittar man på dagens momssatser så är det små skillnader som avgör om man ska betala olika momsnivåer, vilket öppnar upp för fifflande, små löjliga skillnader samt lägger onödiga bördor på vissa teknikformer, t.ex. e-böcker:

• Köper du en fysisk bok betalar du 6% i moms – men vill du istället läsa den som e-bok måste du betala 25% i moms.
• Går du till en djurpark betalar du 6% av entrépriset i moms – om du istället går på en minidjurpark på ett tivoli, eller en visning på en bondgård, betalar du 25% av priset i moms.
• Momsen på alla livsmedel är 12% – inklusive den på vatten i en flaska. Häller du istället upp vatten från en kran och säljer det är momsen 25%.
• Köper du mat och dricka på en restaurang är momsen 12% – om drickan råkar innehålla alkohol blir momsen 25%.
• Hyr du ett hotellrum betalar du 12% i moms – om någon hyr ett hotellrum åt dig för att du ska deltaga på en konferens eller liknande är momsen 25%.
• Om du säljer ett konstverk du gjort så betalar du 12% i moms – om du säljer ett konstverk som någon annan har gjort betalar du 25% i moms.
• osv. osv.

Momsen bör vara relativt låg och på samma nivå för alla varor och tjänster. Då får inga branscher skattelättnader, och man eliminerar alla onödiga kryphål och undantag i lagen. Staten ska inte premiera vissa varor och tjänster genom att underlätta för företagen i just den branschen att sänka sina priser, den ska göra det enkelt för alla företag att sälja sina varor och konkurrera med andra.

Sänkningen av restaurangmomsen är i ett sådant sammanhang både bra och dålig. Bra för branschen, men inte bra eftersom den bara fortsätter göra skillnad på branscher och ger skattelättnader endast åt vissa företag. Bättre vore att harmonisera momsen runt 15% och göra sig av med alla kryphål och andra momssatser.

Gör momsen hänsynslös, eller, för att använda ett mer positivt klingande ord, rättvis.

Thatcher räddade ett land vid ruinens brant

”Thatcher försämrade för miljoner britter”, skriver ett par representanter för Stockholms Socialdemokratiska studentklubb. Frågan är väl, hur många britter hade inte lidit, ännu mer än de redan gjorde, om Thatcher inte kommit till makten och styrt upp det gravt dysfunktionella samhälle Storbritannien hade blivit?

På grund av kolindustrifackens strejker tvingades den konservativa regeringen införa en tredagarsvecka, som innebar att hushåll bara fick använda el tre dagar i streck per vecka. Endast sjukhus och andra livsnödvändiga institutioner var undantagna från detta. Det gick knappt en dag utan att något fack var i strejk, när kolkraftverken inte var i bruk p.g.a. strejkerna gick strömmen i hela landet konstant, och inflationen var som mest uppe i hela 26,9% !

När Thatcher kom till makten gick hon till hård attack mot facken. Hon ändrade lagarna så att strejker bara kunde utlysas om en majoritet av fackmedlemmarna var för det, vilket fick ner antalet strejker till den lägsta nivån på 30 år 1983. Hon håll stenhårt på sina principer, vilket innebar att hon minskade fackens makt ordentligt, skar ner på välfärdsstaten rejält, och anammade en monetaristisk inflationspolitik: det var viktigare i längden att hålla inflationen nere än arbetslösheten. Arbetslösheten ökade, men landet räddades från fullständig kollaps och gick med tiden om resten av Europa i BNP-tillväxt.

Precis som Churchill var just den ledare Storbritannien behövde under Andra Världskriget, men som i fredstid ansågs vara alltför excentrisk och extrem, så var Thatcher just den ledare Storbritannien behövde när landet stod vid ruinens brant 1979. Hon blev hatad av många, och det är hon fortfarande, men britterna röstade ändå för henne i tre val i streck. Hon hade haft det mycket svårare att bli vald om allt gick bra för Storbritannien, inflationen var låg, strejkerna få och strömavbrotten enbart orsakades av nerfallna träd och andra olyckor.

Med det inte sagt att hennes politik bara var rätt för stunden, tvärtom. De som följt min blogg ett tag vet att Margaret Thatcher är en av mina stora politiska förebilder. Inte för att hon var ”normbrytande, den första kvinnliga regeringschefen i Europa, fast med en ofta dålig politik” som Annie Lööf uttrycker det, för att parafrasera henne, utan framförallt på grund av just hennes politik och principfasthet. Däremot är sådana omvälvande, principfasta politiker ofta inte lika populära när allting går bra och de flesta inte ser några stora problem som måste åtgärdas.

Skribenterna i artikeln skriver att Thatcher och hennes politiska gärning måste kunna problematiseras, och visst, det får man göra hur mycket man vill. Det fanns en del tveksamheter i hennes politik, som hennes stöd för diktatorn Pinochet och stödet till apartheidregimen i Sydafrika (dessa handlade dock mer om en realpolitisk allians mot Argentina under Falklandskriget, samt att Sydafrika, apartheiden till trots, var den enda demokratin i Afrika; men ja, det går ändå kritisera). Ingen, inte ens våra största politiska ledare – som Thatcher och Reagan – är ju ofelbara, de är ju också människor trots allt.

Däremot har jag allt att invända mot kritiken de ger i sig i artikeln: att arbetslösheten var högre efter hon avgick än när hon tillträdde, att inflationen fortfarande var hög – 8% – efter hennes år vid makten, osv. Hennes politik fick många negativa konsekvenser, bl.a. att arbetslösheten sköt i höjden, men hade hon inte genomfört den hade det blivit långt mycket värre. Hon fick ner inflationen från 27% till 8%, och folket valde henne till premiärminister tre gånger. Hade hon inte kuppats ut 1990 hade hon nog blivit vald en fjärde och kanske en femte gång. Vem vet.

Som avslutning, ett typiskt, bevingat Thatcher-citat. Om det är från henne ursprungligen eller om filmen, The Iron Lady, introducerade det, det vet jag inte, men det spelar mindre roll:

”We will stand on principle, or we will not stand at all.”

Andra bloggar: Dick Erixon 1, 2, Daniel Hannan – MEP.

Regeringen säljer (förhoppningsvis) SAS

En trevlig nyhet idag: regeringen funderar på att sälja SAS. Mycket välkommet, det är på tiden att de gör sig av med det. Alliansen har varit ganska bra på att sälja statsägda företag, men ännu finns en hel drös att sälja, t.ex. andelarna i Nordea, Vattenfall osv.

Staten bör inte äga några företag överhuvudtaget, av flera anledningar. För det första är de dåliga företagsledare: ett fritt företag som gör saker ingen vill ha går i konkurs – ett statsägt företag som gör saker ingen vill ha får ännu mer skattepengar inpumpade i sig, för att täcka förlusterna, så att vi betalar för att producera en massa saker och tjänster vi inte egentligen vill köpa.

För det andra så ska ingen kunna både delta på marknaden och sätta upp marknadens regler: staten ska inte kunna ändra reglerna bara för att deras företag går dåligt, och företag ska inte styra staten så att de får fördelar. En alltför stor stat som blandar sig i marknaden leder enbart till korruption, korporatism och obalans på marknaden.

Staten ska sätta upp vissa regler och gränser för marknaden, men aldrig delta i spelet själv, precis som en domare inte ska spela med själv i en fotbollsmatch och ge röda kort till de som snor bollen ifrån honom.

Därför är det bra att staten vill sälja SAS, så att våra skattepengar inte pumpas in i ett flygbolag vi inte vill åka med. Om SAS klarar sig med fri konkurrens, och folk verkligen vill resa med dem, så är det bara bra. Men de ska inte finansieras med skattepengar.

Man ska själv ha makten över sina pengar, lönen för ens arbete, och kunna investera dem i vilket företag man vill genom att köpa deras varor och tjänster; de ska inte tas ifrån en genom skatten och ges till några av staten utvalda företag.