Jag såg nyligen denna film på bio tillsammans med några goda vänner på en visning hos en filmklubb här i närheten, och jag måste verkligen säga att den var var bland de tråkigaste filmerna jag någonsin sett. Den var snyggt filmad och ljudsättningen var bitvis riktigt bra och effektiv. Detta spelar dock ingen större roll när filmen misslyckas totalt med att framföra sitt ”budskap”, om man nu kan kalla filmens pretentiösa, låtsas-djupa teman för budskap.
Filmen handlar om en tjej som ska börja på en sorts hästsport där man utför akrobatik på hästrygg (kommer inte ihåg namnet på sporten). Hon möter en annan tjej i samma ålder, och de blir både rivaler och bästa vänner, samt ett kärlekspar en bit in i filmen. De bokstavligen lurar brallorna av osäkra killar som bjuder dem på en dejt, och hotar med att anmäla dem för våldtäkt när de inte gjort något, de brottas och kissar på sig, och lite då och då får vi inklippsbilder på en häst som sätter på en annan häst. Och gör detta mycket högljutt. Trevligt.
En och annan av skådespelarna gör en hyfsad insats och känns rätt så trovärdig, t.ex. huvudpersonens lillasyster, som spelar väldigt bra för att vara sex-sju år. Ibland tvingar manuset dock henne att spontant skrika ”Jag hatar dig!” till sin syster, vilket kommer som en blixt från klar himmel. Likadant låter rivaltjejens ”Jag älskar dig, tihi hihi!” oerhört forcerat och onaturligt.
Huvudskådespelerskan är hyfsat bra på att skådespela, i vissa situationer i alla fall. Men hennes rival är inte lika bra. Allt som oftast tvingar manuset dem att spela oerhört onaturliga, fåordiga scener som inte alls känns så djupa och uttrycksfylla som regissören säkert ville få dem att göra. Istället känns de bara onaturliga, pretentiösa och på gränsen till skrattretande.
Överlag så är karaktärerna så dåligt skrivna, och skådespelarnas tolkningar så träiga och onaturliga, att man omöjligt kan känna någon sympati för dem, med undantaget av lillasystern.
Filmen ska tydligen ha westerninfluenser också, vilket känns fruktansvärt påklistrat. Då och då får vi se en buske flyga förbi, och i ett par scener skjuter huvudpersonen med ett luftgevär. Varför gör hon detta, och har geväret någonting med henne eller handligen att göra? Nej se det får man aldrig veta. Men det är väl en del av det ”underförstådda budskapet” (a.k.a. pretentiösa övertonerna) det också, misstänker jag.
Hur i hela friden den här filmen kunde få en Guldbagge, inte desto mindre för att ha varit årets bästa film, är för mig ofattbart. Rent tekniskt är den bra gjord, men som helhet är det inte något djuplodande mästerverk utan bara pretentiöst dravel.
Uppenbarligen går det inte längre att göra svensk film utan ett homosexuellt inslag. Varför har det blivit så? (retorisk fråga) Jag tänker förstås inte se skiten, inte ens när den visas på SVT för mina (och dina?) licenspengar.
Du lär inte missa något.