The Iron Lady är en unik biografi, om man kan kalla det det. Som namnet avslöjar så handlar den om Margaret Thatcher, Storbrittaniens premiärminister från 1979 till 1990, tillika landets första kvinnliga premiärminister. Filmen visar hur hon lever nu, på ålderns höst, tjugo år efter att hon avgick som premiärminister. Maken Dennis är död sedan flera år, men ännu dukar hon fram två koppar och tallrikar till teet, och fortfarande kan han se honom gå runt i deras stora lägenhet, prata med honom och skratta åt hans stollerier.
Detta är lika mycket en film om Margaret Thatcher som den är en film om ålderdom. Margaret Thatcher, en av sin tids största ledare som fick Storbrittanien på fötterna och hjälpte till att riva järnridån, ser tillbaka på sitt liv och undrar om allt hon gjorde verkligen spelar någon roll nu. Hon såg det som sin livsuppgift att förändra världen, men var det egentligen värt det? Har hennes arv inte redan omintetgjorts?
Vi får se delar av Thatchers liv i hennes många tillbakablickar: från att hon var ung och lyssnade på sin fars politiska tal, till när hon kämpade sig igenom partiorganisationen och blev en av de första kvinnliga parlamentsledamöterna, till när hon valdes till premiärminister och fram till när hon lämnade posten som partiledare och premiärminister. Det är inte en typisk biografi, där man följer huvudpersonen från vaggan till graven, utan snarare bara de starkaste minnena, de som Thatcher ser tillbaka på med störst glädje, sorg eller stolthet.
Att storyn berättas så mycket ur Thatchers eget perspektiv får många vänsterorienterade recensenter att ge den hård kritik: de säger att den inte visar hur hennes politik var förödande för facken, hur hon monterade ner välfärdssystemen, osv. Från högerorienterade recensenter kan man istället höra att, även om hennes livsverk berättas om i förbigående (t.ex. hur hon bekämpade facken och monterade ner delar av det massiva välfärdssystemet), så ligger för mycket fokus på henne som svag och gammal. Jag sållar mig inte till något av dessa läger.
Visst, filmen är knappast någon kritisk granskning av Thatchers tid som premiärminister, men det är inte en hyllningsfilm heller. Det är, precis som regissören själv har sagt, ett minnesspel från den gamla Thatchers selektiva minne. Det är en film berättad ur hennes synvinkel, men man får ändå se många av de kravaller och mycket av det hat som fanns emot henne, och Thatcher upphöjs knappast till någon slags gudinnestatus.
Dock kan jag delvis hålla med om att det blir lite för mycket av den åldrade Thatcher och för lite av minnesbilderna ibland. Vissa bitar, som slutet av filmen är riktigt starka och rörande. Men ibland känns det som att man går tillbaka till den åldrade Thatcher, istället för att fortsätta i minnena, bara för att regissören hade bestämt det, inte för att det tillförde mycket till filmen. Detta händer dock förhållandevis sällan.
Filmens absolut största höjdpunkt är dock skådespelarna. Meryl Streep gör inte bara en bra skådespelarinsats: hon ÄR Margaret Thatcher i den här filmen. Från första rutan hon kommer in i till den sista så såg jag aldrig Streep själv, jag såg bara Margaret Thatcher. Streep är redan Oscarsnominerad till bästa kvinnliga skådespelare för den här rollen, och får hon inte det priset har Oscarsgalan ingen trovärdighet längre. Även andra riktigt bra skådespelare, som Jim Broadbent i rollen som Dennis Thatcher, är fantastiska, men Meryl Streep stjäl ändå all uppmärksamhet.
Sammantaget så har filmen sina brister, men det är ändå en unik film om både hur det är att åldras, och om en av modern tids viktigaste politiska ledare. Skådespeleriet är fantastiskt, storyn är lite hackig men ändå greppbar och logisk, med tanke på vilka teman den tar upp. Jag rekommenderar den till alla som inte hoppas på en kritisk granskning av en vänstervriden regissör!
0 Svar till “The Iron Lady (2011)”