”Thatcher försämrade för miljoner britter”, skriver ett par representanter för Stockholms Socialdemokratiska studentklubb. Frågan är väl, hur många britter hade inte lidit, ännu mer än de redan gjorde, om Thatcher inte kommit till makten och styrt upp det gravt dysfunktionella samhälle Storbritannien hade blivit?
På grund av kolindustrifackens strejker tvingades den konservativa regeringen införa en tredagarsvecka, som innebar att hushåll bara fick använda el tre dagar i streck per vecka. Endast sjukhus och andra livsnödvändiga institutioner var undantagna från detta. Det gick knappt en dag utan att något fack var i strejk, när kolkraftverken inte var i bruk p.g.a. strejkerna gick strömmen i hela landet konstant, och inflationen var som mest uppe i hela 26,9% !
När Thatcher kom till makten gick hon till hård attack mot facken. Hon ändrade lagarna så att strejker bara kunde utlysas om en majoritet av fackmedlemmarna var för det, vilket fick ner antalet strejker till den lägsta nivån på 30 år 1983. Hon håll stenhårt på sina principer, vilket innebar att hon minskade fackens makt ordentligt, skar ner på välfärdsstaten rejält, och anammade en monetaristisk inflationspolitik: det var viktigare i längden att hålla inflationen nere än arbetslösheten. Arbetslösheten ökade, men landet räddades från fullständig kollaps och gick med tiden om resten av Europa i BNP-tillväxt.
Precis som Churchill var just den ledare Storbritannien behövde under Andra Världskriget, men som i fredstid ansågs vara alltför excentrisk och extrem, så var Thatcher just den ledare Storbritannien behövde när landet stod vid ruinens brant 1979. Hon blev hatad av många, och det är hon fortfarande, men britterna röstade ändå för henne i tre val i streck. Hon hade haft det mycket svårare att bli vald om allt gick bra för Storbritannien, inflationen var låg, strejkerna få och strömavbrotten enbart orsakades av nerfallna träd och andra olyckor.
Med det inte sagt att hennes politik bara var rätt för stunden, tvärtom. De som följt min blogg ett tag vet att Margaret Thatcher är en av mina stora politiska förebilder. Inte för att hon var ”normbrytande, den första kvinnliga regeringschefen i Europa, fast med en ofta dålig politik” som Annie Lööf uttrycker det, för att parafrasera henne, utan framförallt på grund av just hennes politik och principfasthet. Däremot är sådana omvälvande, principfasta politiker ofta inte lika populära när allting går bra och de flesta inte ser några stora problem som måste åtgärdas.
Skribenterna i artikeln skriver att Thatcher och hennes politiska gärning måste kunna problematiseras, och visst, det får man göra hur mycket man vill. Det fanns en del tveksamheter i hennes politik, som hennes stöd för diktatorn Pinochet och stödet till apartheidregimen i Sydafrika (dessa handlade dock mer om en realpolitisk allians mot Argentina under Falklandskriget, samt att Sydafrika, apartheiden till trots, var den enda demokratin i Afrika; men ja, det går ändå kritisera). Ingen, inte ens våra största politiska ledare – som Thatcher och Reagan – är ju ofelbara, de är ju också människor trots allt.
Däremot har jag allt att invända mot kritiken de ger i sig i artikeln: att arbetslösheten var högre efter hon avgick än när hon tillträdde, att inflationen fortfarande var hög – 8% – efter hennes år vid makten, osv. Hennes politik fick många negativa konsekvenser, bl.a. att arbetslösheten sköt i höjden, men hade hon inte genomfört den hade det blivit långt mycket värre. Hon fick ner inflationen från 27% till 8%, och folket valde henne till premiärminister tre gånger. Hade hon inte kuppats ut 1990 hade hon nog blivit vald en fjärde och kanske en femte gång. Vem vet.
Som avslutning, ett typiskt, bevingat Thatcher-citat. Om det är från henne ursprungligen eller om filmen, The Iron Lady, introducerade det, det vet jag inte, men det spelar mindre roll:
”We will stand on principle, or we will not stand at all.”
Andra bloggar: Dick Erixon 1, 2, Daniel Hannan – MEP.
0 Svar till “Thatcher räddade ett land vid ruinens brant”