The Lady in Blue (2012)

”The Lady in Blue” var mitt bidrag till årets skrivartävling på Age of Kings Heaven, och efter en utdragen domarfas slutade det trea, fem poäng efter vinnaren (87/100 mot 92/100)! Jag är mycket nöjd med resultatet! Jag fick förhandsläsa vinnarbidraget medan bedömningen fortfarande pågick, och jag tycker definitivt det var en värdig vinnare! Har inte läst tvåan ännu, men så fort den kommer ut på hemsidan ska jag göra det. 

Domarnas kommentarer och kritik, som jag håller med om, finns i kommentarsfältet till det här inlägget. Nåväl, ”The Lady in Blue” är en berättelse jag funderar starkt på att bygga ut till en hel bok någon gång. Det finns en del saker jag inte är nöjd med i den, t.ex. titeln, men allt som allt är jag nöjd med den. Och här kommer den!

*     *     *

There she was. Across the small rift she was standing in the shimmering snow, so gentle and light that she seemed to leave no tracks behind her as she stepped closer to the rift.

“Don’t go any closer!” James shouted across the rift, clutching his hands to the mountain against which he leaned.

She stopped and gazed at him. Her long, icy blonde hair fluttered in the wind, as did her thin, azure satin dress. With her blue, dreamy eyes she stared right into him, he thought, and as her lips moved in a whisper, he could hear her silky voice as if she was whispering into his ear:

“Save me, James. Save me.”

His teeth were chattering, the falling snow half blinded him, and he had nearly lost the feeling in his legs. Yet, his mind was urging him, pushing him to use the last of his powers and jump across the rift.

Could he manage the jump? It wasn’t far across, just about two metres. The shelf just next to him would make a decent runway. What held him back was the height. The rift wasn’t wide, but, below it, a hundred-metre drop opened up. It seemed to pull him down with a gravitational force of its own whenever he peeked into it.

“Don’t look down, you fool.” he told himself. “Never look down.”

He let go of the cliff and walked out on the shelf. He backed up as far back as he could, and then he ran. He ran with every last bit of energy he had left in his body. The pain from the wound in his left leg faded away.

“Save me, James”, her voice whispered in his ear.

Only two metres across. He would make it.

“Save me.”

Tronen (2009)

Det här är början på en berättelse som jag aldrig skrev färdigt, mycket eftersom jag inte hade tänkt ut en långsiktig handling för berättelsen innan jag satte mig och skrev den . Jag skrev den under en semester på ön Karpathos i Grekland, och jag tror det speglas en del i beskrivningarna. Vi hade fått i uppgift ifrån skolan att skriva en kort novell, och detta blev resultatet. Inte helt pjåkigt, men eftersom den aldrig kom någonvart så skulle jag kanske säga att den är en av mina bästa. Aja, här kommer den.

*     *     *

När Manuel tog sitt första steg av båten och iland på bryggan hade han en väldig lust att springa den sista biten och slänga sig ned och kyssa marken. Två veckor på ett skrangligt handelsfartyg, med konstant sjösjuka dessutom, var långt ifrån hans uppfattning om en trevlig resa.

Abstinens (2010)

Som jag nyss skrev om så var jag utan internet i två dagar och detta framkallade mycken irritation. Inte äkta abstinens, men det var jobbigt ändå.

För att ha något att göra och för att parodiera mina egna irritationsobjekt skrev jag en berättelse om just internetabstinens. Eller berättelse och berättelse, en logg, journal, dagbok; men om brevromaner räknas som romaner så måste detta räknas som en novell, tycker jag! Jag vet inte om det är en särskilt bra berättelse, jag skrev den på två timmar och tänkte väl inte alltför djupt om litterär kvalitet och sådant fjams, men eftersom jag faktiskt skrev klart den så publicerar jag den ändå. Den är delvis baserad på verkliga händelser, men alla personer är helt fiktiva.

The Deathbed (2010)

I årets skrivtävling på Age of Kings Heaven slutade jag fyra, av tretton. En förbättring med en placering sen senast! Yay! Mitt bidrag, The Deathbed, är en nyversion av Dödsbädden som jag skrev 2007. Jag skrev den på tre timmar samma kväll/morgon som tävlingens deadline var så det blev ett hastjobb. Men ett ganska hyfsat sådant ändå. Vinnarna, åtminstone ettan och tvåan, var absolut bättre, så läs gärna dem också om ni vill och orkar bry er!

Se tävlingsresultatet, och läs de andra bidragen.

Domarnas kommentarer finns som kommentarer till det här inlägget. Briljant, inte sant? Nä, kanske inte, men skit samma.

*     *     *

Two rows of white beds stood along the walls of the murky ward, illuminated only by the dead white light of the lamps above. Many of the beds were empty and had been made ready for their next patient, in others people lay sleeping, connected to machines with dozens of wires. A large oak comtoise clock at the end of the ward counted the seconds slowly and for every four ticks of the clock there was a cough somewhere in the ward, orchestrating the subtle tunes of approaching death.

“How are you today, nurse?” the old lady in the bed second to the rear wall asked. Her voice was raspy and her eyes dimmed, her face filled with wrinkles and the long grey hair on her head was spread thin, leaving a bare spot on the back of her head.

“I’m fine, thank you madam. You?” the nurse answered, straightening the sheets on her bed and checking so that all the machines were functioning properly.

“I’m a bit sore I’m afraid, but it’s nothing to worry about. My Monty is having a cold” she said, looking at the bed to her right, by the wall, “could you be so kind as to get him some hot tea, please?”

“I will see to that he gets some. But first I need to get you to the operation room.”

“Is the operation today?”

“Yes, today.”

“Can Monty come?”

“I’m afraid he will have to stay here.”

“Oh yes, of course. He’s in bed too; you can’t have two beds standing around in the corridor there.”

“No madam, we can’t.” The nurse said as she finished her check of the apparatus. “I’ll get Nurse Watson; I’ll be back in a moment.”

The nurse started walking towards the door. The old lady turned to the empty bed beside her, whispering some solemn words to her husband Monty. Halfway across the ward was the bed of an old man, sitting up with reading glasses on and his eyes deep into a book. His eyes met the nurse’s as she came, and he smiled widely.

Den Blå Månens Natt (2007)

Den andra av de två noveller jag skrev till Tyringe Skolas skoltidning, Äppelskrutten (har alltid tyckt att det namnet varit uselt). Detta är en ganska blodig historia om krig och känslolösa militärer. Inspiration fick jag genom att sitta och lyssna på Barbarian Horde från Gladiator-soundtracket på repeat, under tiden som jag skrev berättelsen.

*     *     *

Solen går ner över Aravaz, Adoniens svarta borg. De utspridda, långsmala molnen vid horisonten färgas rosa och röda, likaså himlen. Långt där borta, bortom de nedtrampade gräsfälten, syns halva solen stå vid horisonten, omgärdad av en blodröd sky med röda moln. Lika röda som blodet som färgar Aravaz fält, blodet från tusentals Adanska soldater, blod från Tirenska skyttar och svärdsmän, blod från oskyldiga som låstes in mellan de sammandrabbande folken. En dag av död och blodspillan var till ända, Adoniens mörkaste dag. Nu väntade natten, den blå andens natt.

En gång varje år, just denna natt, den natt vi i vår värld räknar som natten före julafton, uppenbarar sig planeten Zeors andra måne, den blå andens måne som den kallas av Adonierna. Den andra månen är täckt av ett täcke av metaller som skimrar och lyser i blått, ned på Zeor, under ett par timmar varje år, när solens strålar reflekteras i metallerna. Detta skulle vår tids forskare ha kommit fram till ganska snabbt, men på Zeor ses månen som en ande, en blå ande, som bara visar sig en gång per år, för att bringa lycka och fred till alla Zeors folk. Det står till och med skrivet i många skrifter på Zeor, att den dagen den blå andens måne inte visar sig i tid, då är världen ett år från sin undergång.

Medivia (2008)

Medivia var mitt bidrag till en skrivartävling på Age of Kings Heaven, och det kom femma, med 78 poäng av 100 (vinnaren fick 89 poäng). Med tanke på att många andra deltagare, inklusive vinnaren, har engelska som modersmål så är jag ganska nöjd ändå! Berättelsen är en sorts science fiction/fantasy-blanding, fast ändå inte alls. Den är inte helt färdig heller, men den är lång nog för att man ska kunna sätta sig in i huvudstoryn rätt bra.

Se tävlingsresultatet, och läs de andra bidragen. (Vinnaren, ”The Prince’, är riktigt bra och klart värd sin pallplats!)

Poängmotivering:

- Lexicon doesn’t suit the character; ”..the other driver…replied in broken english” seemed to be speaking rather fluently and had a good grasp of the language
- Similar to other entries, the change in pace goes to more a sedate middle section (nothing wrong with that), but I felt it drags on too long
+ Characterisation of Abbot, consistence and the time devoted to building him up means you can actually relate to him; not wooden at all
+ Pastoral imagery
+/- Well developed story, being interesting and engaging; slight tendency to overly describe without little action or direction; due to the progression of the narrative, however, it contributes to the understanding of the story; best read and looked at a whole

*    *    *

The sun stood at its peak of the day and shone with full strength upon the flat landscape beneath it, surrounded by nothing but the blue sky. Beneath it lay a line of black rock, stretching from one horizon to the other, crossing through mountain and desert alike. From the distant east, a roaring beast approached, making the dust dance in cascades behind it.

Steve pushed the engine to the limit, reaching up to three hundred and ten kilometers an hour on the straight road, whose hot surface made the air vibrate in a dancing mirage. He was alone on the road, not counting his engine-on-wheels Lamborghini, which he at times thought had more of a personality than most of his friends. On both sides there was plain flatland, a vast desert that spread for many miles into each direction. He could feel the adrenaline being pumped into his veins and he had trouble breathing as he’d decided to take the drive cabriolet-style. Gazing at the far-away mountain ranges to his left, he pondered on the question how experiences like this could possibly be banned through the law, and he quickly decided that anyone working with legal issues must have some sort of brain damage.

A red spot popped up at the horizon. It was hard to separate what it was because of the mirage of the heat on the road, but as it drew closer, Steve knew it must be another car on the road. He turned from the center and switched to the correct side of the road, just in case he was about to meet either a police or any other law-loving person. He slowed down to the legal one-hundred and ten and approached the other car. It appeared that he was the only one making progress; the other car seemed to stand still. As he got close enough to see the car entirely, he saw it was a big red van, and that it stood still at the side of the road. The bonnet was open and the driver bent over the engine, drying sweat from his forehead. The driver was skinny and dressed in shorts and a blue shirt. Steve slowed down further and parked his car across the road of the van, getting out to help the poor feller.

“Howdy there” he said. “Having any problems?”. The other driver, who was much more pale-faced than Steve, obviously a tourist, replied in broken English.

“I think my engine just died. And, on top of that, one of my tires exploded when I was about to stop the car.”

“That’s a shame mate. I could take a look at the engine but I don’t have no tires for you. Don’t have any extras?” The tourist shook his head, but asked if Steve had a cell phone he could borrow to call a mechanic. Steve handed him his phone and positioned himself below the open bonnet. There didn’t seem to be any problems with the engine, no leak, no holes, nothing. He knew there could be deeper problems, inside the engine itself, but that would need some work, even for the simple-construction engine that the van had. He asked the tourist for a spanner, still gazing at the engine, and he quickly received it. Over the head. Steve’s view blurred and the pain spread across his head, causing him to faint. Everything went black.

Dödsbädden (2007)

En gammal novell från 2007, urpsrungligen skriven till Tyringes skoltidning.

I ett stort, långsmalt rum, stod långa två rader av sängar med vita bäddar. Många var tomma, i andra låg det folk och sov, fullastade med sladdar och små maskiner överallt. Det var mörkt och rummet var bara upplyst av ett par svaga lampor som gick längs gången i mitten, mellan sängarna. Längst ner i ett hörn hördes dova hostningar och från och till ljud som påminde om kräkningar.

En stor dörr öppnades i ena ändan av rummet och tre personer steg in. En lång, robust man med kortklippt hår, klädd i kavaj och slips. En medellång kvinna iförd en enkel klänning och en vacker hatt. Och framför dem, nästan springandes, en liten pojke med tårar i ögonen, som verkade ha kommit direkt från skolan eftersom han fortfarande hade sin skoluniform på sig. En sköterska följde dem fram till hörnet och när hon drog ifrån draperiet som dolde insidan så nästan sprang pojken fram. Bakom draperiet låg en gammal man i en av de vita sängarna. Han hade flera slangar inkopplade i kroppen och maskinerna höll honom för tillfället vid liv. Vid åsynen av pojken kunde man skymta en glimt i hans ögon och ett leende spred sig i hans rynkiga ansikte. Han var gammal, säkert sjuttio eller åttio år, och han hade inte mycket hår kvar på huvudet, enbart en grå rand som löpte runt huvudet förutom pannan. Trots att han var mycket svag så kramade han om pojken rejält när han kom nära nog.