Negativ inkomstskatt

Harmonisera momsen

Sänkningen av krogmomsen kritiseras flitigt, och än så länge verkar den inte ha fått så stor inverkan på priserna för oss som konsumenter: 1,4% sänktes priserna under januari. De enda jag känner till som öppet sänkt priserna är Burger King, som gör en del reklam för det, och även om jag äter där väldigt sällan så är det ju inte ovälkommet.

Momshalveringen kritiseras oftast från vänstern, och de menar att man kunde ha satsat de fem miljarder sänkningen kostar i något mycket bättre, något som faktiskt får effekt. Jag skulle säga att momssänkningen visst får effekt, men det är ingen massiv reform.

Med sänkt moms får företagen antingen ut mer pengar per såld måltid, eller så kan de sänka priserna så att kunderna kan få mer mat för pengarna. Oavsett vad så vinner de på det, och när de tjänar mer pengar kan de expandera, anställa mer personal, eller, särskilt för små restaurangägare, helt enkelt få ut mer pengar av sitt arbete.

Jag är positivt inställd till en sådan här sänkning, men man frågar sig samtidigt: om det nu är så bra för alla i branschen att skatterna sänks, varför sänker man inte alla skatter, eller i alla fall all moms? Då hade ju ännu mer pengar stannat hos de som faktiskt arbetade för dem, och marknaden hade blivit starkare.

Personligen tycker jag att man borde reformera momsen på flera sätt. Först och främst måste den harmoniseras: det ska inte vara olika nivåer för olika varor, så att staten kan välja att favorisera vissa saker – i dagsläget t.ex. böcker och restaurangbesök – och straffbeskatta andra varor som man inte tycker att folk borde vilja köpa. Momsen ska vara hänsynslös, i ordets positiva mening: den ska inte ta någon hänsyn till vilken vara det handlar om utan alltid ligga på samma nivå. Då minskar också antalet undantag till noll, och man eliminerar alla kryphål i momslagstiftningen.

För det andra så måste momsen generellt sänkas. De flesta varor och tjänster har en moms på 25% idag, medan bl.a. böcker och annan litteratur/kultur har 6%. Istället borde momsen för alla varor ligga vid kanske 15%. Det skulle höja priserna på böcker, men samtidigt skulle man betala mindre moms för t.ex. kläder, teknik, möbler och annat. Då skulle man ha mer pengar över att lägga på just böcker, om man nu vill det. Det skulle då inte finnas några branscher som premierades av staten utan alla skulle spela på samma nivå.

En stor fördel med att harmonisera momsen är just att alla undantag och kryphål i lagen försvinner. Tittar man på dagens momssatser så är det små skillnader som avgör om man ska betala olika momsnivåer, vilket öppnar upp för fifflande, små löjliga skillnader samt lägger onödiga bördor på vissa teknikformer, t.ex. e-böcker:

• Köper du en fysisk bok betalar du 6% i moms – men vill du istället läsa den som e-bok måste du betala 25% i moms.
• Går du till en djurpark betalar du 6% av entrépriset i moms – om du istället går på en minidjurpark på ett tivoli, eller en visning på en bondgård, betalar du 25% av priset i moms.
• Momsen på alla livsmedel är 12% – inklusive den på vatten i en flaska. Häller du istället upp vatten från en kran och säljer det är momsen 25%.
• Köper du mat och dricka på en restaurang är momsen 12% – om drickan råkar innehålla alkohol blir momsen 25%.
• Hyr du ett hotellrum betalar du 12% i moms – om någon hyr ett hotellrum åt dig för att du ska deltaga på en konferens eller liknande är momsen 25%.
• Om du säljer ett konstverk du gjort så betalar du 12% i moms – om du säljer ett konstverk som någon annan har gjort betalar du 25% i moms.
• osv. osv.

Momsen bör vara relativt låg och på samma nivå för alla varor och tjänster. Då får inga branscher skattelättnader, och man eliminerar alla onödiga kryphål och undantag i lagen. Staten ska inte premiera vissa varor och tjänster genom att underlätta för företagen i just den branschen att sänka sina priser, den ska göra det enkelt för alla företag att sälja sina varor och konkurrera med andra.

Sänkningen av restaurangmomsen är i ett sådant sammanhang både bra och dålig. Bra för branschen, men inte bra eftersom den bara fortsätter göra skillnad på branscher och ger skattelättnader endast åt vissa företag. Bättre vore att harmonisera momsen runt 15% och göra sig av med alla kryphål och andra momssatser.

Gör momsen hänsynslös, eller, för att använda ett mer positivt klingande ord, rättvis.

Regeringen säljer (förhoppningsvis) SAS

En trevlig nyhet idag: regeringen funderar på att sälja SAS. Mycket välkommet, det är på tiden att de gör sig av med det. Alliansen har varit ganska bra på att sälja statsägda företag, men ännu finns en hel drös att sälja, t.ex. andelarna i Nordea, Vattenfall osv.

Staten bör inte äga några företag överhuvudtaget, av flera anledningar. För det första är de dåliga företagsledare: ett fritt företag som gör saker ingen vill ha går i konkurs – ett statsägt företag som gör saker ingen vill ha får ännu mer skattepengar inpumpade i sig, för att täcka förlusterna, så att vi betalar för att producera en massa saker och tjänster vi inte egentligen vill köpa.

För det andra så ska ingen kunna både delta på marknaden och sätta upp marknadens regler: staten ska inte kunna ändra reglerna bara för att deras företag går dåligt, och företag ska inte styra staten så att de får fördelar. En alltför stor stat som blandar sig i marknaden leder enbart till korruption, korporatism och obalans på marknaden.

Staten ska sätta upp vissa regler och gränser för marknaden, men aldrig delta i spelet själv, precis som en domare inte ska spela med själv i en fotbollsmatch och ge röda kort till de som snor bollen ifrån honom.

Därför är det bra att staten vill sälja SAS, så att våra skattepengar inte pumpas in i ett flygbolag vi inte vill åka med. Om SAS klarar sig med fri konkurrens, och folk verkligen vill resa med dem, så är det bara bra. Men de ska inte finansieras med skattepengar.

Man ska själv ha makten över sina pengar, lönen för ens arbete, och kunna investera dem i vilket företag man vill genom att köpa deras varor och tjänster; de ska inte tas ifrån en genom skatten och ges till några av staten utvalda företag.

Enkel matematik

Reinfeldt får ta mycket skit för sitt förslag om att höja pensionsåldern från 67 till 75, vilket väl inte känns helt oväntat. Personligen tycker jag dock inte att detta gör honom till Djävulen själv, och att han hugger sin svarta treudd i ryggen på våra äldre. Det han säger är egentligen rätt så självklart. Om vi lever längre men ändå går i pension vid 65 så måste vi dela upp samma summa pengar på en längre tid, vilket minskar den pension man får varje månad. Det är ingen avancerad matematik.

Jag tycker heller inte att hans förslag är perfekt, långt ifrån. Men med tanke på det system vi har idag, där staten har hand om det mesta av pensionen och kan bestämma när vi ska pensionera oss, så finner jag det inte särskilt provocerande.

Personligen tycker jag att pensionssparande, liksom allt annat sparande, ska vara ens eget ansvar. Det är ditt ansvar att se till att du har pengar att leva på när du blir gammal. Det är inget ansvar staten lastar över på dig, tvärtom, det är en självklar del av din frihet som människa. Sparar du inte ett öre till dina äldre dagar så får du ta konsekvenserna av ditt handlande. Att staten skulle ta hand om dig när du blir gammal så att du slipper ägna det en tanke under livet är en inskränkning av din frihet, en avart.

Ska man, i ett sådant fritt system, inte ha någon statlig pension alls, åtminstone åt de som inte haft råd att spara särskilt mycket under livet? Jag skulle nog säga jo, det kan man ha, men inte det system vi har idag.

Istället skulle man införa något som kallas för Negativ Inkomstskatt. Detta innebär att staten först sätter upp en miniminivå på t.ex. 15,000 kronor i månaden. Alla som tjänar under denna nivå, antingen om det är på arbete eller en pension man själv sparat ihop till, får sedan halva mellanskillnaden utbetalad av staten. Tjänar du 8,000 i månaden får du 3,500 av staten (15,000 – 8,000 = 7,000 | 7,000/2 = 3,500), och har du en egen pension på 6,000 i månaden får du 4,500 av staten (15,000 – 6,000 = 9,000 | 9,000/2 = 4,500). Så länge du får negativ inkomstskatt betalad av staten så betalar du inga skatter alls.

Varför inte låta staten betala hela mellanskillnaden? Jo, för om den gör det så finns det inget ekonomiskt incitament till arbeta hårdare och spara mer: ligger du under miniminivån kan du lika gärna skita i att arbeta eller spara, staten tar hand om dig ändå.

Att staten hela tiden bara betalar halva mellanskillnaden gör att det alltid finns ett incitament att arbeta och spara så mycket som möjligt, även om man tjänar ganska lite. Ju mer du sparar eller arbetar, även om du är under minimigränsen, desto bättre får du det. Kan du inte jobba alls så har du alltid en garanterad inkomst, i det här fallet på 7,500, och du betalar ingen skatt. Har du inkomster över miniminivån är du inte del av systemet alls.

En sådan här inrättning skulle så klart kosta en del, men den skulle samtidigt ersätta inte bara pensionsprogrammet utan även alla former av bidrag och försäkringar. Det skulle kosta mycket mindre än alla dessa saker gör idag, och den enorma mängd skatter som går till bidrag, pension osv. skulle kunna sänkas avsevärt.

Nu tror jag inte Reinfeldt & C:o skulle vilja genomföra den här idén: med tanke på vilket ramaskri det blir när han ska fixa det nuvarande systemet, så blir det väl nya bondeuppror om han försöker byta ut det helt och hållet. Men som simpel bloggare behöver man inte ta hänsyn till någon väljarbas eller arga kollegor, så jag kommer fortsätta propagera för ett sånt här system. Jag kommer lägga ut lite mer exakta siffror när jag orkar göra klart min statsbudget, vilket lär ta ett tag.

Andra bloggare: Den Hälsosamme Ekonomisten.

Ta bort kapitalskatten helt och hållet

Jag tror inte jag är ensam om att vara oerhört trött på att alla nya förslag Alliansen hittar på måste sluta på -linjen. Först arbetslinjen, sen KD’s relationslinje, nu en sparandelinje, och däremellan en mängd andra förslag som alla ska ha samma suffix. Vet de inte att en catchphrase bara blir irriterande om den överanvänds så här?

Nåja, det är sparandelinjen jag tänkte kommentera nu. Maria Ludvigsson på SvD skriver i en mycket bra ledare om att Alliansen borde satsa på en sparandelinje, d.v.s. reformer som gör att det lönar sig bättre att spara. Att skydda sig ekonomiskt blir då, som det egentligen alltid borde vara, ens eget ansvar och inte statens. Jag kan inte annat än hålla med, förutom i valet av namn på reformerna då!

Dock tycker jag inte att sänkta kapitalskatter är nog, långt ifrån. Ludvigsson menar att man måste sänka kapitalskatterna så att det lönar sig bättre att spara än att ta lån, vilket det inte gör idag. Jag tycker att man borde ta bort kapitalskatten för hushåll helt och hållet. Då går inte en krona av det du sparar till staten, och du får full kontroll över de pengar du lägger undan inför framtiden.

Att helt ta bort skatten skulle kosta runt 33 miljarder kronor. En ganska hyfsad skattesänkning alltså. Personligen skulle jag inte nöja mig där, jag skulle sänka både skatter och utgifter rejält mycket mer, men eliminierandet av kapitalskatter är en del av den statsbudget jag håller på och filar på. Men mer om den i framtiden.

Att investera andras pengar i egna projekt

Barnpalatsets massiva misslyckande är ett typiskt exempel på varför stat och kommun inte ska leka investerare med skattepengar. Kommunen och ett antal privata aktörer gick in med runt 270 miljoner kronor i projektet, varav kommunen stod för nästan 240 miljoner. När dörrarna till palatset öppnades lyckades de stå öppna i tre månader, och då bara på helgerna. Sedan gick det i konkurs. De privata aktörerna gick alla med förluster som de själva fick ta. Kommunen hade dock satsat skattepengar i projektet, och nu får folket betala för fiaskot.

Det fanns uppenbarligen inte så stor efterfrågan på Palatsets erbjudande att det skulle kunna överleva ens en kort tid. Politiker ser oftast inte på ekonomifrågor på det sätt som allt marknadsagerande kräver: de ser politiska vinster som de viktigaste, d.v.s. att bli omvalda, istället för ekonomiska vinster och ekonomisk hållbarhet. Just därför ska inte politiker blanda sig i marknaden direkt genom att välja vinnare, subventionera utvalda företag, eller ”investera” medborgarnas pengar i företag de ser potential i.

Politiken ska enbart sätta upp ramar och spelregler för marknaden, inte delta i den själv. Några undantag finns, som att staten måste kunna köpa försvarmaterial någonstans ifrån, men de bör vara ytterst få.

Om privata investerare hade velat pumpa in 250 miljoner kronor i Palatsprojektet, och det sedan gick i konkurs, så hade det inte varit något problem. Dåliga beslut ska straffa sig, som att inte se efter om det man investerar i faktiskt har en chans att lyckas. Vill man ändå lägga sina egna pengar i ett projekt som man vet kommer gå med förlust, eftersom man tycker det är ett hedervärt projekt eller något i den stilen, så får man göra det. Det är ens egna pengar, och man har själv makten över dem. Men att göra detsamma med skattepengar

När man inte behöver stå för kostnaderna själv är man inte lika benägen att välja det mest ekonomiska och det med högst kvalitet för pengarna. En stat eller en kommun behöver aldrig betala med sina egna pengar. De betalar alltid med andras pengar: skattepengar. Därför ska de inte driva företag, eller investera andras pengar i företag, för de bryr sig mer om den politiska vinsten än den ekonomiska, och de drabbas inte själva ekonomiskt och projektet misslyckas.

Av samma anledning bör man lägga ner ett av Alliansens sämsta påhitt under de senaste fem åren: Vinnova, en myndighet med det enda uppdraget att investera skattepengar i ”lovande” företag och projekt som arbetar med idéer regeringen gillar.

Kärnan i det jag vill säga är: företag ska inte få pengar för att regeringen eller kommunen gillar det de gör, de ska få pengar av folk som gillar det de gör. Staten ska inte lägga sig i direkt i marknaden, det skapar bara obalans och slösar bort medborgarnas pengar på saker de inte skulle köpt ifall de fick bestämma själva. Praktexempel på sådana här misslyckanden finns både här i Sverige, med Palatset, men även i USA, där Obamas favoritföretag Solyndra gick i konkurs för inte alltför länge sedan.

Politiker ska sätta upp regler och ramar för marknaden, inte spela med i den, precis som en domare i fotboll inte ska spela med i spelet och dela ut röda kort till alla som snor bollen ifrån honom.

Andra bloggar: Madeleine Sjöstedt.

Vårdnadsbidraget är bara början

Jag har varit lite kluven till tanken med vårdnadsbidraget. Inte för att det skulle vara en ”kvinnofälla” eller något sånt trams, utan mest för att jag inte tycker att staten ska betala ut bidrag hit och dit, om det inte är absolut nödvändigt för folks överlevnad. Efter en del eftertankar har jag kommit fram till att det är en bra tillfällig lösning, en liten förbättring av det socialistiska systemet där alla barn ska sättas på dagis och skiljas från sina föräldrar större delen av dagen. Med vårdnadsbidraget får man åtminstone möjligheten att själv stanna hemma och ta hand om barnen, även om 3000 kronor i månaden knappast täcker upp för en hel månadslön.

Vårdnadsbidraget är ett sätt att lappa för det socialistiska systemets hål och ge åtminstone lite valfrihet till föräldrarna, men det är knappast ett perfekt system. Mitt mål är inte att lappa och laga det socialistiska systemet som redan finns, utan att ersätta det med ett bättre system. Ett konservativt system. Ett system där normen är att föräldrarna själva tar hand om sina barn, där en familj kan, om den vill, överleva på en månadslön eftersom staten inte snor hälften av den utan kanske bara 15-25%. Dagis ska så klart inte förbjudas, men det ska i första hand vara föräldrarnas ansvar, skyldighet och privilegium att uppfostra sina barn, inte statens.

På vägen mot ett sånt system så kan vårdnadsbidraget vara en början. Nästa steg kan, som bl.a. KDU förespråkar, vara att ge en barnpeng som föräldrarna själva får välja hur den ska spenderas; om den ska läggas på en dagisavgift eller användas för att ha barnen hemma. Man ska alltså få den summa pengar en dagisplats kostar i näven. Eller ja, på bankkontot.

Vårdnadsbidraget och denna eventuella nya barnpengs syfte är att fler ska få den ekonomiska möjligheten att stanna hemma med sina barn, men ett bidrag hjälper inte på långa vägar för att fixa hela systemet. Inkomstskatten måste sänkas ytterligare, bli platt, momsen sänkas, nivån när man börjar betala inkomstskatt höjas från 10,000 per år, eller var det nu ligger, till kanske 80-100,000 eller mer. När man får bestämma över en större del av sin egen inkomst, vilket man av rent moraliska skäl är berättigad till – det är ju DIN inkomst – så kan man också överleva på en månadslön om man är ett par, eller arbeta deltid, eller hur man nu väljer eller har möjlighet att göra.

Det viktiga är att man själv rår över hur man uppfostrar sina barn, vill man tvunget arbeta heltid båda två och ha barnen på dagis hela dagarna så finns dagis att ha dem på, men normen måste vara det naturliga – att varje föräldrapar tar hand om och uppfostrar sina egna barn.

Vårdnadsbidraget är som sagt bara en tillfällig lösning, enligt mig. Målet med ens politik ska inte vara att införa och hålla fast vid vårdnadsbidraget, utan vårdnadsbidraget är bara ett medel för att föräldrarna själva ska kunna få friheten att bestämma över sina barn själva.

Att folk själva ska ha friheten att bestämma hur deras barn ska uppfostras är målet, vårdnadsbidraget är bara ett tillfälligt medel.

Therese Bäckman avfärdar kritikernas argument att vårdnadsbidraget är en hemmafrufälla.

–Jag ser det tvärtom. Det är en förmån att få vara hemma. Det finaste man kan göra är att vara mamma och uppfostra en ny generation till att bli goda samhällsmedborgare.

- Svenska Dagbladet.

Tidningar: SvD.
Bloggar:  Ellinor Petersen.

Ideologi är bara farligt när högern har det

Göran Greider, i dagens Metro;

Regeringen rear ut så mycket statlig egendom den kan, av ideologiska skäl. Senast aktier i Nordea.

Detta med ideologi är ju klart förkastligt. Att ha någon form av tanke om hur man vill att samhället ser ut är livsfarligt. Om man är höger då, och har en högerideologi, som t.ex. innebär att man är för marknadsekonomi och inte tycker att staten ska äga banker. Är man vänster och vill reglera marknaden och konfiskera privatpersoners pengar av ideologiska skäl, då är det ett tecken på upplysthet och att man tänker större.

Jag är emot utopiska ideologier, som socialism och anarki (den sortens anarki med en faktiskt plan och inte bara ”jag gör väl som jag vill, LALA-LALA-LALA-LALA-LALA-” som förklaring), av den enkla anledningen att utopier aldrig fungerar, och aldrig kommer göra det. Perfekta världar förutsätter att det finns perfekta människor som aldrig gör fel och kraschar systemet; sådana människor finns inte, och att försöka skapa dem med social ingenjörskonst (avla fram dem) är förkastligt och gör mycket mer skada än det åstadkommer resultat; allt från nazisternas renrasiga arier, till ryssarnas sovjetmänniska, till nutidens könlösa feminist-människa.

Däremot tycker jag inte det är principiellt fel att göra något efter ideologisk uppfattning. Att förstatliga banker eller i alla fall köpa aktier i dem med folkets pengar är fel av en massa anledningar, men jag skulle inte säga att vänstern inte får göra det av sina ideologiska skäl medan jag skulle få sälja efter mina ideologiska skäl. Jag skulle ge andra motargument – att staten är olämplig att driva företag, att marknaden fungerar bäst för alla utan statliga ingripandet precis överallt, osv.

Personligen tycker jag inte att staten ska äga banker överhuvudtaget, de ska hålla sina fingrar borta från marknaden så mycket som möjligt, och regeringen bör sälja ut alla aktier de har i Nordea och andra banker. Stat och marknad måste vara åtskilda. Staten ska sätta upp marknadens spelregler, som för övrigt ska vara så fria och flexibla som möjligt, men de ska inte vara med och spela själva.

Tidningar: Metro, SvD, SvD2.

Alla rika är onda

Det tycker i vart fall vänstern och gör allt de kan för att förhindra att folk ska kunna bli rika på hårt arbete och personliga uppoffringar. Men de glömmer en viktig liten detalj, som Sanna Rayman påpekar på SvD;

Sahlin med flera brukar tala indignerat om att regeringen har sänkt skatten mest för de tio procenten som har mest. Men de talar sällan om det faktum att de där cirka tio procenten höginkomsttagare de ofta talar om ensamma står för ungefär 30-35 procent av skatten på arbete. Ett ganska nätt bidrag till vår gemensanna välfärd om du frågar mig.

Givet att höginkomsttagarna tar ett såpass stort ansvar för välfärden skulle man kunna tänka sig att den viktigaste uppgiften för en välfärdsvärnande politiker borde vara att ordna fram fler höginkomsttagare. Men så tänker visst inte vänstern. De tänker att ”det är för lätt att bli rik i Sverige” och att man snarast borde göra något åt saken.

Läs hela artikeln. DO IT, DO IT NOW!

Vad hände med statsskulden?

Flera gånger har man hört från vänstern att Alliansens skattesänkningar sker med lånade pengar, att man skuldsätter landet för att kunna sänka skatter för de rika.

Men faktum är att Sveriges statsskuld, både i pengar och procent, var större 2006 när Alliansen precis tagit över landet efter sossarna, än den var mitt under krisen förra året. År 2006 var statsskulden 1,326,402 miljoner kronor – 45,7% av BNP. År 2009 var den 1,293,753 miljoner kronor – 42,3% – trots att man då ökat på statsskulden för att bekämpa krisens verkningar!

Och året finanskrisen bröt ut, 2008, så var statsskulden nere på 38,3%, trots många stora skattesänkningar som vänstern sa skulle ske på lånade pengar!

Att Alliansens skattesänkningar skulle ha lett till ökade statsskulder stämmer alltså inte. Det har inte förekommit några skattesänkningar på lånade pengar, tvärtom har man både sänkt skatterna och betalat av på statsskulden, vilket snarare visar på att det finns gott om utrymme för effektiviseringar i statens finansiering och därmed också fler skattesänkningar.

Om någon inom vänstern eller anhängare av den (d.v.s. de rödgröna) skulle kunna förklara vilka källor ni använder och hur ni räknar när ni säger att skatten sänks med lånade pengar skulle jag vara tacksam, och jag skulle gärna vilja veta varför ni anser de beräkningarna och källorna mer trovärdiga än exempelvis Eurostat.

”There will always be death and taxes, however, death doesn’t get worse every year.” – Okänd.