Sverige har troligen världens sämsta armé. Det är en överdrift, öländerna i Stilla Havet har säkert sämre arméer än vi, men ni förstår poängen. Inte nog med att militärens budget skärs ner år efter år, alla fordon står och rostar i garage här och där, det tar tre år för oss att mobilisera hela vår armé, och spillran av försvaret som finns kvar består av en 20,000 man; dessutom ska man ha sänkta intagningskrav för kvinnor så att fler kommer in i armén, trots att de inte är de bäst lämpade för uppgiften.
Man blir mållös. Inte ens när de gäller att utse dem, som ska försvara vårt land ifall det blir krig, så kan man gå efter principen lämpligast först. Istället ska försvaret bli ”jämställt”. Kvinnor ska få det mycket lättare att komma in i armén, inte för att det på något sätt skulle gynna landet i en krigssituation, utan eftersom feministerna vill det. Och feminismen får man inte ifrågasätta, det är hädelse.
Jag har inget principiellt emot att kvinnor är med i armén, tvärtom; är en kvinna mer lämplig än en man så ska hon få platsen. I verkligheten är det dock lägre intagningskrav för kvinnor än för män, vilket gör att kvinnan kan ta platsen även om mannen är bäst lämpad. Det är det jag är emot. Feminister talar så ofta om att kvinnor och män mäts med olika måttstockar och att detta är förkastligt. Här propagerar de för det själva, för det viktigaste är ju egentligen inte att män och kvinnor behandlas lika, utan att det är 50% kvinnor eller mer precis överallt, oavsett om de är lämpade eller inte. Trams och hyckleri.
Ifall Sverige skulle bli invaderat skulle fienden strunta blankt i hur jämställd vår armé var. Kanske skulle de lyckas döda på ett ”jämställt” vis – varannan man, varannan kvinna – men resultatet blir ändå att vi förlorar kriget. Armén ska utbilda soldater till att slåss, till att försvara sitt land, och inte slösa tid på så kallad genus”vetenskap” och annat jämställdhetstrams. Den tid man lägger på studier i hur soldater kan bli mer ”jämställda” skulle man kunna lägga på militära övningar och faktiskt göra dem till bättre soldater, inte försöka göra dem till genusindoktrinerade fjollor.
I en artikel i Helsingborgs Dagblad skrivs det en del lustiga citat. Och med lustiga menar jag sorgliga och idiotiska.
Över tio procent av dem som ansökt till den nya militära grundutbildningen är kvinnor. Men under antagningsprocessen trillar fler kvinnor än män bort – stick i stäv med Försvarsmaktens ambition om att det ska vara lättare för kvinnor än för män att komma in.
GMU är det första steget till en anställning inom försvaret och det finns en tydlig ambition om att sträva efter en så jämn könsfördelning som möjligt. Antagningsreglerna till utbildningen har anpassats därefter. Försvarsmakten har bland annat infört positiv särbehandling för kvinnor.
– Om vi har en man och en kvinna som båda har godkänt på testerna, så ska vi välja kvinnan, även om mannen har bättre resultat. [...] Eftersom vi använder positiv särbehandling har alla kvinnor som fått godkänt på testerna kommit in, säger Lars Hammarlund.
Jag vet inte om det verkligen är Försvarsmaktens ambition att man ska strunta i att ta in de mest lämpliga och försämra försvaret, eller om detta är ett mål de blivit påtvingade av feministiska politiker. Jag misstänker att det är det senare, men det är lika sorgligt oavsett vad.
Försvaret tar in ett väldigt lågt antal rekryter, vår armé ligger på ungefär 15-20,000 man. Om man nu ska ta in så få så är det ett måste, en självklarhet, att man bara tar in de allra lämpligaste. Att sänka kraven för vissa bara för att de råkar tillhöra en grupp som politikerna tycker synd om är idiotiskt. Försvarets mål måste vara att kunna försvara Sverige på bästa sätt möjliga, inte att armén ska bestå av 50% kvinnor, 2-3% HBT-folk, 5% finlandssvenskar, 1% irakier, 12% vänsterhänta och 4% färgblinda.
Jämställdhet handlar dessutom inte om hur många kvinnor eller män som finns inom en viss yrkesgrupp eller vad som helst, utan att de anställs eller antas tack vare sina kvaliteter och sin lämplighet, inte sitt kön. Att ha positiv särbehandling för kvinnor, d.v.s. diskriminera män, har ingenting med riktig jämställdhet att göra.
En annan tanke som slår en när man ser hur få kvinnor som ansöker, och hur Försvaret reagerar på detta, är, tänk om kvinnor inte vill bli soldater? Feministerna säger då kanske att, jo, kvinnor vill egentligen bli soldater, men de är förtryckta och vågar inte säga att de vill det, än mindre faktiskt ansöka. Eller så vet de inte om att de vill de, de måste ”botas” med lite genus”vetenskap” först för att förstå att de verkligen vill. D.v.s. hjärntvättas.
Jag känner flera tjejer som sökt in till Försvaret och som verkligen vill komma in, men överlag är det mest killar. Vapen, militär disciplin, hårt fysiskt arbete och usla levnadsförhållanden verkar inte locka lika många kvinnor som det gör män. De kvinnor som verkligen vill och är bra nog, de kommer komma in i alla fall, så det borde inte finnas något att klaga på.
Generellt sett har kvinnor 50% mindre muskelmassa än män, vilket gör dem mindre lämpade för hårda fysiska arbeten. De har sämre djupseende, alltså sämre sikte, och en del andra nackdelar (i det här sammanhanget i vart fall) som gör att de inte är lika lämpade som soldater. Men alla kvinnor är inte exakt likadana, det finns något som kallas för variation. Är en kvinna bättre lämpad än en man – mentalt och fysiskt – så ska hon få platsen. Inte för sitt köns skull eller för att politikerna tycker att man ska sätta ribban lägre för kvinnor, nej, utan för att hon är den bäst lämpade. Hon förtjänar sin plats, hon får den inte som kompensation för att hon är från en ”svag grupp”.
Andra bloggar: Wiseman’s Wisdoms, GenusNytt, Jajamens Blogg.
De senaste kommentarerna