Thomas Sowell

På återseende, Pär Ström!

Pär Ström lägger ner sin blogg GenusNytt för att kunna lägga mer av sin tid på annat han är intresserad av. Jag har följt bloggen i ett par år nu, och även läst hans bok ”Mansförtryck och Kvinnovälde”, som jag definitivt kan rekommendera, så självklart är det lite sorgligt. Ungefär som när Tradition & Fason lades ner, en av de bloggar jag följde mest entusiastiskt.

Jag har väl inte alltid hållit med Ström i allt det han skrivit, jag tror jag är mer konservativ än honom, och ofta tycker jag att han försöker lite väl mycket att ge igen mot feminsterna med deras egna medel, t.ex. att gå på fadderfonder som bara riktar sig till fattiga flickor. Jag förstår att det handlar om att visa hur löjliga och motsägelsefulla feministernas idéer och prat egentligen är, och att det är väldigt behövligt att dra till med raka motsatsen för att verkligen visa hur löjligt det är. Ofta tyckte jag dock att han fokuserade för mycket vid detta och för lite vid äkta jämställdhet, d.v.s. att propagera för riktig likabehandling, mot alla former av kvotering, osv. Men ja, det var hans blogg och inte min! Dessutom var GenusNytt ändå väldigt intressant genom åren, och den har varit en väldigt bra motvikt till allt det feministiskt genomsyrade trams som svämmar över  i mediavärlden.

Jag önskar honom lycka till med allt vad han tar sig för, och jag hoppas att han återvänder till bloggandet en dag! På återseende, Pär!

Bloggar: GenusNytt.

Lönerna ÄR lika för lika arbete

Idag är det internationella kvinnodagen, och då tar som vanligt alla feminister och kvinnorättslobbyister tillfället i akt att skriva en drös artiklar om hur diskriminerade kvinnor är i dagens Sverige. Ett fint exempel på detta är den här artikeln, där man menar att kvinnor, på det stora hela, arbetar gratis under arbetsdagens sista 69 minuter, eftersom kvinnor i genomsnitt har 86% av männens månadslön i Sverige. En hel drös politiska och opolitiska kvinnoförbund och organisationer, allt från Feministiskt Initiativ till Kristdemokratiska Kvinnoförbundet, samlar sina krafter för att propagera för att kvinnor ska ha 100% av männens lön.

Saken är bara den att kvinnor och män redan har lika lön för lika arbete. Hur går det ihop, kan man undra, om kvinnor bara tjänar 86% av det männen tjänar, vilket också är sant? Jo, det handlar helt enkelt om två helt olika sätt att se på statistiken.

Om man lägger ihop alla arbetande kvinnors löner och tar ut ett genomsnitt, och väger det mot genomsnittet av alla mäns löner, så har kvinnor 86% av männens lön. Om man istället tittar på en man och en kvinna inom samma branch, som har arbetat lika länge och som har samma utbildning, så är löneskillnaden i princip noll – de tjänar nästan exakt lika mycket. Jag lägger till ett nästan eftersom en del blir headhuntade av andra företag och erbjuds högre löner än de skulle fått annars för att byta företag, eller av sitt gamla företag för att stanna kvar. Det händer långt ifrån alla, men det är en sådan liten, svårmätbar faktor som gör att lönerna inte ligger exakt lika.

Tittar man på Sveriges statistik, som Medlingsinstitutet satt samman (bild), så ser man att löneskillnaderna krymper ordentligt när man gör en så kallad standardavvägning, d.v.s. man räknar bort yrkesval, ålder, utbildning och företagets storlek. Alltså, när man tittar på samma arbete, med samma bakgrund, hos en genomsnittlig man och en genomsnittlig kvinna, så är löneskillnaderna minimala.

Men löneskillnaderna är fortfarande mellan 0,5% och 10%, kan man då tänka; då måste det ju fortfarande finnas kvinnodiskriminering! Inte alls. Har man verkligen räknat in alla faktorer som kan påverka ens lön när man gjort en standardavvägning? Nej, man har bara tagit de med störst effekt som är lättast att mäta.

Man har inte räknat med om arbetet är farligt att utföra, vilket brukar medföra högre löner. Eftersom fler män än kvinnor väljer farliga yrken, som har högre löner, så höjs männens genomsnittslön. Män och kvinnor inom dessa farliga yrken får dock fortfarande samma lön.

Man har inte räknat med hur mycket övertid man arbetar. Män arbetar i snitt 3 timmar mer övertid än kvinnor, och då är det logiskt att de får mer betalt.

Man har inte räknat in skillnader som kommer av hur länge man varit i yrket.

Man har inte räknat med de skillnader som kommer av att fler män än kvinnor väljer yrken i det privata näringslivet, där konkurrens och högre risktagande driver upp löner, och där åtminstone en del kan bli manade att byta arbetsplats mot en saftig löneförhöjning.

Alla sådana faktorer måste man ta med i beräkningarna om man verkligen vill tala om lika lön för lika arbete. I Sverige så har en man och en kvinna i verkstadsindustrin, som har samma utbildning, har arbetat lika länge på företaget, och som aldrig blivit headhuntade eller haft enskilda, lönsamma löneförhandlingar, samma lön. Skulle de ha olika lön beror det på aktiva val de själva gör, t.ex. att de väljer att arbeta övertid, eller att de arbetar extra på ackord, eller liknande.

Man kan också fråga sig en sak: om det verkligen var så att kvinnor fick 15% lägre lön för samma arbete som en man, varför i hela friden finns det inga företag som bara anställer kvinnor? De hade sparat en massa pengar på att anställa enbart kvinnor! Men nej, det sker inte. I princip alla företag tänker på vinst först och främst, de vill inte slösa pengar på att diskriminera kvinnor genom att bara anställa män, som kostar mer i lönekostnader. Det skulle vara en idiotisk affärsidé. Hade det verkligen funnits lönediskriminering hade vi sett många fler kvinnor som kom in i mansdominerade brancher, eftersom de är så pass mycket billigare att anställa, men så är inte fallet.

Lönerna är jämställda. De löneskillnader som finns kommer av individuella val, vilket yrket man vill jobba i, och att många kvinnodominerade yrken ligger inom den offentliga sektorn som inte utsätts för regelrätt konkurrens, vilket inte driver upp lönerna som i den privata sektorn. Ett sätt att ge kvinnor högre löner vore att privatisera de branscher, t.ex. vården, där kvinnor dominerar. Då hade sjukhus konkurrerat om de bästa doktorerna och sjuksköterskorna, och dessa hade fått högre löner.

Men det är så klart inte kompatibelt med tanken om ett statligt finansierat vårdmonopol, så de kvinnodominerade branscherna får väl helt enkelt fortsätta vara låglöneyrken. Eller så får kvinnor helt enkelt sluta arbeta inom det offentliga och självmant välja att bli skogshuggare, byggarbetare, fabriksarbetare, osv. Några gör det redan, men frågan är hur många fler som egentligen vill det, eller som kan tänka sig att göra det för pengarnas skull?

”Möjliggörande” = mer styrning

Ibland undrar man hur långt vissa politiker måste gå för att lura sig själva att det de säger är logiskt. Ett tydligt exempel är de som vill dela upp föräldraförsäkringen genom s.k. ”individualisering”, d.v.s. att staten bestämmer hur länge varje förälder ska vara hemma med barnen. Just ordet individualisering är ju falsk marknadsföring så det stinker om det. Individualiering vore att anpassa tiden till varje individ, så att varje individ bestämmer hur länge de är hemma med sina barn. I de flesta fall skulle de två individer som har dessa barn bestämma tillsammans hur de delar upp tiden. Men det vänstern menar är egentligen att politikerna ska bestämma hur länge varje förälder får vara hemma, inte föräldrarna själva. Politisering vore då ett bättre ord.

I den senaste artikeln i ämnet skriver två miljöpartister om att en tredelad föräldraförsäkring – en tredjedel till mamman, en till pappan, och en som de båda får dela upp själva – skulle vara nyckeln till goda familjerelationer; det skulle möjliggöra för pappor att vara mer närvarande föräldrar, och för mammor att spendera mer tid i arbetslivet.

Om man då menar att man vill ”möjliggöra” detta så måste den möjligheten ju inte redan finnas, inte sant? Saken är ju bara att den gör det ju. Förutom att två månader, på statens påbud, ska tillfalla varje förälder, så är det upp till föräldrarna själva hur de delar upp sin tid. Beslutsmakten ligger hos föräldrarna, inte hos staten. Det ”möjliggörande” som miljöpartisterna pratar om innebär att staten ska bestämma över en större del av föräldraförsäkringen, och bara en tredjedel lämnas till föräldrarna själva.

Möjligheten finns redan, och MP’s så kallade ”möjliggörande” innebär mindre makt till föräldrarna, som egentligen borde ha fullständig makt över hur de ska dela upp föräldraförsäkringen. Deras ”individualiserande” av föräldraförsäkringen innebär raka motsatsen till möjliggörande, de beskär föräldrarnas möjlighet att bestämma över sin tid själva.

Nej, avskaffa de s.k. pappamånaderna, där staten bestämmer att varje förälder måste ta ut två månader var. Låt föräldrarna dela upp hela föräldraförsäkringen själva. Politiker ska inte hålla på med social ingenjörskonst och försöka tvinga fram beteende hos medborgarna. Politikens uppgift är att skydda medborgarnas frihet, inte beskära den för att få medborgarna att passa in i deras egna lilla fantasi. Och sluta med ordvrängandet! Att ta makt ifrån föräldrarna och ge den till staten är inte ett möjliggörande! Om man inte menar att det blir möjligt för staten att detaljstyra ännu mer i människors liv, vilket man alltid borde bekämpa.

Ja, oj vad hemskt

"Kör du om mig anmäler jag dig till DO, din mansgris!"

Ibland är medias vinkling av nyheterna rent löjeväckande, till och med hos SvD. Idag skrivs t.ex. om att den snabbaste kvinnliga skidåkaren i Vasaloppet – Vibeke Skofterud –  blivit diskriminerad, eftersom hon inte fick någon bil i pris, vilket den snabbaste mannen fick.

Saken är ju bara den att den snabbaste mannen vann hela tävlingen. Och slog världsrekord. Han fick pris för att han var den snabbaste skidåkaren, inte för att han var den snabbaste manliga skidåkaren. Skofterud kom i mål en halvtimme efter vinnaren, Jörgen Brink.

Vasaloppet är en till synes könsneutral tävling, eftersom både män och kvinnor får åka och vinnaren, oavsett kön, får pris. Ändå gnäller artikelförfattaren över att Skofterud inte fick pris. Det är sådana här löjliga artiklar som får en att tappa hoppet en jämställdhetsdebatten i Sverige helt och hållet, och tyvärr fortsätter de dyka upp med jämna mellanrum.

Är det någon som, med feminismens logik, är diskriminerad i det här evenemanget så är det ju männen: de får bara tävla i det vanliga Vasaloppet, och har bara chans att vinna en bil. Kvinnor får delta i både det vanliga Vasaloppet och i Tjejvasan, och gruppen kvinnor kan alltså kamma hem två bilar. Vill man ge alla samma chans till samma priser borde man antingen lägga ner Tjejvasan, eller förbjuda kvinnor från att delta i det vanliga Vasaloppet.

Ärligt talat tycker jag arrangörerna får göra som de vill, det är de som betalar pengar för att ge ut priser så de får själva bestämma till vilka priserna går. Jag stör mig bara på att journalister konstant ska hitta sådan här ”dold diskriminering”, som egentligen inte är diskriminering alls (eller, beroende på hur man ser på det, diskriminering av män och inte kvinnor).

Man får bara ta sig för pannan och gå vidare.

Uppdatering: Nu får Skofterud en bil trots allt. Geblöff.

KD visar lite stake, för en gångs skull

Det är trevligt att se att KD för en gångs skull står upp för sina åsikter och inte låter sig köras över av den nästintill värdenihilistiska Alliansen. De vägrar följa resten av Alliansen och öppna upp för inseminering för singelkvinnor. Jag är egentligen inte särskilt politiskt värdekonservativ – mina personliga värderingar är rätt så konservativa, men jag vill inte anpassa alla landets lagar efter dem – men jag tycker det är patetiskt löjligt att försöka göra barnafödande till någon kvinnlig rättighet, som då ska finansierar med skattepengar misstänker jag.

Ska man ge ensamstående kvinnor rätt att bli inseminerade om de vill, så ska man ge ensamstående män rätt att få barn genom en surrogatmamma: männen ska ju inte få sina ”rättigheter” beskurna bara för att de inte lever i en parrelation, eller hur?

Låter detta som en dum idé? Det är det också, men det visar hur dum ursprungsidén är. Att få barn är ingen mänsklig rättighet, och det är ingen exklusiv kvinnlig rättighet: att skapa ett barn kräver två personer, en man och en kvinna, helt oavsett om det sker genom insemination eller i en nära relation. Det går inte att få bort den ena parten ur ekvationen genom politiska beslut.

Dessa två personer bör också, så långt det är möjligt, vara de som uppfostrar barnet, är dess manliga och kvinnliga förebilder under uppväxten, och de som står dem absolut närmast i unga år. Det är oundvikligt att vissa par skiljer sig, ena föräldern dör, eller liknande; ibland kan paren helt enkel inte hålla ihop. Men varför ska staten framställa sådana relationer som lika bra som parrelationer, när verkligheten visar raka motsatsen?

De som växer upp med bara en förälder måste inte bli totala nervvrak, grova brottslingar eller knarkare, men forskningen visar att singelbarn överlag får det mycket svårare än de som växer upp med båda sina föräldrar: risken är dubbelt så stor att ett singelbarn begår självmord än ett barn med båda föräldrarna, dubbelt så stor att de får allvarliga psykiska sjukdomar och alkoholrelaterade sjukdomar, och risken att de får tunga drogproblem är 3-4 gånger större än hos barn med båda föräldrarna.

Frånvarande fäder brukar ha stor negativ påverkan på barn, och barn som blir till efter ett ”one-night stand” vet sällan vem deras pappa är. Varför i hela friden skulle man då institutionalisera detta? Varför skulle man göra det till en kvinnlig rättighet att föda barn, även när de inte hittar en man som kan hjälpa dem med det och, ännu viktigare, är beredd att löpa linan ut när de väl gjort henne gravid?

Drar man det till sin spets betyder en sådan ”rättighet” att en man kan tvingas att donera sperma till en spermabank, för att en kvinna vill ha barn, vilket i så fall är en grov inskränkning av mannens frihet. I praktiken skulle troligen staten subventionera spermabanker så att män får bra betalt för att lämna in sina barnaskapare, och då skulle vi alla få betala för eländet. Alltså skulle vi få betala för att se till att fler barn föds som aldrig får veta vem deras pappa är. Det är, tycker jag, makalöst idiotiskt. Det visar om något på hur dåligt det är att ha en så här stor stat, som ska ta våra pengar och lägga dem i en massa projekt vi inte gillar eller bryr oss ett dyft om:

”Government doesn’t solve problems: it subsidizes them.”
– Ronald Reagan.

Det är bra att KD står emot denna nihilistiska idioti, och att de för en gångs skull inte rättar in sig i ledet. Vissa verkar tro att KD kommer förlora sina stödröster ifrån Alliansväljarna om de inte anpassar sig, men jag tror det är tvärtom: om KD äntligen börja stå upp rakryggat för sina åsikter kommer de troligen locka över många gamla moderater, stödrösterna kan förvandlas till kärnröster. KD har då återigen ett existensberättigande.

Upprop mot politiskt genustrams?

Finns det ett sådant? Det finns ju ett upprop mot att Egmont ska få sälja tidningar med ”könsstereotypa mönster”, så raka motsatsen hade jag gärna skrivit under. Egmont håller på att lansera två nya tidningar, pysseltidningen ”Emma” för 6-9-åriga tjejer, och fotbollstidningen ”Goal Junior” för killar i åldern 6-10. Sådana här tidningar är så klart Djävulens påfund, för de stämmer ju inte med den totalt normlösa barnuppfostran som feministerna förespråkar och som alla måste följa, och alltså ska tidningarna inte få publiceras. Tycker feministerna. De skulle kunna, tja jag vet inte, välja att inte köpa tidningarna till sina barn (om de nu har några) och låta andra familjer sköta sin egen barnuppfostran. Det är trots allt föräldrarnas uppgift att uppfostra barn, inte politikens.

Tittar man sig lite omkring, eller läser statistiken som det skrivs om i artiklarna, så ser man att majoriteten av de som spelar och är intresserade av fotboll är killar. Alltså är det ganska naturligt att fotbollstidningar riktar sig mer till killar. Skulle det sen visa sig att det är många tjejer som läser ens tidning, då kommer förlaget antingen förändra tidningen för att passa bättre även för tjejer, eller starta en helt ny tidning om fotboll riktad speciellt till tjejer. Finns efterfrågan så kommer det snart ett utbud. Och finns inte utbudet kan man ju alltid starta en tidning själv, och fylla upp det tomrum i pressen man tycker finns: för om barn faktiskt vill ha en fotbollstidning bara för tjejer (eller helt könlös) så kommer du ju kunna fortsätta driva tidningen.

Killar och tjejer har i grunden ganska olika intressen, och dess grundas i både biologiska skillnader och uppfostran. Och jag har väldigt svårt att se varför det är något negativt. Jämlikhet handlar om att ha samma rättigheter och förutsättningar, oavsett vilket kön man har, inte om att könen ska bli likadana, d.v.s. bli en helt ny enhetlig könsroll. Vilket inte kommer att fungera. Social ingenjörskonst har prövats tidigare: nazisterna försökte avla fram den renrasige ariern, och kommunisterna i Sovjet ville skapa en perfekt sovjetmänniska. Båda försöken misslyckades. Extremfeministernas försök att skapa en helt ny människa kommer inte heller att fungera, hur mycket de än fantiserar om sitt könlösa utopia, och skriver om sin ideologi som om det vore vetenskap.

Män är aldrig offer

… om man ska tro tidningar som Aftonbladet. Vilket man inte ska, men det är ändå sorgligt att se att sån här uppenbar dubbelmoral skrivs om utan eftertanke i landets största blaska. När tjejer smygfotograferas av killar och bilderna läggs upp på nätet och betygsätts så är det något hemskt och kränkande  (och ja, visst är det integritetskränkande), men när tjejer smygfotograferar killar och lägger upp bilderna på nätet och de betygssätts, då är det en kul grej, ”undergroundbeundran”. Och de som intervjuas säger rakt ut att det skulle vara kränkande om situationen var den motsatta. Ska detta föreställa jämställdhet?

Vadan denna könsapartheid?

Sydsvenskan skriver idag om att Rosengårds nya simhall ska ha särskilda dagar och kvällar avsatta enbart för kvinnor, då inga män alls ska få vistas i lokalen. Detta för att kvinnor som av religiösa eller liknande skäl inte kan tänka sig att bada samtidigt som män ska kunna bada.

I artikeln skrivs det utförligt att män inte tillåts vistas i lokalen, så att kvinnorna säkert ska slippa oroa sig över att ha dem i sin närhet.

I praktiken innebär detta alltså att män bara har tillträde till badet fem-sex dagar i veckan, medan kvinnor har det hela veckan. Regelrätt diskriminering alltså. Männen får enligt reglerna bara 80% av kvinnornas badtid.

”Men de här kvinnorna har ju inte 100% badtid, de kan ju bara vara där vissa dagar!” skanderar förespråkarna då (antar jag i alla fall, det brukar låta så). Visst är det så, men de väljer faktiskt själva att inte gå dit när det är män i vattnet. Männen tvingas däremot bort av regler, de kan ju inte välja om de är män eller kvinnor. Kvinnorna kan välja att vara där hela tiden, medan männen inte har den möjligheten 20% av tiden.

Det är inte det att religiösa kvinnor inte ska få bada ensamma om de verkligen vill, men Malmö Stad, som driver badet, borde inte syssla med sådan här könsapartheid. Om starkt religiösa kvinnor vill få egna badtider kan de alltid gå ihop och hyra badhallen en kväll i veckan som alla andra, som vill ha badhallen för sig själva, får göra. Kan de inte tänka sig att göra det får de helt enkelt leva med att badet faktiskt är öppet för alla.

En annan tanke som slår en, på tal om just apartheid, är hur det skulle låta om man bytte ut lite ord i artikeln. Hade det varit uppenbart diskriminerande då, även för feministerna? Troligen gapar de om att det inte är samma sak (för män som grupp kan aldrig vara diskriminerade), men det är värt ett försök.

Hela lördagarna är vikta för vita, liksom tisdagskvällar och torsdagskvällar.

[...]

Rans konkurrenter i Limhamns och Malmö simsällskap kommer också att erbjuda simundervisning för vita, med vit personal på Rosengård.

- En av våra satsningar är en simskola för vita i åldern 8-88 år. Tanken är att flera generationer ska kunna gå tillsammans. Negrar kommer inte in i lokalen om det inte larmas om en stor olycka, säger Anki Sandberg, breddansvarig i klubben.

Kanske inte den bästa artikeln att göra det på, men poängen framgår.

Tidningar: Sydsvenskan.
Bloggar: GenusNytt.

Feministiska fantasier

Gunnar Bergdahl skriver en artikel i Helsingborgs Dagblad där han anser att man borde införa en särskild mansskatt, eftersom män tjänar mer än kvinnor och är onda rent i allmänt. Han skriver om klassiskt feministiskt tjafs som lönegapet, att regeln för en man är att han är våldsam och våldtar allt han ser, och att kvinnor så klart är offer.

Han skriver bl.a. att när kvinnor nu utgör 69% av alla kulturchefer och redaktörer så är det för att de är viktiga kulturbärare. När männen förr utgjorde 66% av samma grupper så var detta diskriminering, för män kan ju inte på eget bevåg bli chefer eller alls ha den kompetens som krävs. Fler kvinnor är alltså mer jämställt. Allra mest jämställt vore ju 100% kvinnor, inte sant?

Bergdahl skriver också ett annat feministiskt standardargument, nämligen att män begår nästan alla våldtäkter och våldsbrott, eftersom detta ingår i mansrollen. Att män är överrepresenterade i brottsstatistiken är säkert sant, även om det delvis beror på att få brott, där kvinnor är våldsamma mot män, anmäls eftersom män blir förlöjligade i rätten (”klart att hon slår dig om du inte diskar efter dig, det är ju ditt eget fel”. Hade en man slagit en kvinna av samma orsak hade det blivit livstids halshuggning). Men att detta ingår i mansrollen? Snälla någon. Om det ingår i din idealbild av en man, Bergdahl, att våldta kvinnor och slå dem när de inte bär fram middagen till dig i soffan, då är det din mansbild det är fel på. Hos de flesta normalfuntade män så ses inte våldtäkt och kvinnomisshandel som något eftersträvansvärt, tvärtom är det totalt förkastligt. Har du någonsin hört uttrycket, att man aldrig slår på kvinnor? De som bryter mot detta gentlemannaideal är inte förebilder, tvärtom, de gör tvärtemot vad en riktig man bör göra.

Men låt mig försöka övergå från irriterade kommentarer på Bergdahls formuleringar till lite ren fakta istället.

Bergdahl skriver om det klassiska lönegapet, d.v.s. att kvinnor tjänar mindre än män i genomsnitt – vilket är sant – eftersom de är just kvinnor – vilket är en ren lögn. Räknar man ihop vad alla män tjänar och vad alla kvinnor tjänar i Sverige och gör ett genomsnitt, så ser man att kvinnor tjänar 85% av det männen tjänar. Aha! Det måste bero på att kvinnor är diskriminerade, tänker Bergdahl och andra feminister då. Men så är det inte. I en sån undersökning tar man absolut ingen hänsyn till om det faktiskt rör sig om samma arbete, och alltså kan man inte tala om lika lön för lika arbete.

Arbetsgivarverket skrev år 2002 en rapport där de beskrev löneskillnaden mellan män och kvinnor inom staten som ”liten och osaklig”. Tittar man bara på genomsnittet så är lönegapet 16,9%. Räknar man dock in faktorer som inte alls har med kön att göra men som påverkar ens lön, som antal arbetade timmar, position inom staten, liknande arbetsuppgifter, samma myndighet som arbetsgivare och liknande individuella förutsättningar, så blir lönegapet bara 1,8%. Och då har man inte räknat med annat som kan stå för de sista två procenten, som ålder, utbildningsnivå och produktivitet.

Medlingsinstitutet gjorde en liknande rapport förra året, där man jämförde män och kvinnors löner inom flera stora sektorer på den svenska arbetsmarknaden. Återigen kom man fram till att kvinnor i genomsnitt tjänar mindre än män, mellan 6 och 20%. Men efter att ha gjort en standardavvägning, där man räknar in skillnaden som kommer av yrkesval, ålder, utbildnings och företagets storlek, så blev skillnaderna mycket mindre: mellan 0,5 och 10%. Och då har man återigen inte kunnat räkna med särskilt många faktorer, man tog inte hänsyn till hur länge folk arbetade, hur riskfyllt deras jobb var, osv.

Lönegapet finns inte på grund av lönediskriminering, utan på grund av att män och kvinnor gör olika val i livet och karriären, och män gör oftare de val som ser till att de får högre lön. Låt mig ge några exempel:

1. Män arbetar oftare än kvinnor med teknik, datorteknik och farmakologi, några av de bäst betalda områdena,
2. Nästan alla farliga yrken utförs av män, som skogshuggare, metallarbetare, byggarbetare och fiskare,
3. 93% av alla som dör på jobbet är män: är man beredd att jobba med farliga yrken och kanske t.o.m. risker att dö, så får man rätt mycket mer betalt än om man har ett helt ofarligt jobb,
4. Män väljer oftare än kvinnor jobb där de tjänar mycket pengar, istället för det jobb de allra helst vill ha,
5. Män väljer oftare jobb där det krävs av dem att ta stora finansiella och emotionella risker: t.ex. är det många fler män än kvinnor som riskerar sina besparingar och blir egenföretagare,
6. Män arbetar mer än kvinnor under de sämsta skiften, som från midnatt till på morgonen,
7. Fler män än kvinnor arbetar över 40, till och med 60 timmar i veckan,
8. Heltidsarbetande män arbetar i genomsnitt 3 timmar mer än heltidsarbetande kvinnor: män arbetar alltså mer övertid,

Med undantag för några få företag här och där som kanske anser att kvinnor ska ha lägre lön eftersom de snart kommer bli gravida och borta från jobbet, så finns det ingen lönediskriminering. Löneskillnaderna uppstår eftersom män och kvinnor gör olika livsval och väljer olika yrken, och männens val gör att de oftast får högre lön än kvinnor. För kvinnor och män som faktiskt utför samma arbete, har exakt samma befogenheter, erfarenheter, position osv. så är lönen ungefär densamma – och skillnaden kommer inte av att den ene är kvinna, utan av andra icke-diskriminerande orsaker. Hur lätt är det t.ex. i en undersökning att få reda på exakt hur mycket en persons lön ökat eftersom han/hon funderat på att gå över till ett annat företag, men det första företaget erbjudit denne mer lön för att stanna kvar? Det lilla lönegap som finns kvar efter att man räknat in alla självklara faktorer, kan förklaras med sådana här svårmätbara faktorer.

Lönegapet är bara ännu en av många feministiska fantasier, som skapas när man tittar på lite grundläggande statistik och hittar på en förklaring som stämmer med ens ideologiska övertygelse. Ren fakta blir då ganska oviktigt.

Att som Bergdahl då säger införa en skatt på mäns arbete bara för att de i genomsnitt tjänar mer än kvinnor, är total mansdiskriminering; i sådana fall kommer män systematiskt lönediskrimineras, eftersom de måste betala en skatt som kvinnor med exakt samma lön, position, befogenheter och yrke inte behöver betala. Det är lönediskriminering.

Tidningar: HD, SvD.
Bloggar: GenusNytt, Pelle Billing, Dick Erixon.
Info:  Medlingsinstitutet, Warren Farrell: Why Men Earn More, Arbetsgivarverket.