Människans natur

KD visar lite stake, för en gångs skull

Det är trevligt att se att KD för en gångs skull står upp för sina åsikter och inte låter sig köras över av den nästintill värdenihilistiska Alliansen. De vägrar följa resten av Alliansen och öppna upp för inseminering för singelkvinnor. Jag är egentligen inte särskilt politiskt värdekonservativ – mina personliga värderingar är rätt så konservativa, men jag vill inte anpassa alla landets lagar efter dem – men jag tycker det är patetiskt löjligt att försöka göra barnafödande till någon kvinnlig rättighet, som då ska finansierar med skattepengar misstänker jag.

Ska man ge ensamstående kvinnor rätt att bli inseminerade om de vill, så ska man ge ensamstående män rätt att få barn genom en surrogatmamma: männen ska ju inte få sina ”rättigheter” beskurna bara för att de inte lever i en parrelation, eller hur?

Låter detta som en dum idé? Det är det också, men det visar hur dum ursprungsidén är. Att få barn är ingen mänsklig rättighet, och det är ingen exklusiv kvinnlig rättighet: att skapa ett barn kräver två personer, en man och en kvinna, helt oavsett om det sker genom insemination eller i en nära relation. Det går inte att få bort den ena parten ur ekvationen genom politiska beslut.

Dessa två personer bör också, så långt det är möjligt, vara de som uppfostrar barnet, är dess manliga och kvinnliga förebilder under uppväxten, och de som står dem absolut närmast i unga år. Det är oundvikligt att vissa par skiljer sig, ena föräldern dör, eller liknande; ibland kan paren helt enkel inte hålla ihop. Men varför ska staten framställa sådana relationer som lika bra som parrelationer, när verkligheten visar raka motsatsen?

De som växer upp med bara en förälder måste inte bli totala nervvrak, grova brottslingar eller knarkare, men forskningen visar att singelbarn överlag får det mycket svårare än de som växer upp med båda sina föräldrar: risken är dubbelt så stor att ett singelbarn begår självmord än ett barn med båda föräldrarna, dubbelt så stor att de får allvarliga psykiska sjukdomar och alkoholrelaterade sjukdomar, och risken att de får tunga drogproblem är 3-4 gånger större än hos barn med båda föräldrarna.

Frånvarande fäder brukar ha stor negativ påverkan på barn, och barn som blir till efter ett ”one-night stand” vet sällan vem deras pappa är. Varför i hela friden skulle man då institutionalisera detta? Varför skulle man göra det till en kvinnlig rättighet att föda barn, även när de inte hittar en man som kan hjälpa dem med det och, ännu viktigare, är beredd att löpa linan ut när de väl gjort henne gravid?

Drar man det till sin spets betyder en sådan ”rättighet” att en man kan tvingas att donera sperma till en spermabank, för att en kvinna vill ha barn, vilket i så fall är en grov inskränkning av mannens frihet. I praktiken skulle troligen staten subventionera spermabanker så att män får bra betalt för att lämna in sina barnaskapare, och då skulle vi alla få betala för eländet. Alltså skulle vi få betala för att se till att fler barn föds som aldrig får veta vem deras pappa är. Det är, tycker jag, makalöst idiotiskt. Det visar om något på hur dåligt det är att ha en så här stor stat, som ska ta våra pengar och lägga dem i en massa projekt vi inte gillar eller bryr oss ett dyft om:

”Government doesn’t solve problems: it subsidizes them.”
– Ronald Reagan.

Det är bra att KD står emot denna nihilistiska idioti, och att de för en gångs skull inte rättar in sig i ledet. Vissa verkar tro att KD kommer förlora sina stödröster ifrån Alliansväljarna om de inte anpassar sig, men jag tror det är tvärtom: om KD äntligen börja stå upp rakryggat för sina åsikter kommer de troligen locka över många gamla moderater, stödrösterna kan förvandlas till kärnröster. KD har då återigen ett existensberättigande.

Thatcher räddade ett land vid ruinens brant

”Thatcher försämrade för miljoner britter”, skriver ett par representanter för Stockholms Socialdemokratiska studentklubb. Frågan är väl, hur många britter hade inte lidit, ännu mer än de redan gjorde, om Thatcher inte kommit till makten och styrt upp det gravt dysfunktionella samhälle Storbritannien hade blivit?

På grund av kolindustrifackens strejker tvingades den konservativa regeringen införa en tredagarsvecka, som innebar att hushåll bara fick använda el tre dagar i streck per vecka. Endast sjukhus och andra livsnödvändiga institutioner var undantagna från detta. Det gick knappt en dag utan att något fack var i strejk, när kolkraftverken inte var i bruk p.g.a. strejkerna gick strömmen i hela landet konstant, och inflationen var som mest uppe i hela 26,9% !

När Thatcher kom till makten gick hon till hård attack mot facken. Hon ändrade lagarna så att strejker bara kunde utlysas om en majoritet av fackmedlemmarna var för det, vilket fick ner antalet strejker till den lägsta nivån på 30 år 1983. Hon håll stenhårt på sina principer, vilket innebar att hon minskade fackens makt ordentligt, skar ner på välfärdsstaten rejält, och anammade en monetaristisk inflationspolitik: det var viktigare i längden att hålla inflationen nere än arbetslösheten. Arbetslösheten ökade, men landet räddades från fullständig kollaps och gick med tiden om resten av Europa i BNP-tillväxt.

Precis som Churchill var just den ledare Storbritannien behövde under Andra Världskriget, men som i fredstid ansågs vara alltför excentrisk och extrem, så var Thatcher just den ledare Storbritannien behövde när landet stod vid ruinens brant 1979. Hon blev hatad av många, och det är hon fortfarande, men britterna röstade ändå för henne i tre val i streck. Hon hade haft det mycket svårare att bli vald om allt gick bra för Storbritannien, inflationen var låg, strejkerna få och strömavbrotten enbart orsakades av nerfallna träd och andra olyckor.

Med det inte sagt att hennes politik bara var rätt för stunden, tvärtom. De som följt min blogg ett tag vet att Margaret Thatcher är en av mina stora politiska förebilder. Inte för att hon var ”normbrytande, den första kvinnliga regeringschefen i Europa, fast med en ofta dålig politik” som Annie Lööf uttrycker det, för att parafrasera henne, utan framförallt på grund av just hennes politik och principfasthet. Däremot är sådana omvälvande, principfasta politiker ofta inte lika populära när allting går bra och de flesta inte ser några stora problem som måste åtgärdas.

Skribenterna i artikeln skriver att Thatcher och hennes politiska gärning måste kunna problematiseras, och visst, det får man göra hur mycket man vill. Det fanns en del tveksamheter i hennes politik, som hennes stöd för diktatorn Pinochet och stödet till apartheidregimen i Sydafrika (dessa handlade dock mer om en realpolitisk allians mot Argentina under Falklandskriget, samt att Sydafrika, apartheiden till trots, var den enda demokratin i Afrika; men ja, det går ändå kritisera). Ingen, inte ens våra största politiska ledare – som Thatcher och Reagan – är ju ofelbara, de är ju också människor trots allt.

Däremot har jag allt att invända mot kritiken de ger i sig i artikeln: att arbetslösheten var högre efter hon avgick än när hon tillträdde, att inflationen fortfarande var hög – 8% – efter hennes år vid makten, osv. Hennes politik fick många negativa konsekvenser, bl.a. att arbetslösheten sköt i höjden, men hade hon inte genomfört den hade det blivit långt mycket värre. Hon fick ner inflationen från 27% till 8%, och folket valde henne till premiärminister tre gånger. Hade hon inte kuppats ut 1990 hade hon nog blivit vald en fjärde och kanske en femte gång. Vem vet.

Som avslutning, ett typiskt, bevingat Thatcher-citat. Om det är från henne ursprungligen eller om filmen, The Iron Lady, introducerade det, det vet jag inte, men det spelar mindre roll:

”We will stand on principle, or we will not stand at all.”

Andra bloggar: Dick Erixon 1, 2, Daniel Hannan – MEP.

Grattis Reagan!

USA:s störste president i modern tid och en av århundradets främsta politiker, Ronald Reagan (president 1981-1989) ,skulle ha fyllt 100 år om han levt idag (han dog 2004).

Reagan ledde USA ur en inflationskris, rustade upp USA:s armé så enormt att Sovjetunionen inte hann med, såg till att Sovjetunionen föll och Berlinmuren raserades, och minskade samtidigt den federala statens makt över medborgarna i USA.

Han vann sina två presidentvalskampanjer med stor marginal, och 1985 fick han nästan 60% av rösterna och hela 525 av 538 elektorsröster; alla delstater utom Minnesota röstade på honom.

Jag är inte alls på skrivarhumör nu egentligen, så istället får ni ett par videos att njuta av.

Konservatismens ideologi

I brist på egen ork och vilja att skriva djupt och engagerat om politik så kan jag åtminstone leta fram några bra inlägg av andra, som ni kan få nöjet att klicka er fram till. Idag ett inlägg om konservatismens ideologi och samhällssyn, som på ett ganska kort och bra sätt förklarar vad konservatism innebär. En ideologisk jämförelse ur samhällssynpunkt.

Den konservativa välfärdsstaten

Just nu har jag ingen tid att skriva något längre inlägg, men jag kan i vart fall länka er vidare till en mycket bra och läsvärd artikel om konservatism och välfärd, och hur sossarna kidnappat och misshandlat välfärdsstaten som faktiskt de konservativ kom på. Håll till godo tills vidare, tills mina sista nationella prov och redovisningar är över.

Under 1900-talets långvariga uppbyggande av det svenska välfärdssamhället har socialdemokraterna lyckats övertyga folkmajoriteten om att statlig välfärd är värt i stort sett hur stora uppoffringar som helst. I flera generationer har vi slitit och uppoffrat idag för guld och gröna skogar imorgon. Vi har också bibringats uppfattningen att ingenting är bättre eller finare i hela världen än den svenska välfärden. Men har vi någonsin egentligen uppnått valutan för de pengar som betalats i skatt och för generationernas stora uppoffring för ”den bättre morgondagen”?

Hela artikeln finns här, på Tradition & Fason.

Sossarna och välfärden

Välfärdsstatens grundtanke är ett pensionssystem och socialt skyddsnät för de svagaste. När den materiella välfärden började bli alltför utbredd i Sverige framåt 1970-talet, och alltfler i och med det började rösta borgerligt, införde socialdemokraterna den ”bidragslinje” som Alliansregeringen nu till slut kontrasterat med sin ”arbetslinje”. Tanken var att ju fler som kunde fås beroende av offentliga bidrag, desto fler skulle rösta på det parti som erbjöd mest bidrag – nämligen socialdemokraterna. Om välfärdsstaten fram till dess motverkat fattigdom så började den i och med detta att motverka rikedom – och dessutom mera aktivt att passivisera och göra medborgarna beroende av staten. Denna utstuderade omsvängning för att socialdemokraterna skulle kunna behålla greppet om samhällsutvecklingen är också omskriven i den tidigare socialdemokratiske finansministern Kjell-Olof Feldts memoarer.

Ett citat från en mycket läsvärd artikel från Tradition & Fason. Läs den. DO IT, DO IT NOW!

Dags att flytta hemifrån?

Något vänstern brukar göra ganska ofta är att kalla högerns vilja att sänka skatter för ondskefull, omänsklig eller oetisk, välj själv. Detta eftersom man verkar tro att höjden av godhet är att ta pengar från de som har pengar och försöka lösa problem åt folk som har problem. Man tar resurser och initiativ från folket och gör arbetet åt dem. Det är statens uppgift, enligt vänstern. Jag tycker precis tvärtom.

Om man tar initiativet ifrån vanliga människor genom att staten går in och ska lösa allas problem, så urholkas folks vilja och möjlighet att lösa problem själva. Förlorar man sitt jobb och ska skaffa ett nytt så försöker man inte lika hårt att lyckas skaffa ett, man vet att staten kommer in och hjälper en ifall det inte går bra. Efter ett tag – år eller generationer – så har man vant sig vid att staten ska vara där och se till att man har jobb, man tar inte det initiativet själv. Man blir både lat och helt beroende av staten, och staten kostar allt mer pengar eftersom den måste sköta allt mer för allt fler människor. Staten förvandlas till hela folkets hönsmamma, som ska fixa allt åt sitt barn och röja undan alla hinder i vägen. Folket infantiliseras.

Jag, och en del andra högermänniskor, menar tvärtom att det ansvarsfulla och goda är att minska skatterna man tar från folket, minska statens inflytande och bestämmande i detaljerna, i människors vardagsliv. Människorna ska i första hand vara fria att forma sitt eget liv och sitt eget öde. Staten ska vara garanten för säkerheten i landet, den ska vara grunden som människor bygger sina liv och livsöden på – staten ska inte vara livet i sig, den ska inte vara folkhemmet i sig utan de bärande väggarna som håller uppe själva samhället, ett samhälle som i stort är skilt från staten.

Om ett barn aldrig får stöta på problem och svårigheter under sin uppväxt så är det inte förberett för att möta det i verkliga livet. Samma sak gäller på större skala; om man är van vid att staten tar hand om alla problem åt en så är man dåligt förberedd på det verkliga livet.

Den svenska staten, främst ledd av socialdemokratin, har blivit som en hönsmamma som vägrar släppa taget om sitt barn och inte tillåter det att skaffa ett eget liv, ett liv modern inte har full koll, kontroll eller insyn i. Om en mamma byter kläder på, bäddar sängen, eller följer med sitt barn till skolan – när barnet är 24 år och går på universitetet – då skulle det anses onaturligt och nästintill överförmynderi. När staten gör detsamma kallar man det ansvarstagande.

Folkhemmet, där staten agerar svenska folkets förmyndare och löser alla problem och försörjer alla i hushållet, kan inte hålla kvar folket hur länge som helst, precis som en förälder inte kan hålla kvar sitt barn hemma hos sig i all evighet. Förr eller senare är det dags för barnet att flytta och få ett eget liv.

Kanske är det dags för svenska folket att flytta hemifrån?

KD – ett vitt parti?

Med ett vitt parti menar jag inte UT MED NEGRARNA, DE FÖRSTÖR VÅRT LAND OCH VÅLDTAR VÅRA BARN, utan vitt i meningen som konservatismens klassiska färg, som röd är socialismen/kommunismens färg, grön miljöpartisternas osv.

KD började som en moralens väktare inom politiken, sprungen ur frikyrkorna och skapad av Lewi Pethrus. En frikyrkornas förlängda arm in i politiken, som många fördomar fortfarande säger att de är. Men det är de inte, de har förändrats mycket under åren. Själva kärnan har alltid varit densamma, kristna värderingar, men på senare tid har de blivit allt mer faktiska kristdemokrater, deras ideologi påminner mer om äkta kristdemokrati, vilket jag antar var anledning att de bytte namn från Kristen Demokratisk Samling, KDS, till Kristdemokraterna, KD.

Nu verkar de, under Göran Hägglunds ledning och med hjälp av förnyelsegruppen FFFF (Frihet, Familj, Flit, Företagsamhet) hålla på att förändras ännu mer mot klassisk kristdemokrati och mer åt höger, närmare konservatismen än socialismen. Vilket jag tycker är skitbra.

Några KD borde ta inspiration av är brittiska Tories, som också genomgått en förändring och nu har en närmast visionär politik om hur Storbrittanien ska förändras till det bättre. Som det sammanfattas på SvD;

”Grundtanken är att decentralisera makt och öka människors delaktighet. De konservativa vill flytta bestämmanderätt från staten till medborgarna, regeringen till parlamentet, regeringskansliet till lokalsamhällena, Bryssel till britter och från byråkratin till demokratin. [...] De konservativa vill ha friskolor och stärkt patientmakt i sjukvården. Fler planbeslut ska fattas av de direkt berörda och man vill att den lokala polisen ska börja svara inför särskilda förtroendevalda: ett slags poliskommunalråd. Småföretag ska få bättre chans att vara med i offentliga upphandling. Sociala entreprenörer och frivilligorganisationer ska engageras på bred front i socialpolitiken. Man vill ha fler lokala folkomröstningar och en rätt för människor att gå samman och ta över lokala verksamheter som hotas av nedläggning. Vissa lagar ska skärpas: Det ska bli strängare regler för marknadsföring till barn och tuffare insatser mot urspårat supande.”

Allt detta är saker jag håller med om och jag hade stött KD, och hela Alliansen, ännu mer ifall de anammat delar av Tories idéer och översatt de till svenska förhållanden. KD hade kunnat bli ett äkta konservativt parti, utan att direkt överge sina kärnvärderingar – de måste bara utveckla sin politik, göra den bredare för att täcka hela samhället och gå på det fullt ut. Dessutom skulle de genom bredare exponering, ny politik och tydlighet kunna tvätta bort gamla fördomar om partiet och få folk att se längre än namnet  när de tänker på partiet (”Kristdemokraterna – jaha, ett parti bara för kristna, nä de röstar jag inte på”).

Med en liten uppdatering av bilden av partiet, förnyad och breddad politik inspirerad av Tories och Hägglunds många inspirationskällor (Röpke m.fl) skulle de kunna växa och locka många nya väljare, de allmänkonservativa inom alla möjliga partier som är emot statligt detaljstyre, som vill ha ett ordentligt försvar osv.

Nu är Tories visserligen inte lika konservativa som de skulle kunna vara, även om de är långt till höger om allting i svensk politik, men trots det skulle det vara en stor förbättring med ett alltmer konservativt KD.

Mer att läsa: Tradition & Fason: KD borde inspireras av Tories, DN: Konservativa väljare kan göra KD till ett stort parti

Vi korkade konservativa

Något jag läser ganska ofta på internet, och hör en och annan gång i ”verkligheten” också, är att konservativa är dumma och att deras åsikter är ointelligenta. Liberala och socialister (och anarkister) tycker att de konservativa åsikterna är förlegade och dammiga, och därigenom tycker man att de inte är värda att ta på allvar. Samma sak gäller när vissa ateister framställer gudstro och religion som gammalmodigt och dammigt och inget att ta på allvar, eftersom de som utövar det ändå är mindre intelligenta och inte vet vad som egentligen är bäst. Det är kanske inte alltid de formulerar sig så tydligt, men det är det det låter som när man hör det.

Nu har det visst kommit en studie som visar att ateister faktiskt har högre IQ än religiösa i allmänt (103 mot 97), och likadant har liberaler högre IQ än konservativa (106 mot 95)! I USA i vart fall. Då har de kanske rätt ändå, kan man tycka, kanske är det lika bra att lägga ner sin åsikt och hålla med de mer intelligenta.

Nej, dum idé. Först och främst så är detta bara genomsnitt, spridningen inom de liberala och konservativa är stora. Om vi tar en grupp på tio personer så kanske de två med högst IQ är konservativa, men genomsnittet dras ner av de andra tre. Liberalerna däremot har alla högre än genomsnittet, vilket gör att deras snitt blir högre.

För det andra, och detta är det viktigaste, skulle man applicera att de med högst IQ har större rätt att bestämma än de med låg IQ på andra situationer så skulle vi få en väldigt otrevlig värld. Exempel;

Det finns andra intressanta skillnader i IQ mellan olika grupper. Köper vi att skillnaderna mellan liberaler och konservativa motiverar att de förra skall härska och de senare tiga och lyda [...] tvingas vi således fundera över vad det innebär att män i snitt brukar ligga ungefär 5 punkter högre än kvinnor, att svarta amerikaner får stryk av vita amerikaner med omkring 17 punkter, och att européer i snitt ligger 20 punkter över människor från Nordafrika och 40 punkter över afrikaner söder om Sahara. Är det så att liberalismens nya väg är avskaffande av kvinnlig rösträtt, införande av apartheid och kolonialism?

Läs hela ursprungsartikeln här. Även om du inte är konservativ, vilket jag tror att ganska få av er läsare är, så är den definitivt läsvärd.