Att investera andras pengar i egna projekt

Barnpalatsets massiva misslyckande är ett typiskt exempel på varför stat och kommun inte ska leka investerare med skattepengar. Kommunen och ett antal privata aktörer gick in med runt 270 miljoner kronor i projektet, varav kommunen stod för nästan 240 miljoner. När dörrarna till palatset öppnades lyckades de stå öppna i tre månader, och då bara på helgerna. Sedan gick det i konkurs. De privata aktörerna gick alla med förluster som de själva fick ta. Kommunen hade dock satsat skattepengar i projektet, och nu får folket betala för fiaskot.

Det fanns uppenbarligen inte så stor efterfrågan på Palatsets erbjudande att det skulle kunna överleva ens en kort tid. Politiker ser oftast inte på ekonomifrågor på det sätt som allt marknadsagerande kräver: de ser politiska vinster som de viktigaste, d.v.s. att bli omvalda, istället för ekonomiska vinster och ekonomisk hållbarhet. Just därför ska inte politiker blanda sig i marknaden direkt genom att välja vinnare, subventionera utvalda företag, eller ”investera” medborgarnas pengar i företag de ser potential i.

Politiken ska enbart sätta upp ramar och spelregler för marknaden, inte delta i den själv. Några undantag finns, som att staten måste kunna köpa försvarmaterial någonstans ifrån, men de bör vara ytterst få.

Om privata investerare hade velat pumpa in 250 miljoner kronor i Palatsprojektet, och det sedan gick i konkurs, så hade det inte varit något problem. Dåliga beslut ska straffa sig, som att inte se efter om det man investerar i faktiskt har en chans att lyckas. Vill man ändå lägga sina egna pengar i ett projekt som man vet kommer gå med förlust, eftersom man tycker det är ett hedervärt projekt eller något i den stilen, så får man göra det. Det är ens egna pengar, och man har själv makten över dem. Men att göra detsamma med skattepengar

När man inte behöver stå för kostnaderna själv är man inte lika benägen att välja det mest ekonomiska och det med högst kvalitet för pengarna. En stat eller en kommun behöver aldrig betala med sina egna pengar. De betalar alltid med andras pengar: skattepengar. Därför ska de inte driva företag, eller investera andras pengar i företag, för de bryr sig mer om den politiska vinsten än den ekonomiska, och de drabbas inte själva ekonomiskt och projektet misslyckas.

Av samma anledning bör man lägga ner ett av Alliansens sämsta påhitt under de senaste fem åren: Vinnova, en myndighet med det enda uppdraget att investera skattepengar i ”lovande” företag och projekt som arbetar med idéer regeringen gillar.

Kärnan i det jag vill säga är: företag ska inte få pengar för att regeringen eller kommunen gillar det de gör, de ska få pengar av folk som gillar det de gör. Staten ska inte lägga sig i direkt i marknaden, det skapar bara obalans och slösar bort medborgarnas pengar på saker de inte skulle köpt ifall de fick bestämma själva. Praktexempel på sådana här misslyckanden finns både här i Sverige, med Palatset, men även i USA, där Obamas favoritföretag Solyndra gick i konkurs för inte alltför länge sedan.

Politiker ska sätta upp regler och ramar för marknaden, inte spela med i den, precis som en domare i fotboll inte ska spela med i spelet och dela ut röda kort till alla som snor bollen ifrån honom.

Andra bloggar: Madeleine Sjöstedt.

Politiskt korrekt trams

Enligt den politiska korrekthetens lagar så finns det inget som är genuint svenskt. De som håller fast vid dessa lagar är oftast de som tycker och tänker i media och allehanda myndigheter. Har man en lite mer verklighetsförankrad syn på världen så förstår man dock att det visst finns genuint svenska saker; inte bara pannkakor med sylt eller köttbullar, potatis, brun sås och lingon, utan även beteenden och förhållningssätt; en svensk kultur.

Visst stämmer det att de saker som ingår i svensk kultur inte är begränsade enbart till Sverige. Det finns trygghetsnarkomaner och konflikträdda jantar i alla länder, förstås beroende på hur omhändertagande och förmyndande staten råkar vara där, plus en del andra faktorer. Men det råder ingen tvekan om att det finns en svensk kultur. Hur kan det bli kulturkrockar när folk från andra länder kommer hit, om det inte finns en kultur att krocka med?

Och för att knyta an till texten jag skulle kommentera från början;

Jag är innerligt trött på den smygrasism som florerar runt Zlatan, inte minst bland anonyma mörkermänniskor på nätet. Och vad är egentligen osvenskt?

[...]

Att det skulle vara osvenskt – titta, nu skrev jag det själv – att våga tro på sig själv, ta för sig och vilja vinna till varje pris är nonsens.

Jag vågar nog på mig att säga att allt det är tecken på osvenskhet. Och det är inte något negativt egentligen, men att försöka ignorera att svensk kultur finns överhuvudtaget är bara korkat. Politiskt korrekt trams. Svensk kultur finns och den har sina för- och nackdelar. Jantelagen är i väldigt många fall negativ. Likadant trygghetsnarkomanin som gör oss livrädda för alla små ”faror” och ”kränkningar”, och som får oss att ropa efter mamma Statens hjälp när de andra barnen i sandlådan är dumma mot oss. När någon har en finare spade än vi och inte ger den till oss till exempel.

Jantelagen – du ska inte tro att du är något, du ska inte tro att du kan lära oss något, osv. – är en självklar del i svensk kultur. En negativ del. Men svensk kultur finns och ska inte ignoreras. Att jobba på att förändra de dåliga delarna med svensk kultur har jag inget emot, men att helt och hållet blunda för att svensk kultur existerar och säga att ”svensk kultur är all den kultur som finns inom Sveriges gränser” tycker jag bara är trams. Se på Sverige på ett realistiskt sätt. Fixa det som är dåligt och håll fast vid det som är bra, även vad gäller våran kultur.

Jag skriver detta inlägg ganska hastigt och jag hinner inte täcka allt jag vill säga om svensk kultur och kulturkrockar, långt ifrån, varken på bredden eller djupet. Jag kommer återkomma till det i senare inlägg, men politiskt korrekta nyhetsreportrar och tyckare brukar fånga min uppmärksamhet och irritation.

Trams och hyckleri

Från Dagen;

Sveriges EU-minister Birgitta Ohlsson tänker sätta upp den mest kända av tavlorna i Ecce homo-utställningen på sitt tjänsterum i Rosenbad.
Hon gör det för att påminnas om uppdraget att försvara yttrandefriheten.

[...]

- Yttrandefriheten föddes i Europa. Den fria konsten såg ljuset på europeisk mark. [...] Därför måste vi tydligt försvara konstnären Lars Vilks rätt att yttra sig, skapa och provocera utan att drabbas av censur eller riskera hot och våld.

Om det nu är så viktigt att skydda yttrandefriheten mot de som vill inskränka den – vilket det ju är – varför väljer Ohlsson då inte att sätta upp ett av Vilks senaste konstverk med Muhammed som homosexuell? Eller något annat konstverk med Muhammed på bild? Det hade ju varit ett mycket mer aktuellt och modernt drag för att försvara yttrandefriheten. Varför Ecce Homo, där Jesus och lärjungarna framställs som homosexuella?

Jo, för de kristna som blir kränkta av Ecce Homo svarar inte med våld. Det finns ingen påtaglig risk att ”kristna” terroristnätverk mördar politiker eller spränger bomber  i Stockholm om en minister sätter upp konstverk som öppet förlöjligar kristendomen. Dessutom är det helt ofarligt politiskt att förlöjliga och kritisera kristna och kristendomen, det är helt politiskt korrekt. Att göra samma sak med muslimer och islam är däremot höjden av förskräcklighet. Kritiserar man kristendomen har man ett öppet sinne och visar att man kan tänka själv, då ska man skyddas av yttrandefrihetslagarna, för i ett demokratiskt land har man rätt att kritisera andras åsikter. Kritiserar man islam är man inskränkt och rasistisk, då är det ens eget fall om man blir mördad av arga islamister, för i ett demokratiskt land har man rätt att tycka vad man vill utan att någon annan ska lägga sig i.

Trams och hyckleri helt enkelt.

”Målar man Muhammed som en rondellhund så måste man förvänta sig att folk vill mörda en. Det är enormt kränkande att påstå att Muhammed är människans bästa vän.”

- André Wickström, Parlamentet.

Shakespeare fick ingen konstnärslön

Sossarna, trädkrämarna och kommunisterna vill återinföra den konstnärslön som Alliansen håller på att avskaffa. Konstnärslönen går helt enkelt ut på att staten betalar vissa utvalda konstnärers löner så att de slipper tänka på att försörja sig och kan koncentrera sig på sin konst.

Att ha konstnärslön tycker jag är idiotiskt. Varför ska medborgarnas pengar gå till att försörja några få utvalda vars arbete medborgarna aldrig får någon glädje av? De enda som får ut något av dessa konstnärer är andra konstnärer och resten av konsteliten som redan är försörjd av staten. De pengar folk betalar in i skatt ska inte gå till konstnärer som gör konst ingen normal människa bryr sig om.

Konstnärer ska också jobba ihop sitt levebröd. Om deras konst är något som folk uppskattar och vill ha, då kommer de tjäna pengar och då kan de överleva på sin konst. Om inte, nej då får de hitta på någonting annat. Om ens konst är efterfrågad då kommer man kunna överleva på den utan att  staten ska vara där och försörja en. Och om man verkligen brinner för sin konst så kan man göra det vid sidan av sitt arbete, om konsten i sig inte ger en tillräckligt med pengar, och är konstens ens enda kall i livet, vad gör det då att man inte får pengar? Konsten är ju viktigare.

Väljer man att ge allt för sin konst även om ingen annan tycker om den, då får man helt enkelt leva med att man inte tjänar pengar; man kan inte kräva att folk ska gilla ens konst.

Shakespeare är en av tidernas största konstnärer. Han fick ingen statlig konstnärslön, han skrev sina skådespel utefter vad folk gillade och använde sin talang för att tjäna pengar, samtidigt som hans konst faktiskt blev efterfrågad och omtyckt. Han om någon är ett bevis för att man inte behöver statlig lön för att överleva som konstnär, tvärtemot vad vänstern tycker.

Kort och gott ska man alltid försörja sig själv, så långt det är möjligt, och om det man väljer att göra inte lönar sig överhuvudtaget, då ska man inte begära att andra ska betala ens leverne via skatt; nej, då kanske man ska börja fundera på om det verkligen är värt det, om man inte skulle börja tänka på att skaffa ett annat jobb och ha konsten vid sidan om?

Ett annat problem med konstnärslön är att staten då bestämmer vad som är bra konst och vad som är dålig konst, och dåliga konstnärer får ju inte statliga pengar, inte sant? Om då staten kan bestämma vad som är bra och dålig konst, och på sikt driva ”dåliga” konstnärer bankrutt, då kan de hindra yttrandefriheten genom att ge bort folkets pengar till de konstnärer som arbetar för statens räkning. I Nazityskland fanns en liknande situation, där man byggde stora muséum för bra konst (tysk, arisk och tydlig konst) och muséum för dålig konst (allting abstrakt) och beskrev varför den var dålig och hur vidrig den dåliga konsten var.

Staten ska inte bestämma vad som är bra konst och vad som är dålig konst, varje människa ska tjäna sitt eget levebröd och konstnärer behöver inte vara luspanka, flummiga marijuanarökare för att räknas som konstnärer.