Partibidrag – en kort kommentar

Stöd till politiska partier bör ske genom frivillighet. – Sofia Arkelsten, i SvD.

Kan inte annat än hålla med. Just därför bör man också slopa de statliga partibidragen helt och hållet, så att man inte tvingas betala skatt till att finansiera partier man inte vill ha något att göra med. Partier ska inte vara ekonomiskt beroende av staten utan av sina medlemmar och sympatisörer. Om folk inte av fri vilja vill ge partiet pengar så ska de inte få några pengar heller.

KD visar lite stake, för en gångs skull

Det är trevligt att se att KD för en gångs skull står upp för sina åsikter och inte låter sig köras över av den nästintill värdenihilistiska Alliansen. De vägrar följa resten av Alliansen och öppna upp för inseminering för singelkvinnor. Jag är egentligen inte särskilt politiskt värdekonservativ – mina personliga värderingar är rätt så konservativa, men jag vill inte anpassa alla landets lagar efter dem – men jag tycker det är patetiskt löjligt att försöka göra barnafödande till någon kvinnlig rättighet, som då ska finansierar med skattepengar misstänker jag.

Ska man ge ensamstående kvinnor rätt att bli inseminerade om de vill, så ska man ge ensamstående män rätt att få barn genom en surrogatmamma: männen ska ju inte få sina ”rättigheter” beskurna bara för att de inte lever i en parrelation, eller hur?

Låter detta som en dum idé? Det är det också, men det visar hur dum ursprungsidén är. Att få barn är ingen mänsklig rättighet, och det är ingen exklusiv kvinnlig rättighet: att skapa ett barn kräver två personer, en man och en kvinna, helt oavsett om det sker genom insemination eller i en nära relation. Det går inte att få bort den ena parten ur ekvationen genom politiska beslut.

Dessa två personer bör också, så långt det är möjligt, vara de som uppfostrar barnet, är dess manliga och kvinnliga förebilder under uppväxten, och de som står dem absolut närmast i unga år. Det är oundvikligt att vissa par skiljer sig, ena föräldern dör, eller liknande; ibland kan paren helt enkel inte hålla ihop. Men varför ska staten framställa sådana relationer som lika bra som parrelationer, när verkligheten visar raka motsatsen?

De som växer upp med bara en förälder måste inte bli totala nervvrak, grova brottslingar eller knarkare, men forskningen visar att singelbarn överlag får det mycket svårare än de som växer upp med båda sina föräldrar: risken är dubbelt så stor att ett singelbarn begår självmord än ett barn med båda föräldrarna, dubbelt så stor att de får allvarliga psykiska sjukdomar och alkoholrelaterade sjukdomar, och risken att de får tunga drogproblem är 3-4 gånger större än hos barn med båda föräldrarna.

Frånvarande fäder brukar ha stor negativ påverkan på barn, och barn som blir till efter ett ”one-night stand” vet sällan vem deras pappa är. Varför i hela friden skulle man då institutionalisera detta? Varför skulle man göra det till en kvinnlig rättighet att föda barn, även när de inte hittar en man som kan hjälpa dem med det och, ännu viktigare, är beredd att löpa linan ut när de väl gjort henne gravid?

Drar man det till sin spets betyder en sådan ”rättighet” att en man kan tvingas att donera sperma till en spermabank, för att en kvinna vill ha barn, vilket i så fall är en grov inskränkning av mannens frihet. I praktiken skulle troligen staten subventionera spermabanker så att män får bra betalt för att lämna in sina barnaskapare, och då skulle vi alla få betala för eländet. Alltså skulle vi få betala för att se till att fler barn föds som aldrig får veta vem deras pappa är. Det är, tycker jag, makalöst idiotiskt. Det visar om något på hur dåligt det är att ha en så här stor stat, som ska ta våra pengar och lägga dem i en massa projekt vi inte gillar eller bryr oss ett dyft om:

”Government doesn’t solve problems: it subsidizes them.”
– Ronald Reagan.

Det är bra att KD står emot denna nihilistiska idioti, och att de för en gångs skull inte rättar in sig i ledet. Vissa verkar tro att KD kommer förlora sina stödröster ifrån Alliansväljarna om de inte anpassar sig, men jag tror det är tvärtom: om KD äntligen börja stå upp rakryggat för sina åsikter kommer de troligen locka över många gamla moderater, stödrösterna kan förvandlas till kärnröster. KD har då återigen ett existensberättigande.

En humorbefriad politik

Är många verkligen helt inkapabla att förstå sig på sarkasm och ironi? Eller låtsas de bara att de inte förstår för att kunna säga att de känner sig kränkta? Jag misstänker starkt att det är det senare, men om det är så mycket bättre än det förra vet jag inte.

Nu senast fick en hög person inom KD skarp intern kritik för att ha skämtsamt efterfrågat ett underklassafari, som en reaktion på Allt till Allas Överklassafari (namnet ”Allt åt Alla” är tydligen ironiskt menat, passande nog), men det är inte det enda fallet jag kan minnas. Så fort en politiker drar någon dryg och sarkastisk replik får de en rejäl käftsmäll av partikollegor och/eller opportunistisk media.

Sarkasm används mycket för att poängtera hur illa uppbyggt eller löjligt ens motståndares argument är, genom att själv föreslå något lika löjligt i samma stil. De som läst min blogg tidigare vet att jag gör detta väldigt ofta. Några få gånger händer det att poängen inte riktigt går hem, men det händer, i alla fall enligt min erfarenhet, ytterst sällan. Man kan så klart diskutera hur konstruktivt det är att använda sarkasm i sin kritik, särskilt om man använder det istället för välgrundade argument. Däremot känns det ganska löjligt att motsätta sig sarkasm i sig eftersom vissa kan misstolka det.

Patric Rylanders tal om ett underklassafari känns så uppenbart som en sarkasm att det är svårt att tänka sig att någon verkligen kan missförstå den, i alla fall om de hört talas om överklassafarit tidigare. Politiker måste inte vara en bunt gråa, humorbefriade typer som bara rabblar partihandboken eller olika varianter av partiets motton. Men när Göran Hägglund, som väl visst är en trevlig prick men knappast någon stor humorist, utnämns till regeringens roligaste man så tappar man lite hoppet om vår politikerklass.

Andra bloggar: Den hälsosamme ekonomisten.

… och där rök mitt hopp om Annie Lööf

Ända sedan Annie Lööf blev tillsatt som ny centerledare har jag haft ett visst hopp om att hon ska bli en lite färgstarkare högerkraft i svensk politik. Visserligen är hon fortfarande småföretagarvänlig och vill dra ner på antalet regler för företagen, men i den här intervjun skjuter hon hål på en annan illusion jag haft om henne: att hon skulle vara inspirerad av Margaret Thatcher. Hon säger att hon är inspirerad av Thatcher för att hon var kvinna, och är på samma sätt inspirerad av Gudryn Schyman, och inte hennes politik.

Du har berömt Margret Thatcher. Hur tänkte du? (som att det skulle vara något hemskt, min anm.)

- Jag kommer alltid att lyfta fram starka kvinnor som vågar gå före. Jag har nämnt Gudrun Schyman, Karin Söder och Margret Thatcher. Jag gillar inte Thatchers politiska innehåll. Jag har lyft fram henne för att hon var den första kvinnliga premiärministern i Storbritannien.

Vad ogillar du i hennes politik?

- Mycket, hennes inställning till homosexuella och Pinochet till exempel.

Hennes inställning till fackföreningar, delar du den?

- Nej, jag delar inte hennes politiska innehåll.

Visst finns det saker hos Thatcher man kan vara kritisk mot, det finns ingen politiker eller annan människa som man kan hålla med i precis alla frågor utan att anpassa sig själv till dennes person och ideal. Men jag hade verkligen hoppats – jag vill inte sträcka mig så långt som att jag har trott – att hon skulle varit inspirerad av Thatchers politik. Men icke.

Dagens politiker gör verkligen allt för att förstöra för mig och mina hopp.

Juholt – Alliansens nya valvinnare

Medan Mona Salins regim skrämde bort väljare eftersom förtroendet för henne personligen var så lågt och politiken mest kändes som ett evinnerligt, inkonsekvent gnällande, så kan Håkan Juholt skrämma bort väljare eftersom hans samlande av partiet för det längre vänsterut, mot kommunisterna i Vänsterpartiet, och bort ifrån mittenväljarna.

Jag tror säkert att Juholt, om han är skicklig, kan ena partiet och få slut på falangstriderna och ge partiet en mer konsekvent politik. Eller snarare, ge partiet en politik överhuvudtaget. Om sossarna kommer vinna några val på denna politik är jag dock inte lika säker på. Juholt står personligen ganska långt åt vänster jämfört med tidigare partiledare och den nuvarande partiledningen. Om han nu tar över som partiledare och större delen av ledningen byts ut mot mer vänsterinriktade personer, som dessutom kvoteras in istället för att väljas enbart efter lämplighet, så kan det snarare leda till att partiet tappar väljare, trots att det blir mer enat internt.

I valet backade både sossarna och Vänsterpartiet, medan MP och Moderaterna gick fram; Moderaterna allra mest, med omkring fem procentenheter. Om det verkligen fanns väljare att vinna genom att röra sig längre vänsterut så borde Vänsterpartiet ha ökat ganska rejält i valet, men tvärtom så backade de. Sossarna, som satte sig emot alla högersvängar som Alliansen genomdrev, backade också rejält, medan Moderaterna ökade.

Folk verkade i allmänt nöjda med Alliansen och inte attraherade av en mer vänstervriden opposition, där kommunisterna skulle få inga i regeringen. Om sossarna nu går längre vänsterut som parti, och detta hyllas av bl.a. Lars Ohly som säger att han och Juholt har ganska lika uppfattningar, så torde det inte locka särskilt många väljare. Möjligen en och annan folkhemsvurmare ifrån SD, men inte så många som gått över till Moderaterna.

Däremot kan Juholt skapa en skarpare opposition, en som faktiskt driver på mot regeringen och tvingar dem att faktiskt göra något för att förtjäna makten. Utan en stark opposition är det svårt att regera bra, man har inte lika starkt mandat om man bara vinner för att motståndaren är ännu värre. Man måste vinna för att folk tycker man har den bästa politiken, inte för att man är det det minst dåliga alternativet. Och med en stark oppositionsledare (Juholt ska ju tydligen vara en duktig talare och bra medieperson) tvingas man sköta jobbet väl om man vill bli omvald igen.

Om Juholt driver sossarna längre vänsterut, närmare V än MP, tror jag att de kommer få det svårt att vinna några fler val på ett tag. Han kan säkert locka en hel del väljare på sin personlighet, en av få politiker med personlighet och integritet, men frågan är om dessa väger upp det tapp man gör till MP och Alliansen genom att gå ännu längre åt vänster.

Vi får la se.

Tidningar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4.
Bloggar:  Johan Linander, Tokmoderaten.

Stalinmustaschen fick avgöra

Håkan Juholt blir troligtvis sossarnas näste ledare, om inte kongressen röstar ner honom. Som de flesta utanför Partiet så hade jag inte en blekaste aning om vem han var före idag, men efter att ha sökt runt lite grand så verkar han vara en rätt trevlig prick. Det gråa håret och den mörka mustaschen gör också ett bra intryck, han ser rolig ut på ett bra sätt. Särskilt att han överhuvudtaget har mustasch. Våga inte raka av den! Sen om mängden ansiktshår är det som avgör vem folk röstar på är en helt annan sak.

Men politiskt har jag inte mycket till övers för honom. Han har både traditionella sosseåsikter om höjda skatter för framförallt de ”rika”, återinförd förmögenhetsskatt, han är starkt emot tidigare betyg m.m. Men han tycker också att EU-valen är katastrofala för demokratin och att det vore bättre om Riksdagen utsåg ledamöterna istället för folket.

Nu tycker jag personligen att vi inte borde vara med i EU från första början, men så länge vi är det, vilket troligen lär vara ett bra tag till, så måste ändå folket få välja sina ledamöter direkt. EU är väldigt odemokratiskt som det är, och att ta ifrån folket den lilla makt det har i parlamentet vore idiotiskt.

Juholt är ganska långt åt vänster inom sossarna, och Lars Ohly talar om hur lika deras åsikter är. Om Juholts personlighet kan locka väljare från båda håll, så tror jag att hans åsikter skrämmer iväg mittenväljare och möjligen lockar vänsterpartister. Om svenska folket verkligen ville att Sverige skulle gå längre vänsterut och att sossarna var för högervridna i valet, varför fick då inte Vänsterpartiet större stöd? Om det är vänsterpolitik folket vill ha borde de väl rimligen rösta på vänsterpartiet?

Min uppfattning efter att ha läst en drös artiklar är att Juholt, som troligen kommer vrida partiet längre vänsterut, inte kommer kunna locka de väljare som krävs för en valseger, men att han möjligen kan göra det som blir kvar av sossarna till en mer samlad kraft. Högersossarna går troligen över till Moderaterna och hempartiet blir för vänstervridet. Möjligen kan han då skapa en skarpare, om än mindre opposition, som ger lite kontrast till Sahlin & Östros konstanta gnällande, och ger Alliansen ” a run for their money”. Ingen aning om vad det heter på svenska.

Med det sagt hoppas jag ingen tar denna väldigt simpla analys på alltför stort allvar, för det gör inte ens jag. Detta är enbart mina tankar och reaktioner på att Juholt (troligen) blir partiledare och inget djupt och insiktsfullt jag suttit och funderat på i flera dagar.

Tidningar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6. (Kanske skulle byta till ”SvD-länkar”?)
Bloggar: Tradition & Fason, Tokmoderaten, Dick Erixon, Henry Rouhivouri, Ett Hjärta RÖTT.
Info: EU-parlamentariker bör utses av Riksdagen.

Röstar nog på NSP 2014

NSP är min förkortning, för jag vet inte om det finns en officiell. Men det står i vart fall för Norrländska Samlingspartiet. Vad får mig som stolt skåning att överväga att rösta på ett så oskånskt parti som detta? Jo, det är nämligen en förespråkare för att Norrland ska bli mer självständigt, bl.a. att Norrland ska bli en egen region med visst självbestämmande, till exempel kunna ta ut egen produktionsskatt på allt som produceras i Norrland (vilket är majoriteten av Sveriges exportvaror) och spendera intäkterna på att bygga upp och utveckla Norrland. Man vill göra Norrland till en utvecklingsregion, inte en utflyttningsregion, som det är nu.

Vad spelar detta för roll för mig, som aldrig satt min fot i Norrland? Jo. Jag har länge tyckt att Sverige borde bli mindre centraliserat, att makt borde flyttas ifrån Stockholm och ut till de olika regionerna (vilka exakt dessa skulle vara återstår att bestämma, men Skåne och Norrland är ju två möjliga regioner; Skåneland skulle kanske också funka, men jag vet inte vad blekingarna och hallänningarna skulle tycka om det ). Regionerna skulle bli ungefär som USAs delstater med egna lagar, egna skatter och egna parlament (landskapsdagar?), men exakt hur självständiga de skulle vara får jag fundera på och utveckla mer i något framtid inlägg.

NSP bildades i mars 2010, om hemsidans äldsta artiklar ger mig rätt datum, och fick 1456 röster i valet. Inga gigantiska siffror direkt, men det är en början. I procent är det 0,02%, och alltså en bra bit kvar till 4%-spärren.

För partier som NSP, och för den delen större lokal makt och inflytande, så hade enmansvalkretsar varit en stor hjälp. Då hade man inte behövt få 4% i landet totalt, utan bara flest röster i en enda valkrets – på omkring 25-30,000 väljare – för att ta sig in i Riksdagen och bli ett ”erkänt” parti. Enmansvalkretsar är väldigt bra för just detta, att få in folk i Riksdagen som för talan för lokala frågor och verkligen representerar sin lokala väljarkår, och inte bara är en röst för en landsomfattade rörelse; eller blir en tydlig lokal röst i denna rörelse.

NSP är dessutom väldigt kritiska till EU; de vill inte införa euron eftersom de vägrar vara med och drabbas av Eurozonens slappa budgetdisciplin och dess förödande verkningar (se Grekland m.fl.), de vill inte slösa pengar på trams som flyttandet mellan Strasbourg och Bryssel, och de är allmänt kritiska till överstatlig kontroll; byråkrater i Bryssel ska inte bestämma hur Norrlands resurser ska användas. Jag håller med dem på alla punkter.

En annan anledning att rösta på NSP är att Roger Pontare är med i det och kanske kan bli riksdagsman om partiet kommer i Riksdagen i något val framöver, och han är awesome!

Och på tal om Roger Pontare så har han en väldigt häftig husbuss. En sån borde man ha!

Reformera eller dö

Skadeglädje är den enda sanna glädjen brukar det sägas. Och visst värmer det hjärtat lite för varje opinionsundersökning där sossarna backar, och backar, och backar…  i den senaste har de 26,9%. Samtidigt börjar man undra vad som kommer hända om de inte greppar tag i en utskjutande buske i bergväggen där de faller ner för sitt stup; med andra ord, vad händer om de inte lyckas stoppa sitt fall? Om striderna fortsätter internt och man inte får en stark ledare som kan styra upp i partiet, så att väljarna flyr tills bara de mest hårdnackade är kvar, de som fötts i, växt upp i och sålt sin själ till Partiet; då kan rätt mycket förändras inom svensk politik.

Jag, som är allt annat än en politisk expert, ser ett par alternativ;

1. Partiet hittar en ny ledare som drar partiet högerut, mot mer valfrihet i välfärden, mindre radikalfeminism och mer anpassning till dagens arbetare – d.v.s. till stor del tjänstesektorn,
2. Partiet hittar en ny ledare som drar partiet vänsterut, närmare V, med höjda skatter, radikalare feminism och mer statligt inflytande i allmänt,
3. Höger- och vänsterfalangerna inom partiet bryter sig loss och bildar varsitt parti; ett vänstersosseparti och ett högersosseparti.
4. Partiet går under och anhängarna flyr till befintliga, närliggande partier; M, V, MP och SD.

Skulle det första alternativet bli verklighet så skulle S ha chans att vinna tillbaka många väljare ifrån Moderaterna, om de verkligen tror på sin politik och lyfter fram personer som kan konkurrera med Reinfeldt och Borg i förtroende och skicklighet. Vänsterfalangen skulle inte bli glada, men om högersvängen gör att de kan vinna val igen skulle de kanske acceptera det, ungefär som gammalmoderaterna inom M till stor del accepterar partiets mittenvänding, så länge de vinner val på det och på så vis kan få igenom i alla fall några av sina förslag, jämfört med inga om sossarna fått fortsätta regera. En högersväng med sossarna hade tvingat Alliansen åt höger; om M och S blir så lika, och S kanske till och med placerar sig höger om M i vissa frågor, då måste särskilt Moderaterna gå åt höger igen för att hitta frågor där de kan vinna väljare, och då hade de små allianspartierna fått större inflytande och kanske också bättre valresultat framöver.

Skulle sossarna gå åt vänster tror jag att partiet skulle fortsätta tappa. Folk är uppenbarligen nöjda med Moderaternas politik och vill se mer av den, att då gå ännu längre åt vänster skulle inte bara innebära väljarförluster; man skulle troligen tappa många av de högersossar partiet har som skulle gå över till moderaterna, och deras supportrar med dem. Vänstersossarna som blir kvar skulle dra partiet ännu längre åt vänster, ännu längre ner i avgrunden. Punkt 2 leder till punkt 4.

Punkt 3: falangstriderna blir så allvarliga att partiet delas mitt itu. Hur sannolikt detta är vet jag inte, men personligen tror jag nästan det vore den bästa lösningen. Båda sidor kan då driva politik de verkligen står för, högersossarna skulle vinna tillbaka en del av M’s röster och tvinga M och Alliansen högerut, medan vänstersossarna fyller upp tomrummet till vänster och kanske stjäl väljare ifrån V, så att V åker ut ur Riksdagen för alltid.

Det minst troliga, i alla fall på kort sikt, tror jag är att partiet bara går under, att inget nytt parti reser sig ur askan utan att väljarna flyr till närbelagda partier. Sossarna har under åren byggt upp en stark partitillhörighet; man röstar inte bara på S, man ÄR sosse. Visst är det färre och färre som känner så, men tillräckligt många för att hålla uppe partiet en hyfsad bit över 4%-spärren. Att sossarna på några år bara går under och väljare och medlemmar dras till andra partier, har jag svårt att tro. Visserligen kan det ske till följd av att partiet dras åt vänster medan befolkningen dras åt höger; till slut kommer det vara väldigt få inbitna sossar kvar, som inte känner att verkligheten och partitillhörigheten går emot varandra. Skulle det ske tror jag partiets medlemmar och väljare helt enkelt sprids ut bland de andra partierna; de trogna sossarna med lite högerdragning går till MP eller M, radikalfeministerna & C:o till V eller FI, de ekonomiska vänstersossarna till V, de folkhemsvurmande gammalsossarna till SD eller soffan, och så vidare.

Min slutsats är helt enkelt att sossarna inte kan fortsätta tro att de är det enda statsbärande partiet, att de kan fortsätta köra samma gamla politik (som ingen helhjärtat tror på) i hopp om att de korkade väljarna fattar till slut, och att en högersväng, alternativt delning av partiet, skulle vara bra för Sveriges politik. Vi skulle slutgiltigt gå ifrån systemet där Socialdemokraterna och staten/regeringen är samma sak, och gå mot ett system där maktskifte är regel, inte undantag. De måste på något sätt förnyas, och vilket sätt de väljer kommer forma svensk politik för lång tid framöver.

Andra bloggar: Tokmoderaten, Dick Erixon 1, Dick Erixon 2.

Sahlin förtjänar cred

De som läst min blogg tidigare vet att jag inte ger mycket för Mona Sahlin som politiker. Hennes track record gör henne otrovärdig som politiker och särskilt som statsminister; och då menar jag inte enbart Tobleroneaffären, utan en hel del andra saker. Exempelvis att hon aldrig haft ett riktigt jobb i hela sitt liv utan kom direkt in i politiken; detta kombinerat med att hon inte ens gick klart gymnasiet, och att hon enligt andra socialdemokrater aldrig vill sätta sig in i ämnet utan bara få en ”quick recap”, sänker förtroendet för hennes kunskaper och kompetens. Hon är känd för att hantera statskassan som sin personliga plånbok, och även om jag tror (eller i vart fall hoppas) att hon lärt sig av sina misstag och blivit bättre på att hålla i slantarna och skilja på mitt och statens (= folkets), så skadar det hennes anseende; man vill ju inte riskera att hon ska få ett återfall när hon sitter på statsministerposten, ifall hennes liv blir lika kaotiskt som under Tobleroneaffären. Dessutom blev hon vald till partiledare eftersom hon var kvinna, inte på meriter, och det är anledning nog att vägra släppa fram henne – av ren princip.

Men jag har även tidigare skrivit att en av hennes dåliga sidor var att hon ingick samarbete med Vänsterpartiet, och att hon inte förnyade partiet till en starkare motståndare till Alliansen genom att efterlikna New Labour – med andra ord gå några steg åt höger och lyssna på vad väljarna faktiskt säger, ge dem mer valfrihet och mindre bidrag.

När Sahlin höll tal idag inför sossarnas förtroenderåd visade sig, i vart fall för mig, att hon inte alls var en av de pådrivande bakom samarbetet med kommunisterna; tvärtom var hon helt emot det. Det, och en del andra saker där hon vill ta S högerut och göra det mer likt just New Labour, ska hon absolut ha cred för. Jag har fortfarande inget förtroende för henne som politiker eller potentiell statsminister, men en del av hennes åsikter förtjänar beröm. Skulle sossarna ha följt de förslag hon ville driva igenom skulle de ha blivit ett mycket starkare regeringsalternativ. Jag skulle fortfarande aldrig kunna tänka mig att rösta på dem, och jag vill absolut inte att de ska vinna valet inom de närmaste 3-4 mandatperioderna (utom möjligen om Alliansen råkar bli lika maktfullkomlig och van vid att sitta vid makten som S var förr, i vilket fall de kan behöva ruskas om med en S-seger), men om Alliansen ska kunna fortsätta vara starka och reformera landet så måste de ha en stark, utmanande opposition som utgör ett reellt regeringsalternativ; folk måste rösta på Alliansen för att de har den bästa politiken, för att de håller med dem och vill ha deras reformer, inte bara för att det andra alternativet är ännu värre.

Avslutningsvis måste jag bara be om ursäkt till Sahlin. Hon kommer med all sannolikhet aldrig läsa detta, men av ren princip gör jag det ändå. Jag trodde att hon var den pådrivande bakom hela det Rödgröna samarbetet där Vänsterpartiet släpptes in, där reformer som moderna socialdemokratiska partier i andra länder skulle kunna genomföra klassades som sataniska, där populism, vänsterstyrd USA-hatande utrikespolitik och tramsfeminism blev ledstjärnor. Jag trodde fel om ganska mycket. Jag är glad att hon inte blev statsminister, men jag är samtidigt glad över att min bild av henne blev lite ljusare innan hon lämnade partiledningen till slut.

Go in peace!

”Väljarna fattar ju ingenting!”

De som analyserar Socialdemokraternas valnederlag på Aftonbladet (Åsa Linderborg om jag inte missminner mig) skyller deras förlust på att de accepterat alla de förhatliga nyliberala tankarna om fria val inom vård och skola, marknadsekonomi och annats förfärligt. Tanken slår en då att, om väljarna inte vill ha ett parti som står för marknadsekonomi och mer valfrihet inom välfärdssektorn, då borde de flockas till det parti som är mest emot allt detta, nämligen Vänsterpartiet. Men V backade också i valet. De enda av de rödgröna som gick fram var ju MP, och de brukar ju kallas ”i grunden borgerliga” av kommentatorer längre vänsterifrån.

Så om V inte heller var socialistiskt nog, då kanske sossarnas gamla väljare valde att inte rösta alls, och valdeltagandet sjönk p.g.a. den förkastliga borgerliga politiken som präglat landet de senaste fyra åren. … Fast valdeltagandet gick ju faktiskt upp några procentenheter i det här valet, så det kan ju inte heller stämma helt.

Ett tredje alternativ finns ju så klart, det som vänsternissarna på Aftonbladets kultursida (och massa andra ställen) inte verkar vilja se. Kanske väljarna faktiskt vill ha borgerlig politik, friare välfärd och mer pengar att röra sig med? Nej, så kan det ju inte vara, så tänker bara en nyliberal. Valet 2014 ska vinnas med ännu hårdare socialism och ett förkastande av den nyliberala marknadsekonomin och orättvisan!

Så verkar det att vänstereliten i Sverige tänker. Och det är väl inte så konstigt egentligen. Är man van vid att sitta på tyckarelitens tron blir man ju upprörd när drägget är mer idiotiska än vanligt och inte väljer De Utvalda till sina ledare. Man inser inte att folk faktiskt kan byta åsikter, och det blir då inte lättare att vinna tillbaka väljare om man basunerar ut mer av samma saker man nyss förlorat valet på.

Så mycket bättre för Alliansen.

Tidning: Aftonblaskan.