KD visar lite stake, för en gångs skull

Det är trevligt att se att KD för en gångs skull står upp för sina åsikter och inte låter sig köras över av den nästintill värdenihilistiska Alliansen. De vägrar följa resten av Alliansen och öppna upp för inseminering för singelkvinnor. Jag är egentligen inte särskilt politiskt värdekonservativ – mina personliga värderingar är rätt så konservativa, men jag vill inte anpassa alla landets lagar efter dem – men jag tycker det är patetiskt löjligt att försöka göra barnafödande till någon kvinnlig rättighet, som då ska finansierar med skattepengar misstänker jag.

Ska man ge ensamstående kvinnor rätt att bli inseminerade om de vill, så ska man ge ensamstående män rätt att få barn genom en surrogatmamma: männen ska ju inte få sina ”rättigheter” beskurna bara för att de inte lever i en parrelation, eller hur?

Låter detta som en dum idé? Det är det också, men det visar hur dum ursprungsidén är. Att få barn är ingen mänsklig rättighet, och det är ingen exklusiv kvinnlig rättighet: att skapa ett barn kräver två personer, en man och en kvinna, helt oavsett om det sker genom insemination eller i en nära relation. Det går inte att få bort den ena parten ur ekvationen genom politiska beslut.

Dessa två personer bör också, så långt det är möjligt, vara de som uppfostrar barnet, är dess manliga och kvinnliga förebilder under uppväxten, och de som står dem absolut närmast i unga år. Det är oundvikligt att vissa par skiljer sig, ena föräldern dör, eller liknande; ibland kan paren helt enkel inte hålla ihop. Men varför ska staten framställa sådana relationer som lika bra som parrelationer, när verkligheten visar raka motsatsen?

De som växer upp med bara en förälder måste inte bli totala nervvrak, grova brottslingar eller knarkare, men forskningen visar att singelbarn överlag får det mycket svårare än de som växer upp med båda sina föräldrar: risken är dubbelt så stor att ett singelbarn begår självmord än ett barn med båda föräldrarna, dubbelt så stor att de får allvarliga psykiska sjukdomar och alkoholrelaterade sjukdomar, och risken att de får tunga drogproblem är 3-4 gånger större än hos barn med båda föräldrarna.

Frånvarande fäder brukar ha stor negativ påverkan på barn, och barn som blir till efter ett ”one-night stand” vet sällan vem deras pappa är. Varför i hela friden skulle man då institutionalisera detta? Varför skulle man göra det till en kvinnlig rättighet att föda barn, även när de inte hittar en man som kan hjälpa dem med det och, ännu viktigare, är beredd att löpa linan ut när de väl gjort henne gravid?

Drar man det till sin spets betyder en sådan ”rättighet” att en man kan tvingas att donera sperma till en spermabank, för att en kvinna vill ha barn, vilket i så fall är en grov inskränkning av mannens frihet. I praktiken skulle troligen staten subventionera spermabanker så att män får bra betalt för att lämna in sina barnaskapare, och då skulle vi alla få betala för eländet. Alltså skulle vi få betala för att se till att fler barn föds som aldrig får veta vem deras pappa är. Det är, tycker jag, makalöst idiotiskt. Det visar om något på hur dåligt det är att ha en så här stor stat, som ska ta våra pengar och lägga dem i en massa projekt vi inte gillar eller bryr oss ett dyft om:

”Government doesn’t solve problems: it subsidizes them.”
– Ronald Reagan.

Det är bra att KD står emot denna nihilistiska idioti, och att de för en gångs skull inte rättar in sig i ledet. Vissa verkar tro att KD kommer förlora sina stödröster ifrån Alliansväljarna om de inte anpassar sig, men jag tror det är tvärtom: om KD äntligen börja stå upp rakryggat för sina åsikter kommer de troligen locka över många gamla moderater, stödrösterna kan förvandlas till kärnröster. KD har då återigen ett existensberättigande.

En humorbefriad politik

Är många verkligen helt inkapabla att förstå sig på sarkasm och ironi? Eller låtsas de bara att de inte förstår för att kunna säga att de känner sig kränkta? Jag misstänker starkt att det är det senare, men om det är så mycket bättre än det förra vet jag inte.

Nu senast fick en hög person inom KD skarp intern kritik för att ha skämtsamt efterfrågat ett underklassafari, som en reaktion på Allt till Allas Överklassafari (namnet ”Allt åt Alla” är tydligen ironiskt menat, passande nog), men det är inte det enda fallet jag kan minnas. Så fort en politiker drar någon dryg och sarkastisk replik får de en rejäl käftsmäll av partikollegor och/eller opportunistisk media.

Sarkasm används mycket för att poängtera hur illa uppbyggt eller löjligt ens motståndares argument är, genom att själv föreslå något lika löjligt i samma stil. De som läst min blogg tidigare vet att jag gör detta väldigt ofta. Några få gånger händer det att poängen inte riktigt går hem, men det händer, i alla fall enligt min erfarenhet, ytterst sällan. Man kan så klart diskutera hur konstruktivt det är att använda sarkasm i sin kritik, särskilt om man använder det istället för välgrundade argument. Däremot känns det ganska löjligt att motsätta sig sarkasm i sig eftersom vissa kan misstolka det.

Patric Rylanders tal om ett underklassafari känns så uppenbart som en sarkasm att det är svårt att tänka sig att någon verkligen kan missförstå den, i alla fall om de hört talas om överklassafarit tidigare. Politiker måste inte vara en bunt gråa, humorbefriade typer som bara rabblar partihandboken eller olika varianter av partiets motton. Men när Göran Hägglund, som väl visst är en trevlig prick men knappast någon stor humorist, utnämns till regeringens roligaste man så tappar man lite hoppet om vår politikerklass.

Andra bloggar: Den hälsosamme ekonomisten.

KD – ett vitt parti?

Med ett vitt parti menar jag inte UT MED NEGRARNA, DE FÖRSTÖR VÅRT LAND OCH VÅLDTAR VÅRA BARN, utan vitt i meningen som konservatismens klassiska färg, som röd är socialismen/kommunismens färg, grön miljöpartisternas osv.

KD började som en moralens väktare inom politiken, sprungen ur frikyrkorna och skapad av Lewi Pethrus. En frikyrkornas förlängda arm in i politiken, som många fördomar fortfarande säger att de är. Men det är de inte, de har förändrats mycket under åren. Själva kärnan har alltid varit densamma, kristna värderingar, men på senare tid har de blivit allt mer faktiska kristdemokrater, deras ideologi påminner mer om äkta kristdemokrati, vilket jag antar var anledning att de bytte namn från Kristen Demokratisk Samling, KDS, till Kristdemokraterna, KD.

Nu verkar de, under Göran Hägglunds ledning och med hjälp av förnyelsegruppen FFFF (Frihet, Familj, Flit, Företagsamhet) hålla på att förändras ännu mer mot klassisk kristdemokrati och mer åt höger, närmare konservatismen än socialismen. Vilket jag tycker är skitbra.

Några KD borde ta inspiration av är brittiska Tories, som också genomgått en förändring och nu har en närmast visionär politik om hur Storbrittanien ska förändras till det bättre. Som det sammanfattas på SvD;

”Grundtanken är att decentralisera makt och öka människors delaktighet. De konservativa vill flytta bestämmanderätt från staten till medborgarna, regeringen till parlamentet, regeringskansliet till lokalsamhällena, Bryssel till britter och från byråkratin till demokratin. [...] De konservativa vill ha friskolor och stärkt patientmakt i sjukvården. Fler planbeslut ska fattas av de direkt berörda och man vill att den lokala polisen ska börja svara inför särskilda förtroendevalda: ett slags poliskommunalråd. Småföretag ska få bättre chans att vara med i offentliga upphandling. Sociala entreprenörer och frivilligorganisationer ska engageras på bred front i socialpolitiken. Man vill ha fler lokala folkomröstningar och en rätt för människor att gå samman och ta över lokala verksamheter som hotas av nedläggning. Vissa lagar ska skärpas: Det ska bli strängare regler för marknadsföring till barn och tuffare insatser mot urspårat supande.”

Allt detta är saker jag håller med om och jag hade stött KD, och hela Alliansen, ännu mer ifall de anammat delar av Tories idéer och översatt de till svenska förhållanden. KD hade kunnat bli ett äkta konservativt parti, utan att direkt överge sina kärnvärderingar – de måste bara utveckla sin politik, göra den bredare för att täcka hela samhället och gå på det fullt ut. Dessutom skulle de genom bredare exponering, ny politik och tydlighet kunna tvätta bort gamla fördomar om partiet och få folk att se längre än namnet  när de tänker på partiet (”Kristdemokraterna – jaha, ett parti bara för kristna, nä de röstar jag inte på”).

Med en liten uppdatering av bilden av partiet, förnyad och breddad politik inspirerad av Tories och Hägglunds många inspirationskällor (Röpke m.fl) skulle de kunna växa och locka många nya väljare, de allmänkonservativa inom alla möjliga partier som är emot statligt detaljstyre, som vill ha ett ordentligt försvar osv.

Nu är Tories visserligen inte lika konservativa som de skulle kunna vara, även om de är långt till höger om allting i svensk politik, men trots det skulle det vara en stor förbättring med ett alltmer konservativt KD.

Mer att läsa: Tradition & Fason: KD borde inspireras av Tories, DN: Konservativa väljare kan göra KD till ett stort parti