Angående SD

Jag tycker att Dag Elfström sammanfattar min reaktion på SD:s riksdagsinträde och hur situationen bör hanteras väldigt väl. Jag är inte alls glad att de kom in, och definitivt inte glad att de får omkring 15% här omkring, men att gå till hatiska motangrepp utan fakta och bra argument är helt fel väg att gå.

Ja, Sverigedemokraterna har fel. Antalet immigranter är inte nyckelfaktorn bland våra samhällsproblem. Den muslimska minoriteten kommer inte när som helst göra statskupp. Och att ett dagis i Malmö slutat servera fläsk utgör inte en omedelbar fara för vårt folkstyre. Det är ett korkat, felaktigt och populistiskt sätt att beskriva verkligheten. Men svenska folket har bestämt att ge dem mandat i vårt parlament. Då får man respektera det. Och sedan sakligt förklara varför Sverigedemokraterna har fel. Det finns inga andra vägar, inga andra sätt.

SD odemokratiskt, men inte V?

Göran Hägglund tycker att det är omöjligt att välja samarbetspartner mellan Lars Ohly och Jimmy Åkesson; det är som att välja mellan pest eller kolera, det är lika illa vilket som. Mona Sahlin blir galen och skriker om att;

– Det är förskräckligt. Jag har sagt många gånger och säger det igen: Alla sju partier som sitter i riksdagen i dag är demokratiska partier. Sverigedemokraterna är det inte. Det fattas någonting i demokratisynen om man inte kan se skillnad på ett vänsterparti och Sverigedemokraterna.

Personligen håller jag helt med Hägglund. Sverigedemokraterna är ett gammal nynazistiskt parti som klätt upp sig och sopat ut de värsta rasisterna ur leden och blivit ett parti för folk som är lite hemligt främlingsfientliga, som vill värna det svenska kulturarvet till varje pris och inte låta det påverkas av andra kulturer, eller som argumenterar argsint mot islam, särskilt den radikala formen. De har ett mycket mörkt förflutet, och partiledaren gick med i partiet under den tiden då det fortfarande var ett nazistparti och medlemmar kom till partimötena iförda militärkläder. Men de har i vart fall rensat upp i leden och förbättrat sig. Om de gjort det enbart för att kunna locka fler röster eller om det faktiskt drivits igenom reformer för att majoriteten i partiets åsikter har förändrats, det vet jag inte; jag har ingen insyn i SD. Kanske är det både och.

Vänsterpartiet har däremot inte gjort några utrensningar av gamla Sovjetkramare, tvärtom. Lars Ohly, som nu leder partiet, titulerade sig öppet som kommunist även efter att han valts till partiledare för några år sedan, men sen fick han knipa igen för att partiet inte skulle få dålig PR. V är det gamla kommunistpartiet, partiet som samarbetade och stödde Sovjet och Stalin, som skickade folk till Sovjet för att beundra detta socialistiska mästerverk till stat, som bjöd in representanter från all världens kommunistiska diktaturer till sina partimöten och som hyllade DDR som en förebild för en demokratisk stat. När Vänsterns tidningar gav lite mild kritik till att pressfriheten i DDR kanske inte var lika hög som man gärna ville tro, så var Lars Ohly den som angrep artikelskrivarna för att inte längre visa upp en positiv bild av de kommunistiska öststaterna. Han grät när Berlinmuren föll. Han har varit kommunist i större delen av livet och är det ännu, även om han inte använder just det ordet.

”För mig handlar det om att vara trogen de politiska ideal jag varit trogen sedan jag blev politiskt aktiv i vänstern på 70-talet.” – Lars Ohly, Ekot 24/1 2004.

Göran Hägglund gör helt rätt när han vägrar välja mellan Åkesson och Ohly som minst dåliga samarbetspartner. Åkesson representerar ett främlingsfientligt parti med tvivelaktiga åsikter, Ohly representerar ett kommunistparti som inte ångrar sitt förflutna utan snarare grämer sig över de goda socialistiska staternas fall, som Sovjetunionen och DDR.

Demokrati betyder folkstyre. Enligt Ohly måste man lägga till socialistiska ideal till ordets betydelse för att det ska gällas, som att det inte finns några klasser (utom partieliten så klart) och att allting delas exakt lika. Därför kunde man inte säga att de Sovjetstyrda öststaterna var odemokratiska, eftersom de ju faktiskt var kommunistiska. Ohlys demokrati är således ingen demokrati i ordets rätta bemärkelse, för i hans syn skulle ett land där folket styrs av en partitopp som ser till att allas liv är lika eländiga kallas en demokrati. Även om folket inte har något att säga till om så är det en demokrati, eftersom staten ser till att folket får vad de ”egentligen” vill ha.

Att en person med sådana åsikter, som han inte tagit avtånd ifrån heller utan snarare förnekar att han någonsin haft (i allmän media i vart fall), får topposten i ett parti som kallar sig demokratiskt, ger knappast Vänsterpartiet trovärdighet som demokratiskt parti. De är visserligen invalda på mandat av folket, men det betyder inte att de automatiskt blir ett gott demokratiskt parti. SD kommer (troligen) också väljas in på mandat av folket. Nazistpartiet hade också stort stöd bland folket. Men liksom kommunisterna hade nazisterna en syn på demokrati som kan sammanfattas med att folket ska styras, inte styra, och så är det inom vänstern än idag. Styrelser och föräldrars tid med sina barn ska kvoteras, mot deras vilja, för då får de som de ”egentligen” vill ha det; totalt likställt.

Vad SD har för demokratisyn vet jag inte riktigt, det blir det till att kolla upp sen. Men att Vänsterpartiet ändå kallas demokratiskt kan väl delvis bero på att de aldrig fått ha någon egentlig makt, så de har aldrig kunnat genomföra sina planer och revolutionera Sverige till en god socialistisk stat. Får Mona Sahlin som hon vill så ska de få en chans till slut, om hon vinner valet.

Låt oss hoppas att det här med faktisk makt förblir en våt dröm för Ohly och hans parti.

Mer hyckleri om SD

Det finns flera lager av hyckleri i Mona Sahlins kritik av Fredrik Reinfeldt, när denne ”inte är tydlig nog” i sitt fördömande av SD.

Från SvD:

SVT:s partiledarutfrågning i torsdags sade Fredrik Reinfeldt att han är beredd att sitta kvar som statsminister om Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen, om det borgerliga blocket blir större än de rödgröna.

Han ville inte medge att han då blir beroende av Sverigedemokraterna.

- Det kräver att Mona Sahlin går ihop med Sverigedemokraterna, sade han.

Men Mona Sahlin håller inte med.

- Man kan inte bara säga att man sitter kvar och sedan lägga det i mitt lilla knä, som Reinfeldt gjorde. Den som bildar regering måste visa att det finns en majoritetsregering, det blir ännu viktigare om SD är inne, säger hon.

Om Alliansen blir större än de rödgröna, och SD blir vågmästare, så är det ju ett naturligt val för Reinfeldt att bilda minoritetsregering; han har ju störst legitimitet att göra det. Och om Mona Sahlin & C:o då ska hålla sitt löfte om att aldrig samarbeta med SD, och SD röstar emot Reinfeldts minoritetsregering, då måste de rödgröna rösta ja till den för att hålla sitt löfte. Vilket de så klart inte kommer göra, för då är det en ”speciell situation” där alla gamla löften inte gäller. Det viktigaste är ju att de får makten, inte att de håller fast vid sitt ord om att aldrig samarbeta med SD.

Sen har vi det där med att man måste bilda majoritetsregering. Sossarna har väl inte världens track record på det, alla deras regeringar förutom Per-Albin Hanssons samlingsregering under Andra Världskriget, och Erlanders regering efter valet 1968, har varit minoritetsregeringar; de har förlitat sig på Kamrat 4%, kommunisterna i V, för att behålla makten, och på senare tid även Miljöpartiet. Att därför kräva att Alliansen ska skapa en majoritetsregering, där ett rödgrönt parti då måste ingå, är ganska magstarkt.

För det tredje och sista så borde Mona Sahlin inte klaga även om Alliansen, mot all förmodan, skulle göra släppa in SD i sin allians. I hennes samarbete har hon släppt in det gamla kommunistpartiet, som aldrig gjort avkall på sitt förflutna som Stalin och Kim Il Sung-älskare, sitt stöd till Sovjet osv. SD har åtminstone distansierat sig från partiets ungdom som nynazistparti, och de som vill tillbaka till den tiden blir uteslutna ur partiet. I Vänsterpartiet är partiledaren uttalad kommunist, även om han lovat att inte säga det för att de då kan tappa röster, i Sverigedemokraterna är det partiledaren som velat ta partiet ifrån sitt ursprung och göra det mer rumsrent.

Att inte bjuda in SD till samarbete med Alliansen är förnuftigt eftersom de flesta av deras åsikter dels är idiotiska, dels Folkhemsvurmande; alltså gammaldags socialdemokratiska. De åsikter som inte är helt korkade gäller främst familjepolitiken och försvaret, och grundtanken att integrationspolitiken är ett misslyckande. Lösningen på sagda problem har de dock knappast.

Men med samma tankemönster borde inte heller V få sitta med i någon regering innan de fått en tarmsköljning och kastat ut alla gamla Sovjetkramare och gjort sig rumsrena. SD har visserligen en hel massa åsikter som är helt åt skogen, men de har i vart fall rensat ut det värsta ur partiet. V har inte gjort det, och har aldrig visat ambitioner att göra det. Man är stolt över sitt kommunistiska arv, men väljer att inte visa det alltför öppet. Röda stjärnor på riksdagsledamöter är dock helt okej. Skillnaden mellan SD och V är att V inte haft någon omvandling till ett rumsrent parti på senare tid, men ändå anses de som godkända samarbetspartners när Sossarna vill ta tillbaka makten.

Men nu är det så att Vänsterpartiet kan hjälpa sossarna tillbaka till makten, och då spelar partiets bakgrund ingen roll. Makten framför allt.

Låt bli kyrkoavslutningarna

Sverigedemokraterna vill, genom lag förmodar jag, se till att i princip alla skolavslutningar hålls i kyrkor, för att de vill bevara svensk kultur och göra barnen hemmastadda med det kulturarv Sverige har. Andra, både socialister och liberaler, vill att skolavslutningar överhuvudtaget inte ska få ske i kyrkor eftersom det kan vara kränkande mot barnen eller deras föräldrars personliga tro, barnen ska inte utsättas för religiösa påtryckningar i skolan. SD har väl i tanken mest rätt, det är viktigt att bevara den lilla kultur vi har, och ingen tvingas bli kristen bara för att skolavslutningen hålls i kyrkan. Men ingen av dem gör rätt rent konkret. Så klart, det är ju bara jag som har rätt.

Jag tycker inte man ska lagstifta om det alls. Låt det vara upp till varje skola och varje aktiv föräldragrupp att bestämma var deras barns avslutning ska hållas, låt besluten tas bland de inblandade och inte i Riksdagen, långt långt borta. I många skolor finns det en tradition av att hålla avslutningen i kyrkan, låt då den traditionen leva vidare om de som är inblandade vill det. Vill man absolut inte att ens barn ska sitta i kyrkbänken i en timme så kan man ju alltid, tja jag vet inte, välja att inte komma, eller komma efter att kyrkobesöket är avverkat. Man behöver inte Riksdagens tillåtelse för att ha en egen vilja och säga sin mening. Är man en djupt övertygad ateist och vill att ens barn också ska bli det, då kan man välja att inte gå på avslutningen; men jag tror inte att de flesta, även de som inte är troende kristna, har något emot att avslutningen hålls i kyrkan.

Dessutom hålls de flesta avslutningar i den sekulariserade Svenska Kyrkan, så det är ingen större risk att barnen får höra något speciellt kristet under avslutningen.

Länge leve Stalin!

Man brukar få höra att Sverigedemokraterna ska inte få vara med och bestämma någonting, de ska stängas ute ifrån alla regeringssamarbeten och man ska inte ens debattera med dem. De är ett litet, nationalistiskt parti med ursprung i nynazistiska rörelser, det grundades som ett nynazistiskt parti, och flera av de som sitter i ledning var med redan då. Och visst, mycket av det stämmer. Deras historia är en otrevlig sådan och deras politik är inte mycket bättre den. Jag skulle inte ha mycket förtroende för en regering som samarbetade med dem bara för att få makten, varken Alliansen eller vänstern.

Men varför får man inte höra samma saker när det gäller vänsterpartiet? Vänsterpartiet har också ett smutsigt förflutet, och till skillnad mot Sverigedemokraterna så har de inte gjort några ansträngningar  för att rensa ut i partiet. De grundades som ett kommunistparti, de stödde Sovjetunionen och skickade delegater till Komintern (Kommunistinternationalen) och deras ideologi har dödat hundratals miljoner människor. Många inom partiet har varit med länge och var med under tiden före kommunismens fall, när de fortfarande öppet klassade sig som kommunister. Lars Ohly skickade lovordande brev till diktaturen i Östtyskland strax före murens fall, och när den väl föll grät han av sorg.

De är fortfarande kommunister. Inte alla individer i partiet (även om Lars Ohly när han tillträde som partiledare fortfarande öppet kallade sig kommunist), men partiet som helhet är kommunistiskt, även om de inte stoltserat med det för att vinna väljare (de skulle snarare tappa väljare då).

Vänsterpartiet är inte ett dugg bättre än Sverigedemokraterna, tvärtom så har de aldrig genomdrivit en reformering av partiet för att få bort de värsta kommunisterna, vilket SD åtminstone har gjort.

Socialdemokraterna har i alla år hållit Vänsterpartiet utanför regeringssamarbetet, även om det innebar att borgarna fick makten. Det gjorde de eftersom att de visste att ett samarbete med kommunisterna skulle leda käpprätt åt skogen. Ett samarbete med ett så pass otrovärdigt parti skulle inte bara skada partiets anseende utan också vara direkt skadligt för landet.

På knappt fyra år har de glömt bort det fullständigt och samarbetar nu med kommunisterna för att få tillbaka makten. Den kortsiktiga vinsten är viktigare än vad effekten blir för landet i längden.

Det är förvånande hur man kan glömma så fort. Jag hoppas att det finns många som traditionellt sett stöder Socialdemokraterna som röstar på Alliansen, om inte annat så för att inte tillåta att kommunisterna, för första gången i Sveriges historia, sitter med i Regeringen. Partiledningen kanske bara tänker i fyraårsintervaller, men väljarna torde kunna vara aningen mer långsiktiga och mer medvetna om historien.