Dennis Prager om välfärdsstaten

Ideologi är bara farligt när högern har det

Göran Greider, i dagens Metro;

Regeringen rear ut så mycket statlig egendom den kan, av ideologiska skäl. Senast aktier i Nordea.

Detta med ideologi är ju klart förkastligt. Att ha någon form av tanke om hur man vill att samhället ser ut är livsfarligt. Om man är höger då, och har en högerideologi, som t.ex. innebär att man är för marknadsekonomi och inte tycker att staten ska äga banker. Är man vänster och vill reglera marknaden och konfiskera privatpersoners pengar av ideologiska skäl, då är det ett tecken på upplysthet och att man tänker större.

Jag är emot utopiska ideologier, som socialism och anarki (den sortens anarki med en faktiskt plan och inte bara ”jag gör väl som jag vill, LALA-LALA-LALA-LALA-LALA-” som förklaring), av den enkla anledningen att utopier aldrig fungerar, och aldrig kommer göra det. Perfekta världar förutsätter att det finns perfekta människor som aldrig gör fel och kraschar systemet; sådana människor finns inte, och att försöka skapa dem med social ingenjörskonst (avla fram dem) är förkastligt och gör mycket mer skada än det åstadkommer resultat; allt från nazisternas renrasiga arier, till ryssarnas sovjetmänniska, till nutidens könlösa feminist-människa.

Däremot tycker jag inte det är principiellt fel att göra något efter ideologisk uppfattning. Att förstatliga banker eller i alla fall köpa aktier i dem med folkets pengar är fel av en massa anledningar, men jag skulle inte säga att vänstern inte får göra det av sina ideologiska skäl medan jag skulle få sälja efter mina ideologiska skäl. Jag skulle ge andra motargument – att staten är olämplig att driva företag, att marknaden fungerar bäst för alla utan statliga ingripandet precis överallt, osv.

Personligen tycker jag inte att staten ska äga banker överhuvudtaget, de ska hålla sina fingrar borta från marknaden så mycket som möjligt, och regeringen bör sälja ut alla aktier de har i Nordea och andra banker. Stat och marknad måste vara åtskilda. Staten ska sätta upp marknadens spelregler, som för övrigt ska vara så fria och flexibla som möjligt, men de ska inte vara med och spela själva.

Tidningar: Metro, SvD, SvD2.

Det Nya Arbetarpartiet?

Nu när Mona Sahlin är på väg bort ifrån partiledarposten och Socialdemokraterna härjas av inre strider om hur partiet ska se ut i framtiden, då är det dags att följa Tony Blairs och New Labours exempel och bli ett parti för den moderna tidens arbetare, om inte Alliansen ska vinna på walkover framöver eftersom motståndarsidan är så mycket värre.

Så har då Mona Sahlin till slut tagit steget och avgått som partiledare för sossarna. Det var väl inte helt oväntat, allt tal om att hon skulle stanna kvar och slåss för att få fortsätta som partiledare har hela tiden känts som något hon varit tvungen att säga för att inte skada partiet och de rödgröna. Men nu är det rödgröna samarbetet historia och partiet har börjat sin självrannsakan, så då kan hon passa på att hoppa av.

Jag är lite kluven. Jag gillar inte Mona Sahlin alls som politiker, men så länge som hon inte blir statsminister (vilket hon ju misslyckats med) så hade hon gärna fått fortsätta som partiledare. Hennes impopularitet hade kanske sänkt partiet ännu något mer tills nästa val.

Men samtidigt börjar man fundera på om hennes avhopp inte är det bästa som kunde hända svensk politik. Först och främst blir sossarna mer splittrade och kanske får en mer högerinriktad ledning till slut, en som närmar sig Alliansen och faktiskt lyssnar på väljarna och inte den föråldrade ideologin. Kanske kan de förnyas på samma sätt som Labour i Storbrittanien gjorde under Tony Blairs tid? Han vann ju trots allt tre val i sträck med sitt mer högerinriktade New Labour, ett arbetarparti som öppnade upp för valfrihet i välfärden och många andra saker som folket efterfrågade.

De blev ju inget riktigt högerparti, men de anpassade sig efter att väljarbasen blivit mer villig att råda över sig själv, välja var man ska vårdas och öppna för mindre politisk styrning hos företagare. De anpassade sig efter verkligheten, istället för att hålla fast vid ideologin och göra som vissa på partikongressen skyltade med; ”Överge inte partiets ideal. Vägra lyssna på väljarna!”.

Om sossarna ska överleva och förbli en maktfaktor inom svensk politik måste de gå samma väg. Att detaljstyra människors liv och vardag är inte lika populärt i Sverige längre.

Sen finns det vissa som tycker att partiet borde delas upp i ett höger- och ett vänsterparti, istället för att vara falanger som slåss inom ramen för ett enda parti. Frågan är väl om det finns rum för det på vänstersidan. För om det kommer ett parti som står för vänstersossarnas åsikter, och ett för högersossarnas, så kanske vänstersossarna snor åt sig en del röster ifrån Vänsterpartiet; de som räknas som ”höger” inom V. Då finns risken (eller chansen) att Vänsterpartiet åker ur Riksdagen för gott, de få äkta radikalsocialisterna som blir kvar kanske bara kan skrapa ihop till en 3%. Högersossarna å andra sidan skulle säkerligen kunna stjäla tillbaka en hel del röster ifrån Moderaterna, bara de visar att de är bättre på att föra ny-socialdemokratisk politik än Reinfeldt.

Vissa högermän inom S talar till och med om att satsa på att förbättra för småföretagare, en av de saker som Alliansen faktiskt tagit lätt på trots att det är en viktig högerfråga. Skulle detta nya högersosseparti ta tag i den frågan och bli ett Sveriges New Labour, så tror jag nog att de skulle kunna komma upp i en 20-25%.

Ett dugligt socialdemokratiskt parti, som anpassar sig efter väljarna och inte håller fast vid ideal som ingen vill veta av, kan tvinga Alliansen, och framför allt då Moderaterna, att röra sig högerut för att distansiera sig från denna nya vänster. Med två regeringsdugliga alternativ, som båda rör sig högerut, blir svensk politik en trevligare historia att berätta om.

Dessutom krävs det ett gott motstånd om Alliansen ska kunna leverera och regera föredömligt, och förändra Sverige med folkets stöd. Man kan inte vinna på walkover bara för att motståndarsidan är ett värre alternativ eller att den är splittrad, man måste vinna på egna meriter och egna förslag. Utan ett starkt socialdemokratiskt parti blir detta omöjligt. Därför är det viktigt för Alliansen att Socialdemokraterna utvecklas i högerriktning, så att de kan ta över rollen som högersossarnas parti och Alliansen utvecklas mot den riktiga högern, bort ifrån den stora staten och välfärd från vaggan till graven.

Tidningar: SvD1, SvD2, SvD3.
Bloggar:  Tradition & Fason, Tokmoderaten, jajamenmen, Dick Erixon, Johan Linander.

SD odemokratiskt, men inte V?

Göran Hägglund tycker att det är omöjligt att välja samarbetspartner mellan Lars Ohly och Jimmy Åkesson; det är som att välja mellan pest eller kolera, det är lika illa vilket som. Mona Sahlin blir galen och skriker om att;

– Det är förskräckligt. Jag har sagt många gånger och säger det igen: Alla sju partier som sitter i riksdagen i dag är demokratiska partier. Sverigedemokraterna är det inte. Det fattas någonting i demokratisynen om man inte kan se skillnad på ett vänsterparti och Sverigedemokraterna.

Personligen håller jag helt med Hägglund. Sverigedemokraterna är ett gammal nynazistiskt parti som klätt upp sig och sopat ut de värsta rasisterna ur leden och blivit ett parti för folk som är lite hemligt främlingsfientliga, som vill värna det svenska kulturarvet till varje pris och inte låta det påverkas av andra kulturer, eller som argumenterar argsint mot islam, särskilt den radikala formen. De har ett mycket mörkt förflutet, och partiledaren gick med i partiet under den tiden då det fortfarande var ett nazistparti och medlemmar kom till partimötena iförda militärkläder. Men de har i vart fall rensat upp i leden och förbättrat sig. Om de gjort det enbart för att kunna locka fler röster eller om det faktiskt drivits igenom reformer för att majoriteten i partiets åsikter har förändrats, det vet jag inte; jag har ingen insyn i SD. Kanske är det både och.

Vänsterpartiet har däremot inte gjort några utrensningar av gamla Sovjetkramare, tvärtom. Lars Ohly, som nu leder partiet, titulerade sig öppet som kommunist även efter att han valts till partiledare för några år sedan, men sen fick han knipa igen för att partiet inte skulle få dålig PR. V är det gamla kommunistpartiet, partiet som samarbetade och stödde Sovjet och Stalin, som skickade folk till Sovjet för att beundra detta socialistiska mästerverk till stat, som bjöd in representanter från all världens kommunistiska diktaturer till sina partimöten och som hyllade DDR som en förebild för en demokratisk stat. När Vänsterns tidningar gav lite mild kritik till att pressfriheten i DDR kanske inte var lika hög som man gärna ville tro, så var Lars Ohly den som angrep artikelskrivarna för att inte längre visa upp en positiv bild av de kommunistiska öststaterna. Han grät när Berlinmuren föll. Han har varit kommunist i större delen av livet och är det ännu, även om han inte använder just det ordet.

”För mig handlar det om att vara trogen de politiska ideal jag varit trogen sedan jag blev politiskt aktiv i vänstern på 70-talet.” – Lars Ohly, Ekot 24/1 2004.

Göran Hägglund gör helt rätt när han vägrar välja mellan Åkesson och Ohly som minst dåliga samarbetspartner. Åkesson representerar ett främlingsfientligt parti med tvivelaktiga åsikter, Ohly representerar ett kommunistparti som inte ångrar sitt förflutna utan snarare grämer sig över de goda socialistiska staternas fall, som Sovjetunionen och DDR.

Demokrati betyder folkstyre. Enligt Ohly måste man lägga till socialistiska ideal till ordets betydelse för att det ska gällas, som att det inte finns några klasser (utom partieliten så klart) och att allting delas exakt lika. Därför kunde man inte säga att de Sovjetstyrda öststaterna var odemokratiska, eftersom de ju faktiskt var kommunistiska. Ohlys demokrati är således ingen demokrati i ordets rätta bemärkelse, för i hans syn skulle ett land där folket styrs av en partitopp som ser till att allas liv är lika eländiga kallas en demokrati. Även om folket inte har något att säga till om så är det en demokrati, eftersom staten ser till att folket får vad de ”egentligen” vill ha.

Att en person med sådana åsikter, som han inte tagit avtånd ifrån heller utan snarare förnekar att han någonsin haft (i allmän media i vart fall), får topposten i ett parti som kallar sig demokratiskt, ger knappast Vänsterpartiet trovärdighet som demokratiskt parti. De är visserligen invalda på mandat av folket, men det betyder inte att de automatiskt blir ett gott demokratiskt parti. SD kommer (troligen) också väljas in på mandat av folket. Nazistpartiet hade också stort stöd bland folket. Men liksom kommunisterna hade nazisterna en syn på demokrati som kan sammanfattas med att folket ska styras, inte styra, och så är det inom vänstern än idag. Styrelser och föräldrars tid med sina barn ska kvoteras, mot deras vilja, för då får de som de ”egentligen” vill ha det; totalt likställt.

Vad SD har för demokratisyn vet jag inte riktigt, det blir det till att kolla upp sen. Men att Vänsterpartiet ändå kallas demokratiskt kan väl delvis bero på att de aldrig fått ha någon egentlig makt, så de har aldrig kunnat genomföra sina planer och revolutionera Sverige till en god socialistisk stat. Får Mona Sahlin som hon vill så ska de få en chans till slut, om hon vinner valet.

Låt oss hoppas att det här med faktisk makt förblir en våt dröm för Ohly och hans parti.

Socialism

Socialism är omoget

Det säger forskarna i vart fall. Små barn tycker att rättvisa är att allting delas exakt lika. Precis som kommunisterna och socialisterna. Ju äldre och mognare barnen blir, desto mer tycker det att man ska dela saker efter förtjänst. Precis som  högern.

När man är liten kretsar allting kring en själv. Man vill ha allt, och kan man få allt så ska i alla fall ingen annan få mer än en själv! Millimeterrättvisa eller total egoism, vilket vänstern lyckas inkapsla i sin ideologi väldigt väl. Folket ska dela exakt lika på den ”samlade förtjänsten”, men staten ska äga allt och alla.

Högerpolitik handlar däremot om att belöna de som gör sig förtjänta av det, eller snarare om att inte straffa de som lyckas bli rika eller framgångsrika. Staten ska inte heller roffa åt sig hälften av vad människor arbetar ihop, den som tjänat ihop sina pengar förtjänar att behålla dem.

Är inte detta då total egoism?, säger vänsternissarna, att man inte delar med sig av sina pengar utan behåller allting själv. Tvärtom faktiskt. Om man tillåts behålla det man tjänar ihop och tillåts ta mer ansvar över sitt eget liv, då kommer man börja se att det är ens eget ansvar att hjälpa de som behöver hjälp; man kan inte skjuta allt ansvar på staten och blunda för problemen, man tvingas ta ett aktivt beslut om man ska vara givmild och hjälpa de i nöd.

Det om något är äkta solidaritet, att människor väljer att med egna medel hjälpa andra, utsatta och fattiga, istället för att säga att staten har allt ansvar och inte göra något själv. Och det är högerpolitik att tillåta detta att ske.

Sen får jag tillägga att jag inte tycker att alla vänsterpolitiker är omogna och alla högerpolitiker vuxna och förståndiga. Det finns många duktiga och eftertänksamma sossar, och oftast brukar de tillhöra de gamla gråsossarna som ju inte står alldeles för långt åt vänster; och likadant finns det många inom högern som borde uteslutas ur partierna, som Birgitta Ohlsson.

Nordkorea – en socialistisk utopi

Kommunism och socialism är utmärkta ideologier att använda sig att om man vill bygga upp förtryckande och enväldiga stater. Tanken är att alla människor ska ha samma levandsstandard, vara i konstant beroendeförhållande till staten för att kunna se till att alla är på samma nivå, och sen stänga ute alla yttre influenser som hotar att rubba det system man byggt upp. Eftersom man bannlyser kapitalism och frihandel till förmån för en statlig planekonomi så blir det omöjligt att göra levnadsstandarden hög, alltså måste alla invånare ha en låg levnadsstandard för annars funkar det inte. Och för att befolkningen ska hamna i beroendeförhållande till staten så måste man se till att alla jobb och alla löner utgår ifrån staten, marknaden ska begränsas kraftigt eller tas bort.

Sverige är visserligen ett socialistiskt land med världens högsta skattetryck (tills Alliansen kom förbi), ett enormt och ineffektivt sjukvårdssystem och mängder med byråkrati som bara finns till för att byråkraterna ska ha ett jobb. Staten har runt 200 000 anställda och den ”offentliga sektorn” är stor, företagarklimatet är kallt och det är i princip omöjligt för små företag att växa sig stora. Men vi är långt ifrån den utopiska socialismen, det samhälle där staten är orsaken, meningen och lösningen på allting. Ett praktexempel på socialistisk utopi är Nordkorea.

I Nordkorea så är staten, eller Partiet, hela landets och folkets hjärta och hjärna, medborgarna är Partiets undersåtar, indoktrinerade sedan barnsben i historierna om den gudomlige ledaren Kim Il-Sung, den ondskefulla omvärlden som vill tortera och mörda alla goda koreaner och i hur Partiet är alltings mening och orsak. I den socialistiska utopin Nordkorea, där alla meborgare är lika mycket värda – det vill säga inte värda ett skit – och där staten är hela samhället, där ekonomin står stilla och svältens offer begravs i enorma massgravar, där hungriga människor tvingas bli kannibaler eller äta lera för att få något i magen; där kan man se vilket paradis på jorden som socialismen och kommunismen kan skapa.

Svensk kultur är inte revolutionär, det är en minoritet av folket som vill stjälpa samhället på kant och över en natt eller två bygga ett helt nytt samhälle. De ”revolutioner” vi haft har varit bondeuppror mot för höga skatter (vilket vi borde mer av idag, tycker jag ). Den Svenska Revolutionen under Gustav III:s tid blev inte mycket av, och några kommunistiska eller nazistiska statskupper har vi aldrig fått se. Här går politiken långsamt fram. Problemet är att det tar lång tid att bryta en nedåtgående trend inom en sån politiskt kultur, och politikens riktning har ända sedan 30-talet varit mot ett socialistiskt samhälle, där staten är alla invånares förmyndare, arbetsgivare och ägare. Staten är i fokus, inte medborgarna; medborgarna är bara medel för att främja staten och ideologin, eller bara Partiets makt.

Fyra, åtta, tolv år till med Alliansen hade varit trevligt, och allteftersom så borde partierna röra sig högerut och ändra riktningen mot ett bättre samhälle, ett samhälle med stor frihet och liten stat, låga skatter och ett välfärdssystem som bara finns till för de som verkligen behöver det, ett system där människan, familjen och det nära samhället är i fokus och där allting inte är centralstyrt och detaljdikterat av politiker.

Slutligen då, en mycket sevärd dokumentär om Nordkorea.

Sossarna och välfärden

Välfärdsstatens grundtanke är ett pensionssystem och socialt skyddsnät för de svagaste. När den materiella välfärden började bli alltför utbredd i Sverige framåt 1970-talet, och alltfler i och med det började rösta borgerligt, införde socialdemokraterna den ”bidragslinje” som Alliansregeringen nu till slut kontrasterat med sin ”arbetslinje”. Tanken var att ju fler som kunde fås beroende av offentliga bidrag, desto fler skulle rösta på det parti som erbjöd mest bidrag – nämligen socialdemokraterna. Om välfärdsstaten fram till dess motverkat fattigdom så började den i och med detta att motverka rikedom – och dessutom mera aktivt att passivisera och göra medborgarna beroende av staten. Denna utstuderade omsvängning för att socialdemokraterna skulle kunna behålla greppet om samhällsutvecklingen är också omskriven i den tidigare socialdemokratiske finansministern Kjell-Olof Feldts memoarer.

Ett citat från en mycket läsvärd artikel från Tradition & Fason. Läs den. DO IT, DO IT NOW!

Dags att flytta hemifrån?

Något vänstern brukar göra ganska ofta är att kalla högerns vilja att sänka skatter för ondskefull, omänsklig eller oetisk, välj själv. Detta eftersom man verkar tro att höjden av godhet är att ta pengar från de som har pengar och försöka lösa problem åt folk som har problem. Man tar resurser och initiativ från folket och gör arbetet åt dem. Det är statens uppgift, enligt vänstern. Jag tycker precis tvärtom.

Om man tar initiativet ifrån vanliga människor genom att staten går in och ska lösa allas problem, så urholkas folks vilja och möjlighet att lösa problem själva. Förlorar man sitt jobb och ska skaffa ett nytt så försöker man inte lika hårt att lyckas skaffa ett, man vet att staten kommer in och hjälper en ifall det inte går bra. Efter ett tag – år eller generationer – så har man vant sig vid att staten ska vara där och se till att man har jobb, man tar inte det initiativet själv. Man blir både lat och helt beroende av staten, och staten kostar allt mer pengar eftersom den måste sköta allt mer för allt fler människor. Staten förvandlas till hela folkets hönsmamma, som ska fixa allt åt sitt barn och röja undan alla hinder i vägen. Folket infantiliseras.

Jag, och en del andra högermänniskor, menar tvärtom att det ansvarsfulla och goda är att minska skatterna man tar från folket, minska statens inflytande och bestämmande i detaljerna, i människors vardagsliv. Människorna ska i första hand vara fria att forma sitt eget liv och sitt eget öde. Staten ska vara garanten för säkerheten i landet, den ska vara grunden som människor bygger sina liv och livsöden på – staten ska inte vara livet i sig, den ska inte vara folkhemmet i sig utan de bärande väggarna som håller uppe själva samhället, ett samhälle som i stort är skilt från staten.

Om ett barn aldrig får stöta på problem och svårigheter under sin uppväxt så är det inte förberett för att möta det i verkliga livet. Samma sak gäller på större skala; om man är van vid att staten tar hand om alla problem åt en så är man dåligt förberedd på det verkliga livet.

Den svenska staten, främst ledd av socialdemokratin, har blivit som en hönsmamma som vägrar släppa taget om sitt barn och inte tillåter det att skaffa ett eget liv, ett liv modern inte har full koll, kontroll eller insyn i. Om en mamma byter kläder på, bäddar sängen, eller följer med sitt barn till skolan – när barnet är 24 år och går på universitetet – då skulle det anses onaturligt och nästintill överförmynderi. När staten gör detsamma kallar man det ansvarstagande.

Folkhemmet, där staten agerar svenska folkets förmyndare och löser alla problem och försörjer alla i hushållet, kan inte hålla kvar folket hur länge som helst, precis som en förälder inte kan hålla kvar sitt barn hemma hos sig i all evighet. Förr eller senare är det dags för barnet att flytta och få ett eget liv.

Kanske är det dags för svenska folket att flytta hemifrån?

Länge leve Stalin!

Man brukar få höra att Sverigedemokraterna ska inte få vara med och bestämma någonting, de ska stängas ute ifrån alla regeringssamarbeten och man ska inte ens debattera med dem. De är ett litet, nationalistiskt parti med ursprung i nynazistiska rörelser, det grundades som ett nynazistiskt parti, och flera av de som sitter i ledning var med redan då. Och visst, mycket av det stämmer. Deras historia är en otrevlig sådan och deras politik är inte mycket bättre den. Jag skulle inte ha mycket förtroende för en regering som samarbetade med dem bara för att få makten, varken Alliansen eller vänstern.

Men varför får man inte höra samma saker när det gäller vänsterpartiet? Vänsterpartiet har också ett smutsigt förflutet, och till skillnad mot Sverigedemokraterna så har de inte gjort några ansträngningar  för att rensa ut i partiet. De grundades som ett kommunistparti, de stödde Sovjetunionen och skickade delegater till Komintern (Kommunistinternationalen) och deras ideologi har dödat hundratals miljoner människor. Många inom partiet har varit med länge och var med under tiden före kommunismens fall, när de fortfarande öppet klassade sig som kommunister. Lars Ohly skickade lovordande brev till diktaturen i Östtyskland strax före murens fall, och när den väl föll grät han av sorg.

De är fortfarande kommunister. Inte alla individer i partiet (även om Lars Ohly när han tillträde som partiledare fortfarande öppet kallade sig kommunist), men partiet som helhet är kommunistiskt, även om de inte stoltserat med det för att vinna väljare (de skulle snarare tappa väljare då).

Vänsterpartiet är inte ett dugg bättre än Sverigedemokraterna, tvärtom så har de aldrig genomdrivit en reformering av partiet för att få bort de värsta kommunisterna, vilket SD åtminstone har gjort.

Socialdemokraterna har i alla år hållit Vänsterpartiet utanför regeringssamarbetet, även om det innebar att borgarna fick makten. Det gjorde de eftersom att de visste att ett samarbete med kommunisterna skulle leda käpprätt åt skogen. Ett samarbete med ett så pass otrovärdigt parti skulle inte bara skada partiets anseende utan också vara direkt skadligt för landet.

På knappt fyra år har de glömt bort det fullständigt och samarbetar nu med kommunisterna för att få tillbaka makten. Den kortsiktiga vinsten är viktigare än vad effekten blir för landet i längden.

Det är förvånande hur man kan glömma så fort. Jag hoppas att det finns många som traditionellt sett stöder Socialdemokraterna som röstar på Alliansen, om inte annat så för att inte tillåta att kommunisterna, för första gången i Sveriges historia, sitter med i Regeringen. Partiledningen kanske bara tänker i fyraårsintervaller, men väljarna torde kunna vara aningen mer långsiktiga och mer medvetna om historien.