Barnslig rösträtt – är detta ett skämt?

Det händer ibland, när jag läser debattartiklar, att jag tänker: ”Är det här ett skämt? De kan väl inte på fullt allvar tycka så här?”. Efter att ha läst ett antal hundra debattartiklar inser man att, jo, det finns faktiskt folk som tycker så här. Oftast brukar jag skumma igenom dem med ljudliga suckar, men idag ska jag försöka besvara en grundligt. Den artikel jag pratar om, och som fick mig att reagera rejält, var Grön Ungdoms artikel om att avskaffa åldersgränsen för rösträtten.

De två skribenterna menar att åldersgränsen för att rösta i val bör tas bort helt och hållet, så att även politisk engagerade ungdomar kan rösta. De ska inte begränsas av något så irrelevant som ålder när de utnyttjar sina demokratiska rättigheter, menar de.

Det finns många lager av saker jag motsätter mig i den här artikeln. Låt mig börja dissekera den:

I Sverige har vi en demokratisyn där det enda som krävs för att man ska få vara med och påverka är att man har en åsikt. Detta grundar sig i en tro på att det inte finns åsikter som är rätt eller fel.

Två rader in i artikeln och man kan redan skriva två uppsatser emot deras påståenden. Jag ska dock föröka hålla mig någorlunda kort.

För det första, att man har en åsikt är inte det enda krav man bör ställa för att någon ska vara med och påverka i val. Om du har fått en briljant idé till något statligt projekt ger det inte dig automatisk rätt att kräva alla andras pengar för att betala för det. Röstar du i ett val är du med och bestämmer hur skattepengar ska användas, och hur mycket av dem som ska tas in. Då är det väldigt rimligt att man ställer krav på att de som röstar ska vara någorlunda ekonomiskt ansvarstagande. Majoriteten av barn är inte det på egen hand, det är något man lär sig under uppväxten, allteftersom man får hantera mer och mer pengar själv. Att då låta alla barn och ungdomar vara med och ta hand om alla skattepengar, när de knappt lärt sig ta hand om sig själva och sina egna pengar, är väl närmast att be om katastrof. Blir detta verklighet så blir jag inte förvånad när riksdagen röstar igenom särskilda lördagsgodisbidrag och garanterad minimiveckopeng. Ja, jag överdriver lite, men ni förstår min poäng.

För det andra, dessa tankegångar att det inte finns något som är rätt eller fel är något som blivit populärt på senare år, och de delas definitivt inte av alla. Jag delar dem inte kan jag lova. Att säga att det inte finns något som är intrinsikalt rätt eller fel, och att det enda som bestämmer vad som är rätt är hur många som håller med om det, eller att det känns rätt för personen som tycker det i fråga, är helt galet. Om 51% av befolkningen anser att de andra 49% bör massavrättas, då är det, enligt denna logik, inget fel i sig att tycka så, och eftersom majoriteten faktiskt tycker så så blir det rätt. Ytterst få som pratar om att det inte finns något rätt eller fel tycker nog faktiskt så här; ”det finns ju undantag så klart, här handlar det om liv och död”, är något jag fått höra ett par gånger när det här ämnet kommit upp i diskussioner. Detta undantag är just dock ett sådant intrinsikalt fel, något som är fel i sig, d.v.s. att mörda. Oavsett om varenda människa på hela jorden, i en hypotetisk framtid, skulle tycka att det är okej att mörda, så skulle det ändå vara fel. Det intrinsikala värdet i handlingen står över alla åsikter om det. Att man då säger att det inte finns rätt och fel, utom i vissa situationer, är helt enkelt att man är inkonsekvent. Så länge det passar en själv finns det inget rätt eller fel, exempelvis när man vill ge alla barn rösträtt eftersom deras åsikter, vad de än må vara, inte kan vara fel.

Artikeln fortsätter med att beskriva barn och ungdomar som en förtryckt grupp som enligt lag står utanför demokratin:

En femtedel av befolkningens åsikter undanhålls den politiska makten baserat på kompetens. Ett kriterium som inte gäller någon annan grupp och som helt saknar förankring i övrig demokratisyn. På grund av godtyckligt förutfattade meningar fråntas individer från en grupp den politiska makt de förtjänar. Den makt som hade varit alldeles självklar om de inte varit ungdomar. Detta måste upphöra omedelbart genom ett avskaffande av rösträttsåldern.

De skriver som om det handlade om en legitim kamp för rättigheter, som att ge svarta eller kvinnor rösträtt. I deras tankevärld är det väl en kamp i samma liga som kampen för t.ex. kvinnors rösträtt, men i min värld är det definitivt inte det, det är två vitt skilda frågor.

Vad gäller ålderskriteriet skulle jag inte säga att det saknar förankring inom övrig demokratisyn, bara att det saknar förankring inom vissa ungdomsförbund, eller snarare delar av dessa. Att barn och ungdomar inte får rösta förrän de blivit vuxna är en naturlig del i att de just inte är vuxna än! Precis som vi inte förväntar oss att barn från födseln ska axla vuxenvärldens plikter – jobba för sin överlevnad, skaffa och laga sin egen mat, osv. – så kan de inte axla vuxenvärldens fulla rättigheter. Precis som barn gradvis lär sig arbeta och tjäna pengar, använda pengarna ansvarsfullt, och lär sig ta hand om sig själva, så får de gradvis mer och mer makt att bestämma. När de blivit vuxna tar de det sista steget och börjar vara med och bestämma över landet också.

Med en avskaffad rösträttsålder kommer de politiska partierna att vara tvungna att tänka på barn och ungdomars åsikter när de utformar sin politik.

Det är en generalisering att säga att ungdomar är mer radikala, lättpåverkade och har en rätt snäv världsbild, men det är icke desto mindre väldigt sant. Det finns så klart de som blir vuxna väldigt snabbt av olika anledningar, men det stämmer ändå in på de flesta. Jag var själv väldigt politisk intresserad innan jag blev arton, vilket var rätt nyligen (2010!), och jag märker redan nu att jag stämde (och säkert fortfarande stämmer!) in på den beskrivningen mycket bättre än jag själv trodde då. De partier som skulle tjäna på att åldersgränsen försvann är de radikala partierna och ”underdog”-partierna; Vänster, Miljöpartiet, Sverigedemokraterna och Piratpartiet.

Den politiska debatten kommer inte längre kunna föras över barns och ungas huvud utan de kommer att vara inkluderade i debatten.

Personligen tycker jag att det politiska klimatet i Sverige redan är barnsligt nog som det är; att utöka väljarkåren med ~1,2 miljoner faktiska barn skulle knappast förbättra läget. Om något måste många politiker skaka av sig alla barnsliga debattekniker, som att alltid insinuera till vad någon ”egentligen” tycker, istället för att angripa motståndarens argument. Men åter till ämnet:

Man kan fråga sig: vad skulle en avskaffad åldersgräns innebära? Låt mig ge några exempel:

Det skulle vara lagligt för ett nyfött barn att rösta. Eftersom dessa inte har några politiska åsikter skulle föräldrarna enkelt kunna utnyttja sina barn för att få lägga en extra röst på sitt parti, eller ett gemensamt andrahandsalternativ. De skulle därför i praktiken få mer än en röst, vilket är ett hårt slag mot en av den moderna demokratins grundstenar: en person, en röst. Detta röstfusk skulle kunna fortsätta ända fram tills barnen börjar formulera sina egna politiska åsikter, eller bara blir riktigt trotsiga mot sina föräldrar. Alla föräldrar skulle ju så klart inte göra så här, men risken är väl att de med starkast åsikter, och flest barn, verkligen får fler röster än vad de skulle fått annars.

Det skulle på sikt också leda till att hela barndomen politiseras. Detta kanske är ett av Grön Ungdoms mål, att barn och ungdomar i alla åldrar ska intressera sig för politik och bestämma nationens öde. Att fler och fler använder politiken som ett instrument för att ändra landet och hur folket här lever ser de som något positivt för demokratin. Jag ser det precis tvärtom. Demokrati innebär att Sveriges medborgare väljer sina ledare, inte att de bestämmer hur alla andra invånare ska leva sina liv; det ska, i så stor utsträckning det bara är möjligt, vara upp till individen själv. Demokratiskt valda ledare ska inte kunna diktera hur du ska leva ditt liv, bara för att en majoritet av befolkningen tycker annorlunda än du. Precis som Grön Ungdom så gärna påpekar har vi medfödda rättigheter: rätt att bestämma över oss själva och det vi skapar och äger, m.m. Ingen demokratisk majoritet ska kunna kränka dessa rättigheter. Här halkar man in på en helt annan fråga, den om demokratins syfte, och det kan man också skriva långa uppsatser om.

Man skulle också kunna se en framtid där barn sitter i riksdagen och verkligen styr över statskassan. Avskaffas åldersgränsen så kanske det bildas särskilda barn- & ungdomspartier, eller så införs någon lag eller standard om att minst 20% av alla riksdagskandidater måste vara under 18 år. Det följer ju logiskt att, om barn får rösta, varför kan de då inte sitta i riksdagen?

Rösträttsåldern grundar sig i en generalisering och en demokratisyn som är omöjlig att förstå.

Som jag skrivit tidigare så är den inte alls omöjlig att förstå, bara för att ni inte förstår den. Men det kanske ni kommer göra med åren! Det stämmer dock att det är en generalisering att anta att alla under 18 inte är mogna att rösta än. Det är dock en generalisering som i mångt och mycket stämmer. Det finns ingen magisk gräns vid 18 år där man plötsligt blir en fullfjädrad, ansvarstagande medborgare, men någonstans måste man av praktiska skäl dra gränsen. Runt denna gräns måste man sedan bygga en sista övergång in i vuxenvärlden, att det blir en dag då man får mer ansvar och mer skyldigheter. 18-årsgränsen är redan en sådan dag idag: det är då man kan ta körkort, bli fullt straffskyldig, räknas som myndig osv. Jag ser ingen anledning att försöka sprida ut dessa ansvarspålägg över längre tid, ska man ändra något borde man göra det till en ännu tydligare markör om att man nu går in i vuxenlivet. Hur exakt är en annan fråga.

För att sammanfatta: Jag menar det är en medfödd rättighet att få vara del av demokratin och bestämma över statskassan, men det är samtidigt ett ansvar du växer upp för att axla. Under uppväxten får man gradvis ta mer och mer ansvar, och ta konsekvenserna av sitt handlande. Att få börja delta i val och bestämma nationens öde är ett av de sista ansvarsområdena man övertar när man stiger in i vuxenlivet. Det är därför väldigt olämpligt att ge barn i alla åldrar ett ansvar de inte är mogna att axla ännu.

Man kan avslutningsvis också säga att, det faktum att en sådan här artikel från ett ungdomsförbud överhuvudtaget existerar är ett bra argument just för att behålla åldersgränsen, om inte höja den!

Andra bloggar: Benjamin Juhlin (en av artikelförfattarna själv inte desto mindre!)

Avskaffa inkomstgarantin

63,3 miljoner. Så mycket pengar betalade staten ut förra året till f.d. riksdagsledamöter som ännu inte hittat ett nytt jobb. Den som utnyttjat inkomstersättningen längst är en socialdemokrat, Lena Klevenås, som levt på statens pengar sedan 1998. Det här är dåligt spenderade pengar av flera anledningar.

Det mest ytliga problemet med dessa inkomstersättningar är att skattepengar går till riksdagsledamöter som inte jobbar i riksdagen längre: medborgarnas pengar skickas till personer som de röstat ut ur parlamentet. Man kanske kan argumentera för att det borde finnas en viss ”uppsägningstid” för riksdagsledamöter, där de får betalt i upp till några månader tills de hittat ett nytt jobb, men ytterst få tycker nog att någon ska kunna försörjas med skattepengar, utan att arbeta, i 14 år! Personligen skulle jag dock se att det avskaffades helt och hållet.

Det djupare problemet tycker jag är att riksdagsledamöterna överhuvudtaget får ersättning från sitt gamla ”jobb” tills de hittat ett nytt. Det systemet vilar på tanken att man ska kunna jobba som riksdagsledamot, att man ska kunna ha politiken som ett heltidsyrke, ett sju-till-fyrajobb.

Att vara riksdagsledamot ska inte vara ett yrke. Att vara riksdagsledamot ska vara ett tillfälligt förtroendeuppdrag, något man lämnar sitt vanliga yrkesliv för att genomföra, i medborgarna i ens valkrets tjänst. Att då ge riksdagsledamöterna en massa privilegier och inkomstgarantier öppnar enbart upp för att göra politikerna till en yrkeskår, snarare än en spridd skara förtroendevalda, utvalda av folket.

Att ta bort inkomstgarantin gör inte att politikeryrket försvinner, men det är en del i en större förändring av politiken. Jag tycker att riksdagsmötet borde begränsas till 2-3 månader, istället för 10 som det är idag: då måste alla riksdagsledamöter ha ett riktigt jobb att återvända till när riksdagsmötet är slut. De får bara betalt de månader de är i riksdagen, resten av året måste de försörja sig själva. Lönen bör vara fortsatt hög eftersom det är ett ansvarsfullt och mycket viktigt arbete de utför, men man ska inte kunna leva rikt på endast skattepengar. Alla fallskärmar och inkomstgarantier avskaffas i samma svep.

När politikerna tvingas spendera mestadelen av sin tid ute i verkligheten, och inte enbart i sin politikerbubbla, så kanske hela politkerkulturen förändras med tiden: kanske lär de sig att alla vardagsproblem inte kan lösas med politiska medel, att de inte ska hålla på och detaljreglera allt de inte gillar, och att mer av makten ska ligga i människors egna händer, inte i politikernas händer. Och även om många politiker inte ändrar sig trots detta så har de i alla fall mycket mindre möjlighet att detaljstyra våra liv!

Mer utförligt i ämnet: ”Politik som förtroendeuppdrag, inte yrke”.

Dags för större regional makt

Ett av de politiska problemen med Sverige tycker jag är den stora maktkoncentrationen. Alltför mycket makt ligger hos politikerna i Stockholm, och alltför lite hos regionala myndigheter och, först och främst, hos individer. Så fort någon liten tvist uppstår någonstans i landet så ska det stiftas en ny, landsomfattande lag eller göras ett nytt litet undantag i en redan existerande lag. Det hade varit mycket bättre och öppnat för mycket större individuell och lokal frihet ifall man effektiviserade hela regelsystemet, tog bort alla undantag och kryphål, och samtidigt överlät en del av centralmaktens krafter till regionala myndigheter. Man skulle till exempel kunna göra om våra län till något mer likt USA’s delstater, där varje delstat har ett stort självbestämmande. Jag tycker inte man behöver gå lika långt som i USA, men jag tycker det skulle vara väldigt bra om beslutsfattandet flyttades närmare de som verkligen berörs av frågan.

Ett exempel i dagsläget är det här med straffsatser. I ett utslag av förvånansvärt bra kriminalpolitik så föreslår nu oppositionen att man ska skärpa straffen för olaga vapeninnehav. För mig, som ofta tyckt att Sveriges rättsväsende är patetiskt när man gett ett par månaders ungdomsvård åt äldre tonåringar som begår våldtäkt, istället för något mer rimligt som 10+ år i fängelse, så är detta mycket välkommet. Dock känns det inte lika försvarbart att man ska höja straffen i hela landet  eftersom vapenbrotten ökar i Malmö. Vore det då inte bättre att överlåta nivåbestämningen kring straffsatserna till regionala myndigheter, så att Skåne exempelvis kan bekämpa den ökade brottslighet som förekommer här, medan resten av landet, som inte är drabbat, kan hålla kvar sina nivåer?

Jag skulle personligen vilja se en allmän höjning av straffnivåerna i hela landet, men att bestämma straffskalorna menar jag ändå är något som passar bättre på lokal nivå än på central nivå. Utöver detta kan man diskutera mycket om vad exakt länen skulle ha för makt, men jag skulle kunna tänka mig att de övertar all centralmaktens regionalpolitik, att de tar över delar av infrastrukturpolitiken, samt att de har hand om all ekonomisk ersättning vid sjukdom, ålderdom, handikapp osv. De sköter redan sjukvården, så varför inte utöka det till all vård?

Valen till landstingen blir i så fall rätt mycket viktigare än de är idag, och bör läggas på andra datum är riksdagsvalet för att de inte ska komma i skymundan. Att ha landstingsval mitt emellan riksdagsvalen (t.ex att ha dem 2012 och 2016, med riksdagsval 2010, 2014 osv) skulle ge dem mer tid i rampljuset.

Detta i kombination med en rejäl bantning av lagboken samt regelförenkling och avskaffandet av i princip alla undantag skulle både förenkla för vanliga människor och företag, samt decentralisera makten i Sverige till både regional nivå och individuell nivå. Det är kanske inte hela lösningen, men en viktig del av den.

Politik som förtroendeuppdrag, inte yrke

Idag höjer riksdagsledamöterna sina löner igen, från 56,000 i månaden till 57,000. I och med detta bubblar det upp lite olika ”lösningar” på problemet att de är så välbetalda. PJ Anders Linder tycker till exempel att man ska låta varje enskild ledamot sätta sin egen lön, med en viss maxgräns, så kan de som tycker att det är moraliskt viktigast att ligga nära sina väljare i lönenivå (d.v.s. främst vänsterfolk) välja en lägre nivå, och de som tycker att de förtjänar en högre lön kan välja det – men de måste också vara beredda att förklara för sina väljare varför de är värda 50,000+ i lön.

Det är väl inte en helt dum idé, det skulle ju tvinga fram personliga moraliska ställningstagande hos alla riksdagsledamöter eftersom de inte längre kan säga att ”jamen nu är det ju bestämt att lönen ska vara så hög, så vad kan jag göra?”.  Problemet, tycker jag, är bara att det bara angriper en liten del av problemet.

Vissa menar att man borde minska Riksdagens storlek och kapa bort en 150-200 riksdagsledamöter och därigenom spara en massa pengar. Och det är jag heller inte emot, jag har skrivit att man borde minska på antalet ledamöter förr, men av helt andra anledningar än att de kostar för mycket (se mina inlägg i ”Statsskick & Valsystem” ifall du är intresserad). Men det löser egentligen inte problemet alls, för även om vi kapar kostnaderna rätt rejält så kommer de kvarvarande 150-200 ledamöterna fortfarande ha en väldigt hög lön.

Slutligen finns det de som menar att lönerna borde sänkas rejält för alla ledamöter, dels för att det sparar pengar och dels (först och främst, tror jag många säger) för att politiker inte ska vara så väldigt välbetalda, det skapar en klyfta mellan väljare och politiker som gör att de har svårt att sätta sig in i vanligt folks ekonomiska problem.

Personligen tycker jag inte att något av de här förslagen är en perfekt lösning, långt därifrån, och inget av dem angriper själva huvudproblemet som jag ser det: att politik har blivit ett yrkesområde.

Problemet enligt mig är att det går att göra karriär inom politiker: att man börjar som, visserligen oavlönad, entusiast i ett ungdomsförbund, letar sig upp i styrelsen eller blir kommunpolitiker, och med tiden jobbar sig upp för ”The Greasy Pole”, och karriären avslutas som välavlönad riksdagsledamot eller, ännu bättre, med en ministerpost. Är man riktigt duktig får man en post i EU-parlamentet, med 250,000 i månaden.

Att vara riksdagsledamot ska vara ett förtroendeuppdrag, inte ett heltidsyrke. Jag ser inget problem i att de är välbetalda, tvärtom tycker jag att man ska ha högre lön om ens arbete kräver mycket ansvarstagande. Vare sig om man väljs in som representant för en grupp människor med samma åsikt, spridda över hela landet, eller om man är där för att representera en enskild valkrets och dess invånare, så är det ett förtroendeuppdrag man får ifrån de som man representerar, inte en lukrativ karriärmöjlighet.

Ett sista problem är också att ledamöterna bestämmer sin egen lön, genom ett särskilt utskott. Och kan man bestämma sin egen lön faller det sig rätt naturligt att se till att man är välbetald, särskilt när lönen kommer ifrån en chef (folket) som inte har något att säga till om i löneförhandlingarna. De är inte direkt egenföretagare, som får mer lön ju bättre de lyckas, utan de får hög lön oavsett de lyckas eller misslyckas. Sparken kan de bara få vart fjärde år, och många som misslyckats med sina vallöften får ändå behålla jobbet.

Nu tror jag ärligt talat inte att de flesta riksdagsledamöter valt denna yrkesbana för att de vill tjäna pengar. Men jag tror att de som kommer in i Riksdagen, och särskilt de som sitter där i flera mandatperioder, blir mindre villiga att lämna sina poster när de väl vant sig vid de höga lönerna. Eftersom partierna har mycket makt på väljarnas bekostnad, t.ex. genom att de rangordnar partilistorna inför valet och det krävs enorma mängder personröster för att ändra partiets rangording; och eftersom så många fått sin plats genom att först arbeta sig igenom ungdomsförbund och partiorganisationer för att få partiets förtroende, så blir många mer lojala gentemot partiet och inte mot de väljare de ska representera. Partipiskan får mer makt ju mer beroende man är av partiets välvilja för att behålla sitt jobb och sin lön.

Att vara riksdagsledamot ska vara ett förtroendeuppdrag, något man lämnar sitt vanliga liv och yrke för att ta sig an, och väl i Riksdagen ska man representera sina väljare, inte sitt parti.

Men att bara sänka ledamöternas löner, som vissa vill, tror jag inte leder till någon större förbättring. Dels ska det vara välbetalt att ha ett jobb som kräver stort ansvarstagande, dels skulle många kompetenta personer avstå från att ta sig an uppdraget om lönen var mycket lägre än den de har i sitt yrke.

Det jag tror skulle vara den mest effektiva lösningen det är att korta ner riksdagsmötet. Istället för att Riksdagen ska sammanträda var dag nästan hela året, så begränsar man det till två-tre månader om året. Lön får ledamöterna bara de månader de är i Riksdagen, och någon fallskärm resten av livet om de röstas ut är inte att tala om. Då måste alla ledamöter se till att ha ett ”riktigt” jobb att återvända till när rikdsagsuppdraget tar slut för året, även om lönen är 50,000+ i månaden. Det skulle mer eller mindre döda politiken som yrke, samtidigt som det sparar en stor del av skattebetalarnas pengar och se till att ledamöterna lever närmare sin väljare – 10 månader om året är de ju vanliga människor precis som vi.

Många riksdagsledamöter, partiledningar och andra politiker har säkert mycket att invända mot ett sådant förslag, eftersom det skulle tvinga dem att skaffa ett redigt jobb . Och det finns säkert andra invändningar mot ett sådant förslag också (som ni gärna får lämna ifall ni har några!), men personligen ser jag det som en mycket bra lösning då den i ett svep undanröjer många av de problem jag ser med den svenska demokratin.

Och slutligen, visst sparar vi en massa pengar på förkorta riksdagsmötet, men det är inte huvudanledningen, det är snarare en trevlig bieffekt. Demokratins uppgift är inte att sysselsätta en stor mängd yrkespolitiker vars jobb är att lyda partiledningar och tycka saker på vår bekostnad, dess uppgift är att se till att folket styr landet och utser sina egna ledare. Genom att återigen göra det till ett förtroendeuppdrag att vara riksdagsledamot så förstärker man demokratin, ledamöterna tappar en stor del av sin partilojalitet som istället kan riktas mot väljarna.

Kombinerat med avskaffandet av 8%-spärren för personval, införandet av enmansvalkretsar (alt. att göra hela landet till en valkrets och fortsätta med proportionella val, som i Holland), och kapandet av antalet platser i Riksdagen till 150-200, så skulle Sveriges demokrati förbättras avsevärt!

Ju fler ”vildar” desto bättre

Angående Petzälldramat så är det några citat i SvD”s artiklar som fångar min uppmärksamhet:

– Politiska vildar borde ta konsekvensen att bli en vilde med att lämna över till någon annan. En ensamröst kommer man inte långt med i en demokrati utan han borde avgå, säger Carina Moberg.

Så som valsystemet ser ut idag så är det i princip omöjligt för en enskild ledamot att få igenom en fråga de driver själva, partierna röstar som enheter och inte som enskilda ledamöter. Detta är väldigt synd eftersom det gör riksdagsledamöterna till representanter för sina partier snarare än folket i deras valdistrikt. Partierna sätter upp listor med kandidater, istället för att folk röstar på de kandidater de håller med och känner förtroende för, och sedan har man som väljare bara en väldigt begränsad möjlighet att ändra på rangordningen partiet har bestämt.

Utifrån hur valsystemet ser ut idag kan man visst säga att det är odemokratiskt att bli en politiskt vilde, eftersom folket röstat på partiets åsikter och inte den enskilde kandidatens. Slutar man då representera partiets åsikter representerar man inte längre sina väljares val.

Men snarare än att fortsätta marginalisera de få som vägrar följa partipiskan i alla lägen, så borde man göra rejäla ändringar i valsystemet. Riksdagsledamöter måste börja representera och stå ansvariga inför väljarna i deras eget valdistrikt. Då har de möjlighet att bli inröstade i Riksdagen på sina egna meriter, åsikter och förtroende hos de lokala väljarna, och följer de inte de löften de gett väljarna så åker de ut. Det blir snarare skadligt för dem att alltid lyda partipiskan istället för de som röstat på dem.

Ett första steg mot ett sådant här system vore att helt avskaffa 8%-spärren i personvalssystemet. Istället för som det är nu, att partierna bestämmer rangordningen av sina kandidater och att en kandidat behöver 8% av alla personröster för att hoppa upp i rangordingen, så rangordnas kandidaterna efter hur många personröster de får. De låter ganska självklart kan man tycka, men så är det inte idag. Genom att avskaffa den spärren skjuter man lite makt ifrån partiorganisationerna till väljarna.

Nästa steg är att dels minska antalet ledamöter i Riksdagen, så att varje enskild ledamot får mer att säga till om. 199 eller 249 ledamöter är mer rimligt än det ganska massiva 349, men man kan säkert gå ännu lägre.

Och det sista och största steget är att byta valsystem helt och hållet, ifrån ett proportionellt valsystem som vi har idag, till majoritetsval i enmansvalkretsar som man har i bland annat Storbrittanien och USA. Fördelarna med detta system är att varje valkrets på omkring 30-35,000 väljare väljer sin egen representant, som sedan är ansvarig inför dem. Man behöver inte vara bunden till något parti för att ha en chans att vinna, är man en fri kandidat som har stort förtroende i den valkrets man bor i så har man ändå chans att komma in.

Ett system med enmansvalkretsar skulle ge mer lokal förankring, och enskilda ledamöter skulle vara tvungna att följa folket i sin valkrets vilja mer än partiorganisationens. Partierna skulle tappa makt, och väljarna vinna den.

Det är så klart inte ett system utan problem. Om varje ledamot måste få egen, eller i alla fall relativ majoritet (flest röster men inte nödvändigtvis 50+ procent), så kan det bli svårt för små partier att ta plats i Riksdagen. Små partier har oftast få eller inga valkretsar där de har en majoritet av väljarna bakom sig. I nuläget i alla fall. Om representanter för små partier ”åker hem” till sina valkretsar och satsar på att bygga upp förtroende hos folket där, så är det inte alls omöjligt att de blir invalda trots att de i nuläget inte har en majoritet av väljarna bakom sig. De får helt enkelt ändra taktik, eller uppgå i de större partierna och bilda nya falanger, fast jag misstänker att det inte skulle vara så populärt.

För övrigt tycker jag att ”politiskt vilde” är en ganska nedlåtande term, det låter mer som ett skällsord för de som slutar lyda partipiskan och följer sina egna värderingar istället. Något aningen mer neutralt, som ”fri ledamot”, kanske skulle passa när det är tidningar och annan förment objektiv media som skriver om det.

– Man för en ganska ensam tillvaro då man inte har någon partigruppledare att samtala med. De kan vara väldigt oberäkneliga. De har kvar sin grundideologi men partilojaliteten är hävd, säger Bjereld.

Det är så det borde vara i mycket större utsträckning. Ledamöterna går till val i sin valkrets på sina egna meriter, sin ideologi och sitt förtroende hos väljarna. Man kan tillhöra ett parti, en grupp ledamöter och andra politiskt aktiva som till stor del delar ens uppfattningar, men man låter inte partiet styra hur man röstar i varenda omröstning.

För er som följer/följde min blogg så kan jag säga att nej, jag har inga planer (eller tid och motivation) till att börja skriva på allvar igen. Det här inlägget var ett undantag, för man blir lite ivrig att skriva om politik när man inte gjort det på ett halvår. Men att jag skulle fortsätta från och med idag och vara aktiv känns inte sannolikt. Förlåt ifall jag gjorde er alltför hoppfulla.

Datalagring – NEIN NEIN NEIN

Idag kommer datalagringsdirektivet att röstas igenom, om inte V, MP och SD får till en minoritetsbordläggning. Till och med de partier jag aldrig velat rösta på verkar idag bättre än Alliansen. Många av Alliansens riksdagsledamöter säger att de inte vill rösta igenom direktivet, men att de måste eftersom EU sagt till dem att göra det, att det skulle vara slöseri med skattepengar att betala böterna, osv. Visst är det ett slöseri med pengar att ge pengar till EU, det är det oavsett om det är böter eller bara den sedvanliga medlemsavgiften. Men om alternativet står mellan att betala 150 miljoner i böter till EU eller genomföra ett grovt integritetskränkande lagförslag för säkert den dubbla kostanden eller mer, då är det mycket bättre att betala böter. Eller skita i att betala och bli utslängd ur unionen! Fast det skulle man kunna göra på ett snyggare sätt, så klart.

Det är i sådana här fall vi skulle behöva en konstitutionsdomstol, och en konstitution som inte går att ändra, eller i vart fall är oerhört svår att ändra. Då kan de mesande riksdagsmännen rösta igenom vilka kränkande EU-lagar de vill, förslagen blir ändå olagliga när konstitutionsdomstolen sagt sitt. USA, Tyskland och många fler har ett sådant system, och bl.a. Tyskland har förklarat datalagringsdirektivet för ogenomförbart enligt den tyska konstitutionen.

Det är också i sådana här fall som det är bra att stå utanför EU. Skulle EU komma fram med några faktiskt bra lagförslag, som även Sverige behöver, så kan vi genomföra dem, och gå med på de avtal EU hittar på som är bra. Men datalagringsdirektiv och annat trams skulle vi slippa.

Jag ska försöka uttöka detta inlägg senare idag, just nu har jag bara 20 minuter tills jag måste springa till bussen.

God morgon.

Tidningar: SvD1, SvD2.
Bloggar:  Maria Abrahamsson, Johan Linander, Aftonxpressen.

Röstar nog på NSP 2014

NSP är min förkortning, för jag vet inte om det finns en officiell. Men det står i vart fall för Norrländska Samlingspartiet. Vad får mig som stolt skåning att överväga att rösta på ett så oskånskt parti som detta? Jo, det är nämligen en förespråkare för att Norrland ska bli mer självständigt, bl.a. att Norrland ska bli en egen region med visst självbestämmande, till exempel kunna ta ut egen produktionsskatt på allt som produceras i Norrland (vilket är majoriteten av Sveriges exportvaror) och spendera intäkterna på att bygga upp och utveckla Norrland. Man vill göra Norrland till en utvecklingsregion, inte en utflyttningsregion, som det är nu.

Vad spelar detta för roll för mig, som aldrig satt min fot i Norrland? Jo. Jag har länge tyckt att Sverige borde bli mindre centraliserat, att makt borde flyttas ifrån Stockholm och ut till de olika regionerna (vilka exakt dessa skulle vara återstår att bestämma, men Skåne och Norrland är ju två möjliga regioner; Skåneland skulle kanske också funka, men jag vet inte vad blekingarna och hallänningarna skulle tycka om det ). Regionerna skulle bli ungefär som USAs delstater med egna lagar, egna skatter och egna parlament (landskapsdagar?), men exakt hur självständiga de skulle vara får jag fundera på och utveckla mer i något framtid inlägg.

NSP bildades i mars 2010, om hemsidans äldsta artiklar ger mig rätt datum, och fick 1456 röster i valet. Inga gigantiska siffror direkt, men det är en början. I procent är det 0,02%, och alltså en bra bit kvar till 4%-spärren.

För partier som NSP, och för den delen större lokal makt och inflytande, så hade enmansvalkretsar varit en stor hjälp. Då hade man inte behövt få 4% i landet totalt, utan bara flest röster i en enda valkrets – på omkring 25-30,000 väljare – för att ta sig in i Riksdagen och bli ett ”erkänt” parti. Enmansvalkretsar är väldigt bra för just detta, att få in folk i Riksdagen som för talan för lokala frågor och verkligen representerar sin lokala väljarkår, och inte bara är en röst för en landsomfattade rörelse; eller blir en tydlig lokal röst i denna rörelse.

NSP är dessutom väldigt kritiska till EU; de vill inte införa euron eftersom de vägrar vara med och drabbas av Eurozonens slappa budgetdisciplin och dess förödande verkningar (se Grekland m.fl.), de vill inte slösa pengar på trams som flyttandet mellan Strasbourg och Bryssel, och de är allmänt kritiska till överstatlig kontroll; byråkrater i Bryssel ska inte bestämma hur Norrlands resurser ska användas. Jag håller med dem på alla punkter.

En annan anledning att rösta på NSP är att Roger Pontare är med i det och kanske kan bli riksdagsman om partiet kommer i Riksdagen i något val framöver, och han är awesome!

Och på tal om Roger Pontare så har han en väldigt häftig husbuss. En sån borde man ha!

All makt åt kungen!

Detta får bli ett samlande inlägg för lite saker jag velat men inte orkat skriva den sista tiden.

Mitt mål att skriva 1-3 inlägg om dagen har misslyckats rätt ordentligt de senaste tio dagarna. Det är inte det att jag brutit alla mina fingrar eller inte haft något att skriva om, det är snarare att jag inte alls varit på humör för några som helst politiska diskussioner; Och eftersom det jag  skriver mest om är politik har jag inte velat skriva något i fruktan för att få kritiska kommentarer. Det är jag väl ganska van vid visserligen, men jag försöker att alltid svara på dem genomtänkt och bra, och det kan jag inte när jag är urless på allt vad diskussioner heter. Så istället för att göra ett halvkasst jobb så jobbade jag inte alls.

Men nåja, nu börjar jag kunna skriva något vettigt igen så det är dags för lite nyhetskommentarer. Eller ja, en.

Vår kronprinsessa är gift nu. Jag tittade faktiskt på sista halvan av bröllopet och hela hestkortegen, stängde av efter JAS-uppvisningen. Det var väl inte de två-tre mest spännande timmarna i mitt liv men det var kul. Dessutom händer det ju bara en gång vart 30-35:e år så det är ju dumt att missa. Och så är jag ju glad för monarkin så man fick ju buga inför TV:n så fort man fick syn på kungen, Viktoria eller någon annan i kungafamiljen, och alla utländska monarker.

Förutom att monarkin är en gammal tradition som bör bevaras, att monarkin har stort folkligt stöd, att monarken inte är en enväldig despot utan främst en symbol och värdeväktare, och att kungahuset drar inte en massa pengar och PR till landet, så ligger monarkins största värde just i att kungen inte är folkvald utan inskolad sedan barnsben i hur man leder ett land, vilka värderingar han symboliserar och värnar inför framtiden (demokrati och yttrandefrihet m.m.); att landets statsöverhuvud inte kan bli en avdankad, politiskt inavlad god partikamrat eller någon annan politiker ”av folket” (d.v.s. av partiet); att de värderingar och det system monarkin värnar, med öppenhet och demokrati, inte kan förändras efter hur valresultatet råkar bli. Skulle det politiska klimatet i Sverige gå mot ett mer extremt håll, oavsett vilket, så byts inte monarken ut för att passa den nya ideologin utan står kvar och värnar den öppna demokratin.

Att kungen inte är demokratiskt vald ser jag inte som ett problem, snarare en stor fördel. Och visst kungafamiljen lever mer begränsat än andra, i en ”gyllene bur”, men luckan till buren står öppen, vill kungen eller Viktoria absolut inte vara monarker kan de abdikera och börja ett nytt liv.

Monarkin är för demokratin undantaget som bekräftar regeln. Eller, för att citera Dick Erixon i dagarna;

Det avgörande kravet för dem som är emot monarkin är att de kan presentera ett system som innehaller det krav på konstitutionell kontinuitet. Vid sidan om valen behöver vi, för att trygga vara medborgerliga röttigheter, en pelare i grundlagen som inte kan kullvältas i val och därmed upphäva våra rättigheter.

Monarkin är uppfyller en sådan garanti. Till dess vi hittat något annat finns ingen anledning att klaga.

Nya vallöften?

Från enskilda riksdagsledamöter inom Alliansen kommer det en hel del bra förslag, som regeringen inte själva vågar ta upp eller inte tar upp av rent taktiska skäl. Eller av andra skäl, som att de inte har tid med alla förslag på en gång. Idag råkade jag hitta tre sådana.

Först ett förslag från två moderater om att vi bör skaffa ett redigt personval, där det är väljarna som bestämmer vilka ledamöter som ska sitta i Riksdagen, inte partierna. De föreslår att man tar bort 8%-spärren i personvalet, d.v.s. att minst 8% av rösterna måste specifikt kryssa en kandidat för att denne ska få förtur när ledamöterna tillsätts, och istället ska man låta väljarna avgöra helt själva. Den med flest personröster kommer in först, och så vidare neråt. Detta är inget dåligt förslag i sig, men jag tycker man borde gå ännu längre. Man borde till exempel tillåta enskilda kandidater att komma in i Riksdagen, personer som inte är med i något parti men har åsikter som folk tycker om. Får man tillräckligt många röster för att täcka en enda plats i Riksdagen, då kommer man in. I nuläget, när vi har 349 platser, hade det betytt att man behöver ungefär 0,3% av rösterna för att få en plats. Hade man däremot samtidigt skurit ner på platserna till en mer resonabel summa, säg 200, så hade det krävts 0,5% av rösterna.

Vi har onödigt många platser i vår Riksdag. Israel, med 7,6 miljoner invånare, har 120 ledamöter i sin riksdag, Knesset, och Storbritannien, med sina 62 miljoner invånare, har 650 ledamöter i sitt underhus. Vi är inte ett så pass stort land att vi behöver 349 ledamöter, 200-250 hade varit mer än nog. Dessutom hade det gjort att en enskilt invald kandidat hade haft mer att säga till om, även om det hade krävts fler röster för honom/henne att komma in.

Det andra förslaget handlar om att slå ihop Skånes fyra riksdagsvalkretsar till en enda. Som det är nu så skickar varje valkrets ungefär tio man till Riksdagen, där de ska kämpa för att förbättra läget för de olika delarna av Skåne. Detta är rätt dumt egentligen, tycker både Johan Linander (som skrev motionen) och jag, eftersom Skåne inte har någon naturlig indelning i fyra områden, vi är ju skåningar allihopa. Visst finns det lite skillnader mellan skogsmullarna i Göinge och stadsborna i Malmö, men det finns ändå en samlad skånsk mentalitet. Därför hade det varit mer naturligt att ha en enda valkrets som sammanlagt skickar 40 man till Fjollträsk. På så sätt hade SKåne även politiskt varit mer enat och sluppit behöva köra samma argument fyra gånger om för fyra olika delar av landskapet.

Det sista handlar om att ändra om röstningslagen, så att alla som fyller 18 år under ett valår ska kunna rösta, även om de fyller 18 efter valet. Eftersom jag fyller 18 en månad efter valet så tycker jag detta är mycket positivt! Dessutom finns det andra, mindre egoistiska argument för det också. De som fyller arton efter valet får ju lika mycket kunskap och förberedelser inför valet som de som fyller år tidigt på året, men de tvingas vänta tills de är 21-22 år innan de får rösta. De två kristdemokrater som lagt fram förslaget tycker att det är odemokratiskt att om alla ligger på ungefär samma kunskapsnivå så ska vissa förhindras från att rösta, och jag kan väl bara hålla med. Synd då bara att det inte lär gå igenom förrän åtminstone efter det här valet, om ens då. Meh.

Alla dessa förslag tycker jag är bra och jag hoppas att de genomförs, ju snarare desto bättre. Dessutom tycker jag att Alliansen borde använda dem som vallöften. Det är kanske inga löften de vinner hela valet på, trivialiteter som att folk ska ha jobb och liknande stjäl ju all uppmärksamhet, men jag har svårt att se att de skulle kunna försvaga Alliansen. Visst, vänsterns galna kollektivister hade skrikit och gapat år det första förslaget, att partierna inte ska få bestämma exakt vilka som sitter i Riksdagen längre, men de andra två tror jag inte det finns några ideologiska motsättningar för.

Imorgon är det val.

Torsdag den sjätte maj. Då är det parlamentsval i Storbritannien, och de konservativa leder överlägset i opinionsmätningarna, åtminstone vad gäller antalet platser i Parlamentet; 319 mot Labours 217. Nu krävs det visserligen 326 platser för att få egen majoritet och det tvivlar jag på att Tories får, men jag hoppas allt. David Cameron är knappast en ny Margaret Thatcher, hans politik verkar mycket mjukare och mer mitteninriktad. Men det som anses mitten i Storbritannien är långt åt höger här hemma, så det duger. Vinner Tories så kanske det kan inspirera Alliansen lite grann här hemma också, kanske till och med så att de anammar några av Tories idéer. Man kan ju alltid hoppas.

Det finns en hel del i brittisk politik som vi borde sno och införa här i Sverige. Ta bara själva debatterna i Parlamentet. Ingen får ha med skrivet manus, debatterna är livliga och bra mycket mer intressanta att se på och mer engagerande. I Sverige är det fem-tio personer i ett gigantisk rum, alla pratar på bestämda tider direkt ur pappret med tråkiga monotona röster. Inget liv, inget rum för improvisation och att faktiskt tala från hjärtat (eller ja, nästan ingen verkar utnyttja det i vart fall). Man pladdrar på med det man klottrat ner och det blir ingen dialog att tala om. Detta borde vi förändra nu snarast, sparka lite liv i Riksdagen igen.

Sen har vi själva valsystemet, majoritetsval i enmansvalkretsar. Det har också sina fördelar. Om varje område på säg 30,000 invånare hade valt en representant till Riksdagen genom ett majoritetsval så hade Riksdagesmännen antagaligen blivit mycket mer lokalt förankrade. För om den Utvalde inte genomför de löften han/hon lovat så ryker hans post, istället för att riksdagskandidaterna, som det är nu väljs, centralt inom partiet och sitter kvar oavsett hur de lyckas under mandatperioden. Då skulle politiken även bli mer inriktad på enskilda personer, alla har Sin ledamot som man kan ställa till svars för deras politik. Och väljer de att inte svara så ryker deras plats i Riksdagen, för då väljer folket i valdistriktet en ny ledamot.

Det stora problemet är att detta troligen skulle slå hårt mot de små partierna, så har det blivit i Storbrittanien i vart fall; där är det Tories till höger och Labour till vänster, här skulle det nog bli Moderaterna och Socialdemokraterna som blev de två stora partierna. De små partierna skulle ha svårt att vinna egen majoritet i enskilda valkretsar och därför komma i skymundan för de stora partierna.

Dock skulle nog partierna tvingas bli bredare och öppna upp mer för enskilda politiker och deras åsikter, mycket mer personval och mindre partival. Vilket i sig är enbart positivt.

Så ja, jag ser många fördelar i det brittiska valsystemet, men det är ändå inget jag är odelat positiv till, särskilt med tanke på att småpartierna mer eller mindre skulle försvinna från Riksdagen. Hade det bara varit Vänstern och Miljöpartiet så hade det inte gjort något, men tyvärr.