Thatcher räddade ett land vid ruinens brant

”Thatcher försämrade för miljoner britter”, skriver ett par representanter för Stockholms Socialdemokratiska studentklubb. Frågan är väl, hur många britter hade inte lidit, ännu mer än de redan gjorde, om Thatcher inte kommit till makten och styrt upp det gravt dysfunktionella samhälle Storbritannien hade blivit?

På grund av kolindustrifackens strejker tvingades den konservativa regeringen införa en tredagarsvecka, som innebar att hushåll bara fick använda el tre dagar i streck per vecka. Endast sjukhus och andra livsnödvändiga institutioner var undantagna från detta. Det gick knappt en dag utan att något fack var i strejk, när kolkraftverken inte var i bruk p.g.a. strejkerna gick strömmen i hela landet konstant, och inflationen var som mest uppe i hela 26,9% !

När Thatcher kom till makten gick hon till hård attack mot facken. Hon ändrade lagarna så att strejker bara kunde utlysas om en majoritet av fackmedlemmarna var för det, vilket fick ner antalet strejker till den lägsta nivån på 30 år 1983. Hon håll stenhårt på sina principer, vilket innebar att hon minskade fackens makt ordentligt, skar ner på välfärdsstaten rejält, och anammade en monetaristisk inflationspolitik: det var viktigare i längden att hålla inflationen nere än arbetslösheten. Arbetslösheten ökade, men landet räddades från fullständig kollaps och gick med tiden om resten av Europa i BNP-tillväxt.

Precis som Churchill var just den ledare Storbritannien behövde under Andra Världskriget, men som i fredstid ansågs vara alltför excentrisk och extrem, så var Thatcher just den ledare Storbritannien behövde när landet stod vid ruinens brant 1979. Hon blev hatad av många, och det är hon fortfarande, men britterna röstade ändå för henne i tre val i streck. Hon hade haft det mycket svårare att bli vald om allt gick bra för Storbritannien, inflationen var låg, strejkerna få och strömavbrotten enbart orsakades av nerfallna träd och andra olyckor.

Med det inte sagt att hennes politik bara var rätt för stunden, tvärtom. De som följt min blogg ett tag vet att Margaret Thatcher är en av mina stora politiska förebilder. Inte för att hon var ”normbrytande, den första kvinnliga regeringschefen i Europa, fast med en ofta dålig politik” som Annie Lööf uttrycker det, för att parafrasera henne, utan framförallt på grund av just hennes politik och principfasthet. Däremot är sådana omvälvande, principfasta politiker ofta inte lika populära när allting går bra och de flesta inte ser några stora problem som måste åtgärdas.

Skribenterna i artikeln skriver att Thatcher och hennes politiska gärning måste kunna problematiseras, och visst, det får man göra hur mycket man vill. Det fanns en del tveksamheter i hennes politik, som hennes stöd för diktatorn Pinochet och stödet till apartheidregimen i Sydafrika (dessa handlade dock mer om en realpolitisk allians mot Argentina under Falklandskriget, samt att Sydafrika, apartheiden till trots, var den enda demokratin i Afrika; men ja, det går ändå kritisera). Ingen, inte ens våra största politiska ledare – som Thatcher och Reagan – är ju ofelbara, de är ju också människor trots allt.

Däremot har jag allt att invända mot kritiken de ger i sig i artikeln: att arbetslösheten var högre efter hon avgick än när hon tillträdde, att inflationen fortfarande var hög – 8% – efter hennes år vid makten, osv. Hennes politik fick många negativa konsekvenser, bl.a. att arbetslösheten sköt i höjden, men hade hon inte genomfört den hade det blivit långt mycket värre. Hon fick ner inflationen från 27% till 8%, och folket valde henne till premiärminister tre gånger. Hade hon inte kuppats ut 1990 hade hon nog blivit vald en fjärde och kanske en femte gång. Vem vet.

Som avslutning, ett typiskt, bevingat Thatcher-citat. Om det är från henne ursprungligen eller om filmen, The Iron Lady, introducerade det, det vet jag inte, men det spelar mindre roll:

”We will stand on principle, or we will not stand at all.”

Andra bloggar: Dick Erixon 1, 2, Daniel Hannan – MEP.

Vi behöver fler Nigel Farages

Sverige skulle behöva en politiker som Nigel Farage. Eller kanske några hundra, inklusive statsministern, så att Sverige äntligen kan lämna EU.

Gör som Tories istället

I en ny grundlagsändring som med all sannolikhet kommer klubbas igenom snart, så görs Sveriges medlemsskap i EU till en del av grundlagen. Det för visserligen inte över någon mer makt till EU, men det försvårar för utträde ur unionen om en majoritet av folket eller parlamentet (eller både och) skulle vilja det. Personligen tycker jag vi borde lämna EU å det snaraste och sluta frihandelsavtal med EU istället. Men fram tills ett utträde blir realistiskt, när det nu händer, borde vi åtminstone göra som de konservativa i England planerar att göra.

Istället för att göra svenskt EU-medlemskap till grundlag borde vi lagstifta om folklig beslutsrätt vid överlämnande av makt ifrån Stockholm till Bryssel. Varje gång mer makt ska flyttas från Sverige till EU ska det bli folkomröstning om det, det är trots allt det svenska folket som ska bestämma vilka som ska leda dem, inte byråkrater i Bryssel som vi inte har en chans att påverka.

Från Tory-förslaget;

Minister for Europe, David Lidington said: ”The Coalition government is committed to being an active and activist member of the European Union. However, many people in Britain feel disconnected with how the EU has developed, and the decisions that have been taken in their name”.

”That is why we are introducing this EU Bill, to give people more control over decisions made by the Government in the EU in their name. This Bill ensures that if there is any further handover of power from this country to Brussels, the Government will have to seek the British people’s consent in a national referendum.”

Det är väl knappast ett särskilt praktiskt förslag för lagstiftare som gärna vill ge EU allt det kräver, men det är inte tanken heller. Det ska inte vara lätt för politiker att flytta makt ut ur landet, det ska vara lätt för folket att stoppa att det händer – om man nu inte verkligen vill ge all makt. Man kan ju rösta för förslagen också. Tyvärr.

Imorgon är det val.

Torsdag den sjätte maj. Då är det parlamentsval i Storbritannien, och de konservativa leder överlägset i opinionsmätningarna, åtminstone vad gäller antalet platser i Parlamentet; 319 mot Labours 217. Nu krävs det visserligen 326 platser för att få egen majoritet och det tvivlar jag på att Tories får, men jag hoppas allt. David Cameron är knappast en ny Margaret Thatcher, hans politik verkar mycket mjukare och mer mitteninriktad. Men det som anses mitten i Storbritannien är långt åt höger här hemma, så det duger. Vinner Tories så kanske det kan inspirera Alliansen lite grann här hemma också, kanske till och med så att de anammar några av Tories idéer. Man kan ju alltid hoppas.

Det finns en hel del i brittisk politik som vi borde sno och införa här i Sverige. Ta bara själva debatterna i Parlamentet. Ingen får ha med skrivet manus, debatterna är livliga och bra mycket mer intressanta att se på och mer engagerande. I Sverige är det fem-tio personer i ett gigantisk rum, alla pratar på bestämda tider direkt ur pappret med tråkiga monotona röster. Inget liv, inget rum för improvisation och att faktiskt tala från hjärtat (eller ja, nästan ingen verkar utnyttja det i vart fall). Man pladdrar på med det man klottrat ner och det blir ingen dialog att tala om. Detta borde vi förändra nu snarast, sparka lite liv i Riksdagen igen.

Sen har vi själva valsystemet, majoritetsval i enmansvalkretsar. Det har också sina fördelar. Om varje område på säg 30,000 invånare hade valt en representant till Riksdagen genom ett majoritetsval så hade Riksdagesmännen antagaligen blivit mycket mer lokalt förankrade. För om den Utvalde inte genomför de löften han/hon lovat så ryker hans post, istället för att riksdagskandidaterna, som det är nu väljs, centralt inom partiet och sitter kvar oavsett hur de lyckas under mandatperioden. Då skulle politiken även bli mer inriktad på enskilda personer, alla har Sin ledamot som man kan ställa till svars för deras politik. Och väljer de att inte svara så ryker deras plats i Riksdagen, för då väljer folket i valdistriktet en ny ledamot.

Det stora problemet är att detta troligen skulle slå hårt mot de små partierna, så har det blivit i Storbrittanien i vart fall; där är det Tories till höger och Labour till vänster, här skulle det nog bli Moderaterna och Socialdemokraterna som blev de två stora partierna. De små partierna skulle ha svårt att vinna egen majoritet i enskilda valkretsar och därför komma i skymundan för de stora partierna.

Dock skulle nog partierna tvingas bli bredare och öppna upp mer för enskilda politiker och deras åsikter, mycket mer personval och mindre partival. Vilket i sig är enbart positivt.

Så ja, jag ser många fördelar i det brittiska valsystemet, men det är ändå inget jag är odelat positiv till, särskilt med tanke på att småpartierna mer eller mindre skulle försvinna från Riksdagen. Hade det bara varit Vänstern och Miljöpartiet så hade det inte gjort något, men tyvärr.

KD – ett vitt parti?

Med ett vitt parti menar jag inte UT MED NEGRARNA, DE FÖRSTÖR VÅRT LAND OCH VÅLDTAR VÅRA BARN, utan vitt i meningen som konservatismens klassiska färg, som röd är socialismen/kommunismens färg, grön miljöpartisternas osv.

KD började som en moralens väktare inom politiken, sprungen ur frikyrkorna och skapad av Lewi Pethrus. En frikyrkornas förlängda arm in i politiken, som många fördomar fortfarande säger att de är. Men det är de inte, de har förändrats mycket under åren. Själva kärnan har alltid varit densamma, kristna värderingar, men på senare tid har de blivit allt mer faktiska kristdemokrater, deras ideologi påminner mer om äkta kristdemokrati, vilket jag antar var anledning att de bytte namn från Kristen Demokratisk Samling, KDS, till Kristdemokraterna, KD.

Nu verkar de, under Göran Hägglunds ledning och med hjälp av förnyelsegruppen FFFF (Frihet, Familj, Flit, Företagsamhet) hålla på att förändras ännu mer mot klassisk kristdemokrati och mer åt höger, närmare konservatismen än socialismen. Vilket jag tycker är skitbra.

Några KD borde ta inspiration av är brittiska Tories, som också genomgått en förändring och nu har en närmast visionär politik om hur Storbrittanien ska förändras till det bättre. Som det sammanfattas på SvD;

”Grundtanken är att decentralisera makt och öka människors delaktighet. De konservativa vill flytta bestämmanderätt från staten till medborgarna, regeringen till parlamentet, regeringskansliet till lokalsamhällena, Bryssel till britter och från byråkratin till demokratin. [...] De konservativa vill ha friskolor och stärkt patientmakt i sjukvården. Fler planbeslut ska fattas av de direkt berörda och man vill att den lokala polisen ska börja svara inför särskilda förtroendevalda: ett slags poliskommunalråd. Småföretag ska få bättre chans att vara med i offentliga upphandling. Sociala entreprenörer och frivilligorganisationer ska engageras på bred front i socialpolitiken. Man vill ha fler lokala folkomröstningar och en rätt för människor att gå samman och ta över lokala verksamheter som hotas av nedläggning. Vissa lagar ska skärpas: Det ska bli strängare regler för marknadsföring till barn och tuffare insatser mot urspårat supande.”

Allt detta är saker jag håller med om och jag hade stött KD, och hela Alliansen, ännu mer ifall de anammat delar av Tories idéer och översatt de till svenska förhållanden. KD hade kunnat bli ett äkta konservativt parti, utan att direkt överge sina kärnvärderingar – de måste bara utveckla sin politik, göra den bredare för att täcka hela samhället och gå på det fullt ut. Dessutom skulle de genom bredare exponering, ny politik och tydlighet kunna tvätta bort gamla fördomar om partiet och få folk att se längre än namnet  när de tänker på partiet (”Kristdemokraterna – jaha, ett parti bara för kristna, nä de röstar jag inte på”).

Med en liten uppdatering av bilden av partiet, förnyad och breddad politik inspirerad av Tories och Hägglunds många inspirationskällor (Röpke m.fl) skulle de kunna växa och locka många nya väljare, de allmänkonservativa inom alla möjliga partier som är emot statligt detaljstyre, som vill ha ett ordentligt försvar osv.

Nu är Tories visserligen inte lika konservativa som de skulle kunna vara, även om de är långt till höger om allting i svensk politik, men trots det skulle det vara en stor förbättring med ett alltmer konservativt KD.

Mer att läsa: Tradition & Fason: KD borde inspireras av Tories, DN: Konservativa väljare kan göra KD till ett stort parti