En insiktsfull sosse

Socialdemokraten Niklas Nordström, tidigare aktiv inom SSU, är en person jag inte hade hört talas om alls förrän för någon vecka sedan. Nu är han en av de få framträdande sossar som jag har stor respekt för som politiker, eftersom han är en den enda insiktsfulla socialdemokraten jag sett på jag vet inte hur länge. Det finns säkert fler, men han är den förste jag sett som talar öppet och insiktsfullt om varför Socialdemokraterna gör så uselt ifrån sig i valet.

1. Socialdemokraterna har gjort ett katastrofval nationellt.
2. Bristen på förnyelse av politik och personer är anledningen.
3. Det rödgröna samarbetet är ett misslyckande som kostat S trovärdighet och väljare.
4. Det är inte medias fel att S förlorar val.
5. Väljarna har inte fel och är inte dumma.
6. Nu är det framåt som gäller med förnyelse och nya personer om inte S ska permanent parkera på en medioker 30-procentsnivå.

[...]

Det finns allt för ofta en attityd inom S att bara vi bankar väljarna tillräckligt hårt i huvudet med politiken och det rödgröna samarbetet så kommer de förstå och rösta rätt. Tyvärr är det inte en konstruktiv väg framåt. Valresultatet är tydligt och sätter ramarna för vad S måste ta itu med för att komma på fötter igen. Nya Moderaterna är här för att stanna och den politiska kartan ritas om varje dag vare sig Socialdemokratin vill eller inte.

Om inte sossarna förnyar sig å det snaraste tror jag att en ”medioker 30-procentsnivå” kommer räknas som en ganska hög siffra om några val, speciellt om partiet biter sig fast vid de som tycks bli deras nya kärnväljare när arbetarna röstar på de Nya Moderaterna, de med aktivitets- & sjukersättning. D.v.s. skaffar sig en renodlad bidragslinje.

Niklas Nordström är en insiktsfull sosse, vars idéer skulle kunna förnya partiet och göra det starkt nog att ta tillbaka makten igen – kanske ensamt till och med. Han ser verkligheten som den är och skyller inte på att Mona Sahlin är ett offer, väljarna vet inte vad de gör osv. För det förtjänar han stor respekt.

Men förhoppningsvis uteblir förnyelsen och sossarna hålls borta ifrån makten i ett par val till!

Ännu lever hoppet

298 röster i rätt valdistrikt krävs för att Alliansen ska vinna tre mandat till och få egen majoritet. Chansen är kanske inte enorm, men bara tanken på att det är möjligt håller hoppet om egen majoritet för Alliansen vid liv. Och om det följer samma mönster som förra valet, där Alliansen fick många fler förtidsröster än vänsterpartierna, så skulle det kunna fungera – om rösterna kommer i rätt valdistrikt.

Jag är väl inte alltför förtjust i vårt kollektivistiska representationssystem där partierna internt bestämmer vilka som ska sitta i Riksdagen och ”representera folket”, istället för att man direkt väljer in personer man har förtroende för och har åsikter man håller med om. Men när utjämningsmandatens underliga matematik kan hjälpa Alliansen att få egen majoritet så är jag villig att blunda för systemets strukturfel. Om Alliansen lyckas få egen majoritet kan man alltid förändra systemet efteråt. Jag vet inte om Alliansen faktiskt vill det, men jag skulle bli glad om det hände i vart fall.

Angående SD

Jag tycker att Dag Elfström sammanfattar min reaktion på SD:s riksdagsinträde och hur situationen bör hanteras väldigt väl. Jag är inte alls glad att de kom in, och definitivt inte glad att de får omkring 15% här omkring, men att gå till hatiska motangrepp utan fakta och bra argument är helt fel väg att gå.

Ja, Sverigedemokraterna har fel. Antalet immigranter är inte nyckelfaktorn bland våra samhällsproblem. Den muslimska minoriteten kommer inte när som helst göra statskupp. Och att ett dagis i Malmö slutat servera fläsk utgör inte en omedelbar fara för vårt folkstyre. Det är ett korkat, felaktigt och populistiskt sätt att beskriva verkligheten. Men svenska folket har bestämt att ge dem mandat i vårt parlament. Då får man respektera det. Och sedan sakligt förklara varför Sverigedemokraterna har fel. Det finns inga andra vägar, inga andra sätt.

Vad händer nu?

Som det ser ut nu blir Alliansen visserligen största block, men får inte egen majoritet. SD-ledaren säger att partiet ska vara ansvarsfullt och inte skapa kaos i riksdagen. Alliansen kan regera i minoritet och få igenom många av sina viktigaste förslag, utom sådana där de rödgröna och SD har samma åsikt, som att dra sig hem från Afghanistan snabbt.

Kommer de rödgröna bryta upp och köra solo igen? Jag hoppas det, på sätt och vis. På sätt och vis inte. Skulle de göra det är det risk att sossarna ökar igen, eftersom många som är missnöjda med samarbetet med V som börjar rösta på S igen. Men skulle samarbetet bryta upp skulle Alliansen samtidigt kunna få med sig Miljöpartiet på flera av sina förslag, angående småföretagare till exempel.

På kort sikt skulle det nog vara bra för Alliansen att de Rödgröna splittrades. På lång sikt skulle sossarna kunna bli starka igen, utan både Mona och Vänsterpartiet skulle många f.d. sossar komma tillbaka till partiet. Men med fyra år till med Alliansen kanske många som lämnade sossarna 2006 och 2010 kanske stadga sig inom Alliansen? Jag vet inte, men jag hoppas att det blir så. För blir det så kan Alliansen bli största block även 2014, när SD förhoppningsvis åker ur.

Jag är osäker på hur länge SD håller. Om de inte är tillräckligt extrema när de äntligen kommit in i Riksdagen kanske de gamla renborstade halvrasisterna blir missnöjda och gör uppror mot partiledningen. Är de för extrema kanske de inte lika radikala som röstade på dem lämnar partiet år 2014.

Oavsett hur så hoppas jag att SD åker ut år 2014. Men jag hoppas också att deras korta tid i Riksdagen får de andra partierna, särskilt Alliansen, att se över integrationspolitiken och förbättrar den, så att de som kommer till Sverige mycket snabbare blir integrerade i samhället. Att de snabbt får jobb och snabbt lär sig språket, inte att de måste vänta i nästan ett år innan de får börja komma in i samhället. Och jag tror att Alliansens politik, om den fördjupas och blir mer högerinriktad, kan hjälpa till med det. Blir det lättare att billigare att anställa folk (bort med eller försvaga LAS och sänk arbetsgivaravgifterna ytterligare m.m.), då blir det också lättare och billigare att anställa nyanlända invandrare. Hade man fått jobb direkt när man kommit hit, eller nästan i vart fall, även om det är ett simpelt förstajobb, så blir man mycket snabbare en del av samhället.

Någon på Facebook, en sverigedemokrat, sa nyligen att ”om det blir översvämning tycker jag det första man ska göra är att vrida av kranen!”. Blir det problem med för många invandrare som inte blir integrerade ska man alltså minska antalet invandrare. Min kommentar var att man kanske skulle dra ur proppen i vasken istället, så att vattnet rann igenom. Gör det lättare för de som kommer hit att bli integrerade istället för att minska antalet invandrare, bara för att det nuvarande alldeles för långdragna systemet inte fungerar.

Jag tror inte att Sverige går under bara för att SD kommer in i Riksdagen, jag tror och hoppas att Sverige klarar sig bra med en borgerlig minoritetsregering. Att de rödgröna splittras och att Alliansen kan söka stöd för sina förslag antingen hos MP eller S, beroende på vilken typ av frågor det är. Om SD röstar som deras partiprogram säger, med flera förslag som är tagna från/där de tycker likadant som Alliansen, och inte sätter sig totalt på tvären bara för att de kan, så tror jag att Alliansen kan regera hyfsat stabilt. Inte alls lika bra som om de vore i majoritet, men hyfsat, och utan att SD:s förslag om invandring m.m. blir verklighet.

Jag hoppas Alliansen kan regera vidare utan stora problem. De flesta regeringar i Sverige har varit minoritetsregeringar. Varför skulle inte Alliansen också kunna få vara det, om än bara tillfälligt?

Don’t be a Commie

Imorgon är det val. Jag fyller 18 om en månad så jag får inte rösta. Jag känner mig kränkt och tänker stämma staten på 18 miljarder. Eller ja, jag tycker man borde få rösta det år man fyller 18 i alla fall. Men i alla fall, rösta rätt imorgon. Rösta på Alliansen. Inte Sossarna, Vänsterpartiet eller Miljöpartiet. En röst på MP är indirekt en röst på kommunisterna i V, som kommer in i regeringen ifall MP kommer in i regeringen.

Vote Right. Don’t be a Commie.

Och låt oss hoppas att det rödgröna tappet fortsätter och att Alliansen får regera i en sådär 10 år till. Sen kan det vara dags att byta regering. Mot en Höger & mitten-höger-regering, istället för en mitten-höger & mitten-regering.

Alliansen lär vinna stort

Ett inlägg ifrån Berlin.Jag ber om ursäkt på förhand för hur osammanhängande detta inlägg kan bli, nu när jag är ute på skolresa har jag varken tid eller lust att följa politiken i hemlandet, eller skriva om den. Utom opinionsundersökningar som visar på att Alliansen kommer vinna, så klart.

I mätning efter mätning leder Alliansen med siffror som, om det vore valresultatet skulle räknas som jordskredssegrar. 50-43%, 51-41%. Min personliga favorit är ju såklart Skops senaste,där Alliansen vinner med 51,1% mot de rödgrönas 41,8%. Visserligen kommer SD in i Riksdagen på 5%, men med Alliansen i egen majoritet skulle de inte få något större inflytande. Det intressantaste med den mätningen tycker jag är, förutom Alliansens seger, att Övriga partier måste landa på runt 3%, och med tanke på vilka småpartier vi har borde Piratpartiet ha 2-2,5%. Det ska bli intressant att se hur de klarar sig i slutändan. Jag hoppas inte att de kommer in eftersom de öppet kan tänka sig att samarbeta med vem som helst för att få igenom sina krav, och då kan de samarbeta med de rödgröna mot Alliansen, men jag hoppas att Alliansen snappar upp de åsikter Piratpartiet har som faktiskt är bra. Som att värna individens frihet (vilket Alliansen redan gör på andra områden) och att skära ner på övervakningen av folk, på alla sätt möjliga som inte leder till att brottslingar kan härja fritt utan risk för att bli fasttagna.

Men åter till ämnet. Med tanke på hur opinionen ser ut, hur misslyckat det rödgröna samarbetet verkar vara,och hur de flesta verkar hålla med mig om att Mona Sahlin inte bör få bli statsminister, så misstänker och hoppas jag att Alliansen vinner stort i valet.

SD odemokratiskt, men inte V?

Göran Hägglund tycker att det är omöjligt att välja samarbetspartner mellan Lars Ohly och Jimmy Åkesson; det är som att välja mellan pest eller kolera, det är lika illa vilket som. Mona Sahlin blir galen och skriker om att;

– Det är förskräckligt. Jag har sagt många gånger och säger det igen: Alla sju partier som sitter i riksdagen i dag är demokratiska partier. Sverigedemokraterna är det inte. Det fattas någonting i demokratisynen om man inte kan se skillnad på ett vänsterparti och Sverigedemokraterna.

Personligen håller jag helt med Hägglund. Sverigedemokraterna är ett gammal nynazistiskt parti som klätt upp sig och sopat ut de värsta rasisterna ur leden och blivit ett parti för folk som är lite hemligt främlingsfientliga, som vill värna det svenska kulturarvet till varje pris och inte låta det påverkas av andra kulturer, eller som argumenterar argsint mot islam, särskilt den radikala formen. De har ett mycket mörkt förflutet, och partiledaren gick med i partiet under den tiden då det fortfarande var ett nazistparti och medlemmar kom till partimötena iförda militärkläder. Men de har i vart fall rensat upp i leden och förbättrat sig. Om de gjort det enbart för att kunna locka fler röster eller om det faktiskt drivits igenom reformer för att majoriteten i partiets åsikter har förändrats, det vet jag inte; jag har ingen insyn i SD. Kanske är det både och.

Vänsterpartiet har däremot inte gjort några utrensningar av gamla Sovjetkramare, tvärtom. Lars Ohly, som nu leder partiet, titulerade sig öppet som kommunist även efter att han valts till partiledare för några år sedan, men sen fick han knipa igen för att partiet inte skulle få dålig PR. V är det gamla kommunistpartiet, partiet som samarbetade och stödde Sovjet och Stalin, som skickade folk till Sovjet för att beundra detta socialistiska mästerverk till stat, som bjöd in representanter från all världens kommunistiska diktaturer till sina partimöten och som hyllade DDR som en förebild för en demokratisk stat. När Vänsterns tidningar gav lite mild kritik till att pressfriheten i DDR kanske inte var lika hög som man gärna ville tro, så var Lars Ohly den som angrep artikelskrivarna för att inte längre visa upp en positiv bild av de kommunistiska öststaterna. Han grät när Berlinmuren föll. Han har varit kommunist i större delen av livet och är det ännu, även om han inte använder just det ordet.

”För mig handlar det om att vara trogen de politiska ideal jag varit trogen sedan jag blev politiskt aktiv i vänstern på 70-talet.” – Lars Ohly, Ekot 24/1 2004.

Göran Hägglund gör helt rätt när han vägrar välja mellan Åkesson och Ohly som minst dåliga samarbetspartner. Åkesson representerar ett främlingsfientligt parti med tvivelaktiga åsikter, Ohly representerar ett kommunistparti som inte ångrar sitt förflutna utan snarare grämer sig över de goda socialistiska staternas fall, som Sovjetunionen och DDR.

Demokrati betyder folkstyre. Enligt Ohly måste man lägga till socialistiska ideal till ordets betydelse för att det ska gällas, som att det inte finns några klasser (utom partieliten så klart) och att allting delas exakt lika. Därför kunde man inte säga att de Sovjetstyrda öststaterna var odemokratiska, eftersom de ju faktiskt var kommunistiska. Ohlys demokrati är således ingen demokrati i ordets rätta bemärkelse, för i hans syn skulle ett land där folket styrs av en partitopp som ser till att allas liv är lika eländiga kallas en demokrati. Även om folket inte har något att säga till om så är det en demokrati, eftersom staten ser till att folket får vad de ”egentligen” vill ha.

Att en person med sådana åsikter, som han inte tagit avtånd ifrån heller utan snarare förnekar att han någonsin haft (i allmän media i vart fall), får topposten i ett parti som kallar sig demokratiskt, ger knappast Vänsterpartiet trovärdighet som demokratiskt parti. De är visserligen invalda på mandat av folket, men det betyder inte att de automatiskt blir ett gott demokratiskt parti. SD kommer (troligen) också väljas in på mandat av folket. Nazistpartiet hade också stort stöd bland folket. Men liksom kommunisterna hade nazisterna en syn på demokrati som kan sammanfattas med att folket ska styras, inte styra, och så är det inom vänstern än idag. Styrelser och föräldrars tid med sina barn ska kvoteras, mot deras vilja, för då får de som de ”egentligen” vill ha det; totalt likställt.

Vad SD har för demokratisyn vet jag inte riktigt, det blir det till att kolla upp sen. Men att Vänsterpartiet ändå kallas demokratiskt kan väl delvis bero på att de aldrig fått ha någon egentlig makt, så de har aldrig kunnat genomföra sina planer och revolutionera Sverige till en god socialistisk stat. Får Mona Sahlin som hon vill så ska de få en chans till slut, om hon vinner valet.

Låt oss hoppas att det här med faktisk makt förblir en våt dröm för Ohly och hans parti.

Oppositionen är rökt

Mitt stalltips är att regeringen Reinfeldt är rökt.

Så sade statsvetaren Sören Holmberg i oktober 2007, när Alliansen tappat något enormt i opinionsundersökningarna efter valet – nu låg de under 40%. Visserligen är det vanligt att regeringar tappar strax efter att de tillsatts. Kanske tror vi, eller åtminstone hemligt önskar även om vi vet att det inte kommer ske, att alla löften ska infrias samma dag den nya regeringen vinner valet. Det händer aldrig. Och går inte de utlovade förändringarna snabbt nog blir det missnöje. Tur då att regeringen har fyra år på sig att driva igenom sina löften, så att vi vanliga dödliga hinner märka av dem. Otur om det är en vänsterregering visserligen, men det hade nog inte varit så populärt att ha en lag om att vänsterregering bara får sitta tre veckor, och högerregeringar fem år.  :P

Men åter till ämnet. Sören Holmberg, en av våra mest vördade statsvetare (den ende jag kan namnet på dessutom) menade att regeringen var rökt eftersom deras tapp var ovanligt stort, och att det torde vara omöjligt för Alliansen att hämta upp det underläget. Men även de bästa gör misstag.

Alliansen har hämtat upp underläget med råge. Socialdemokraterna i synnerhet har backat något oerhört. När de låg som bäst till i opinionsmätningarna fick de 45%. I de senaste opinionsmätningarna hamnar de på runt 27-28%. Fortfarande mycket, men ett enormt tapp ifrån deras toppnotering, och för ett parti som brukade kunna regera ensamt med 40-50% av väljarnas stöd, så blir det ett mörkt kapitel i krönikan om de landar på en 25-27% i slutändan. Och med drygt en vecka kvar till valet verkar det inte alls otroligt.

När de rödgröna ledde med ungefär 50 mot 43% i opinionsmätningarna i början av året, kallade Mona Sahlin detta för ett oupphämtbart försprång (om nu det är ett ord?). Sex månader senare leder Alliansen med samma försprång. Nu säger man att ”allting kan fortfarande hända!” Och det stämmer väl, rent teoretiskt. Men det ska mycket till om Alliansen ska tappa hela försprånget på en vecka. Personligen tror (och hoppas) jag att de rödgröna inte har en chans.

Oppositionen är rökt. Och måtte jag nu inte ha lika fel som Holmberg.

Fallet Sahlin

Somliga säger att Mona Sahlin är sossarnas svar på Bo Lundgren, Moderaternas partiledare 1999-2003. Folk har inget förtroende för henne, det egna partiet har knappt ens förtroende för henne, vad hon än gör i media så blir det fel, och hon kommer med all säkerhet leda sossarna till sitt sämsta val på många decennier. Nu har jag inget personligt minne av Bo Lundgren eller valet 2002, jag visste knappt vad politik var när det inträffade, men med en snabb koll på valresultatet (Moderaterna tappade 7,6% i valet 2002) och kommentarer från folk som var där när det skedde (bl.a. nämnda tokmoderat), så förtår jag likheterna. Förlorar Mona Sahlin valet kommer hon inte sitta kvar som partiledare. Vinner de rödgröna kommer hon troligtvis bytas ut ganska snart ändå, på grund av det usla förtroende hon åtnjuter, både inom och utom partiet.

Personligen tycker jag bara det är bra att hon försvinner från politiken, gärna utan att vinna ett val först. Förutom att jag inte delar många åsikter med henne eller hennes parti, och knappast samma ideologiska grund och tankebanor, så har jag inget förtroende för henne. Alls. Hon är en gnällig populist som gör allt för att ta tillbaka makten, inklusive att inleda direkta samarbete med kommunister.

Det finns trots allt folk som försvarar henne, som säger att allt dåligt hon gjort tillhör det förflutna. Och visst, hade det bara gällt Tobleroneaffären hade man kunnat ha visst överseende med henne, men nu har hon så många andra skavanker som politiker att det är omöjligt att se henne som en acceptabel statsministerkandidat. Låt mig förklara.

För det första har vi klassikerna; Tobleroneaffären, skattefiffel och att hon anställt folk svart. Alla dessa saker urholkar förtroendet för henne som en ärlig politiker. För att lista några punkter från en viss känd samling;

1. Hon betalade sin dagmamma svart 1990,
2. Hon åkte fast för att inte betala TV-licensen 1993,
3. Hon får körförbud på sin bil då den inte är besiktigad 1993,
4. Hon åkte fast för att ha köpt varor, hyrt bilar för personligt bruk och tagit ut kontanter – med statens kontokort. Detta var den så kallade Tobleroneaffären,
5. Efter Tobleroneaffären tog hon ”time out” på Mauritius med familjen, en assistent och två väktare. På statens bekostnad,
6. Hon startar ett bolag 1997, som snabbt börjar gå med förlust,
7. Under år 1999 så går 32 av hennes 98 obetalda parkeringsböter till kronofogden. För att hon ska slippa få mer böter fixar regeringskansliet en speciell parkeringsplats till henne,
8. Under 1999 går ovannämnda bolag i konkurs, och vid det laget har Mona Sahlin blivit regeringens småföretagarexpert,
9. Hon betalar inte sina 30,000 i restskatt år 2000 och ärenden går till kronofogden,
10. År 2002 är har hon fått körförbud på bilen eftersom den inte är besiktigad och fordonsskatten inte är betald,
11. Mellan 1995 och 2006 var hon inte med i facket, men gick sen med för att det skulle se dåligt ut inför partikamraterna annars,
12. Hennes dotter fick praktikplats på Sveriges ambassad i Washington, informellt (d.v.s. ingen annan fick chansen) vilket är emot UD:s regler,

Punkt 1 och 2 var saker som tvingade två borgerliga ministrar, i den nuvarande Alliansregeringen, att avgå väldigt snabbt, eftersom de inte ansågs trovärdiga med det på sitt samvete. Tobleroneaffären kommenterade hon med ”Jag tog ett förskott på lönen, det kan väl de flesta göra”. Visst, säg det till vilken vanlig arbetare som helst som du säger dig företräda så ser du att det inte stämmer. De flesta får lön får man för utfört arbete, inte betalt i förväg.

Trovärdigheten brister totalt när hon ska företräda de vanliga arbetarna men lever i en värld långt ifrån dessa. Hon har dessutom aldrig varit i deras situation, men det återkommer jag till. Att hon dessutom drev sitt bolag i konkurs är ingen bra merit och man ska leda ett helt land och sätta upp spelreglerna för alla bolag i hela landet. Är hon inte trovärdig i det lilla är hon inte trovärdig i det stora. Likadant är det med Tobleroneaffären; om hon kan använda statens – d.v.s. dina och mina – pengar för att köpa godis och hyra bilar till sig själv, varför i hela friden ska vi ge henne ansvaret över hela statskassan?

Hon säger dessutom att det är häftigt att betala skatt, men struntar själv i att betala många skatter. Eller så glömmer hon bort det, hon är ju så rik så hon borde ju inte behöva bry sig om det. Och vad ger det för trovärdighet egentligen? Om hon ska representera och hjälpa låginkomsttagare och vanliga arbetare, som ofta får hålla stramt i sin budget för att få livet att gå ihop, borde hon väl ändå ha lite självdisciplin och se till att ha koll på sina egna skatter och räkningar. För att föregå med gott exempel, om inte annat.

Men låt oss lämna de klassiska trovärdighetsproblemet och Sahlins track record, och låt oss fokusera på henne som person, hennes personlighet, erfarenhet och så vidare.

Mona Sahlins utbildning tog slut efter grundskolan, inget gymnasium eller universitet/högskola. Hennes arbetslivserfarenhet är noll; hon har jobbat hela livet inom Socialdemokraterna, som minister, och då det bolag hon drev i konkurs på två år. Enligt andra socialdemokrater vill hon aldrig läsa in sig för mycket i olika frågor utan vill ha en kort sammanfattning av det hon ska debattera om, det hennes åsikt ska vara för tillfället. För att citera direkt, från Enn Kokk, socialdemokrat sedan evinnerlig tid;

Mona Sahlin, som tycks återkomma som en av de mer seriösa kandidaterna, har en hel del av den personliga utstrålning, som Pär Nuder saknar.

Men politiskt är hon ett osäkert kort. Som SSUare var hon snarast traditionalist, men sen har hon mer och mer lierat sig med förnyarna (som ju numera återfinns i partiet). Mitt intryck av henne – jag har jobbat nära henne under hennes tid som partisekreterare – är att hon agerar mer efter vart hon känner att vinden blåser än efter djupt grundad övertygelse och framför allt kunskap. De gånger hon bad mig om underlag för något, ville hon aldrig läsa några vidlyftiga papper, som hon själv måste tolka; nej, korta sammanfattningar skulle det vara. Hon var ganska lat. Hon la sig praktiskt taget aldrig i vad jag som ansvarig funktionär tog upp på VU- och partistyrelsedagordningarna (vilket ju var kul för mig) utan skrev bara raskt sin namteckning på kallelsepapperet.

Och hon var fruktansvärt oberäknelig. Det hände, att ombudsmän slog vad om hurudivda hon skulle komma till ett utlovat möte eller inte. Jag har rikliga egna erfarenheter av det här. En gång bad hon mig, någon timme innan planet skulle gå, meddela återbud till ett stort kvinnomöte i parlamentet i Riga. Från de nordiska partisekreterarmötena skolkade hon ofta; jag fick åka ensam. En gång tog den danske partisekreteraren mig åt sidan och sa ungefär: ”Enn, det här är ingen kritik mot dig. Vi uppskattar allihop dina analyser av vad som sker i svensk politik. Men vi kan ju inte ha mängder av nordiska partisekreterarmöten, där den svenska partisekreteraren inte deltar.”

Med det här vill jag säga, att det personliga slarv, som fällde henne förra gången, är bara förnamnet.

Egentligen gör det ont att behöva skriva det här – Mona är på många sätt en trevlig person, och hon har nu senast, till exempel i kärnkraftfrågan, stått för en politik jag sympatiserar med. Men i den situation partiet nu befinner sig, måste alla kort upp på bordet.

Om det som allmänheten känner till om Mona Sahlins skattefiffel och godisköp med skattepengar bara är toppen av isberget, borde det vara anledning nog att inte låta henne bli statsminister. Men det finns mycket mer som får mig att betvivla hennes lämplighet som statsminister. Som Enn Kokk nämnde, hon vänder kappan efter vinder; hon är populist. Åtminstone blir Socialdemokraterna det under hennes ledning. De kritiserar hårdnackat förslag som Alliansen genomför och kallar dem omänskliga, till och med sataniska, när det faktiskt var sossarna själva som skissade fram förslagen under deras tid vid makten men vågade inte genomföra dem. Hon samarbetar först med Miljöpartiet, men när Lars Ohly skriker och gormar släpper hon in honom också, även om hon bara en vecka tidigare sa att Vänstern inte skulle vara med i samarbetet.

Här har vi ytterligare ett allvarligt problem med Mona Sahlins styre. För första gången sedan Kossackvalet 1928 samarbetar sossarna nu med Kommunistpartiet för att försöka återta makten. Under alla andra år har de vägrat släppa in Vänsterpartiet till den direkta makten då de vet hur skadliga de kan vara för samhället, och inte minst ekonomin. Socialdemokratin har ändå haft en viss trovärdighet genom åren när de vägrat låta kommunisterna ta del av makten, man har hellre släppt makten (om än tillfälligt) till borgarpacket än låtit Stalins Fanclub få ministerposter och direkt inflytande över svensk politik.

Mona Sahlin krossar detta förtroende genom att släppa in kommunisterna i regeringssamarbetet. Vänsterpartiet är ett parti med en minst lika mörk historia som Sverigedemokraterna, med den stora skillnaden att V aldrig tagit avstånd ifrån sitt Stalin- & Kim Il-Sung-kramande där SD tagit avstånd från sitt nynazistiska förflutna. Lars Ohly var fram till för något år sedan öppet kommunist, sedan dess har han valt att inte säga just det ordet för att inte riskera dålig publicitet. Lars Ohly, som grät när Berlinmuren föll och Sovjets förtryck upphörde, kommer nu få sitta med i vår regering, och Mona Sahlin leder den utvecklingen.

Men bortsett från att hon förnyar laget med diverse DDR-nostalgiska kommunister så ser hennes laguppställning väldigt bekant ut. Thomas Bodström, Leif Pagrotsky. Göran Perssons gamla ministrar. Den regering vi röstade bort i det senaste valet ska komma tillbaka tillsammans med några kommunister och trädkramare och ”förnya” och ”modernisera” Sverige. D.v.s. återgå till det vi hade 2006, fast med mer skatter och inga kärnkraftverk.

Mona Sahlins sista stora problem är att hon är kvinna. Eller, egentligen är hennes kön inte ett problem, oavsett hur mycket de arga feministerna (och alla sossar som vill försvara Mona) skriker och hojtar om det. Problemet är att hon målas upp som ett offer; hon är diskriminerad, därför ska vi sätta henne på piedestal och göra henne till statsminister. Som kompensation.

För de absolut flesta spelar könet på statsministern ingen som helst roll. Letar du länge nog kan du säkert hitta någon urtypisk manschauvinist som tycker att kvinnans plats är i köket, städskåpet och i sängen när han känner för det, precis som du kan hitta en arg tokfeminist som tycker att män är djur och alltså inte kvalificerade till högre poster. Att skylla på könsdiskriminering i det här fallet är att försöka dölja Monas alla svagheter, att säga att det är väljarnas eget fel att de inte har förtroende för henne eftersom de är så trångsynta och sexistiska.

Om Mona inte målats upp som ett könsdiskriminerat offer utan sökt statsministerposten på egna kvaliteter, egen trovärdighet och skicklighet, då hade hon haft mycket större chans att lyckas. Margaret Thatcher var Storbrittaniens första kvinnliga premiärminister. Hon blev inte det för att hon spelade på hur diskriminerad hon var, nej tvärtom; hon struntade fullständigt i att hon var i minoritet jämfört med männen och använde sin skicklighet för att bygga upp trovärdighet. Hon var handlingskraftig, hade en politik folk tyckte om och fullkomligt krossade den då rådande vänstern. Inte förrän nu, tjugo år efter att hon drog sig tillbaka, har de börjat återhämta sig.

Om Mona Sahlin gått till val på sin egen trovärdighet, handlingskraft och skicklighet; om hon hade satsat på att frmastå som den bästa kandidaten för statsministerposten, inte bara Sveriges första kvinnliga statsminister (som du måste stödja, annars är du en ondskefull antifeminist); då hade hon kunnat vinna. Problemet är att hon inte har någon trovärdighet, hon är inte särskilt skicklig, och hennes handlingskraft läggs på att bjuda in kommunister till regeringssamarbete.

Kort sagt så är Mona Sahlin inte rätt man (eller kvinna) för jobbet. Hon är inte trovärdig, hennes förtjänst är att få Socialdemokraterna att se fullkomligt maktgalna ut. De kan göra vad som helst för att få makten, som att samarbeta med de tidigare bortträngda kommunisterna, och de använder populistiska utspel istället för ideologiskt grundade tankar för att vinna enkla röster. Vilket de dessutom misslyckas med. Ledaren för detta projekt kan då knappast anses vara värdig en statsministerpost, och då denna ledare råkar heta Mona Sahlin så är hon ingen bra statsministerkandidat.

Mer hyckleri om SD

Det finns flera lager av hyckleri i Mona Sahlins kritik av Fredrik Reinfeldt, när denne ”inte är tydlig nog” i sitt fördömande av SD.

Från SvD:

SVT:s partiledarutfrågning i torsdags sade Fredrik Reinfeldt att han är beredd att sitta kvar som statsminister om Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen, om det borgerliga blocket blir större än de rödgröna.

Han ville inte medge att han då blir beroende av Sverigedemokraterna.

- Det kräver att Mona Sahlin går ihop med Sverigedemokraterna, sade han.

Men Mona Sahlin håller inte med.

- Man kan inte bara säga att man sitter kvar och sedan lägga det i mitt lilla knä, som Reinfeldt gjorde. Den som bildar regering måste visa att det finns en majoritetsregering, det blir ännu viktigare om SD är inne, säger hon.

Om Alliansen blir större än de rödgröna, och SD blir vågmästare, så är det ju ett naturligt val för Reinfeldt att bilda minoritetsregering; han har ju störst legitimitet att göra det. Och om Mona Sahlin & C:o då ska hålla sitt löfte om att aldrig samarbeta med SD, och SD röstar emot Reinfeldts minoritetsregering, då måste de rödgröna rösta ja till den för att hålla sitt löfte. Vilket de så klart inte kommer göra, för då är det en ”speciell situation” där alla gamla löften inte gäller. Det viktigaste är ju att de får makten, inte att de håller fast vid sitt ord om att aldrig samarbeta med SD.

Sen har vi det där med att man måste bilda majoritetsregering. Sossarna har väl inte världens track record på det, alla deras regeringar förutom Per-Albin Hanssons samlingsregering under Andra Världskriget, och Erlanders regering efter valet 1968, har varit minoritetsregeringar; de har förlitat sig på Kamrat 4%, kommunisterna i V, för att behålla makten, och på senare tid även Miljöpartiet. Att därför kräva att Alliansen ska skapa en majoritetsregering, där ett rödgrönt parti då måste ingå, är ganska magstarkt.

För det tredje och sista så borde Mona Sahlin inte klaga även om Alliansen, mot all förmodan, skulle göra släppa in SD i sin allians. I hennes samarbete har hon släppt in det gamla kommunistpartiet, som aldrig gjort avkall på sitt förflutna som Stalin och Kim Il Sung-älskare, sitt stöd till Sovjet osv. SD har åtminstone distansierat sig från partiets ungdom som nynazistparti, och de som vill tillbaka till den tiden blir uteslutna ur partiet. I Vänsterpartiet är partiledaren uttalad kommunist, även om han lovat att inte säga det för att de då kan tappa röster, i Sverigedemokraterna är det partiledaren som velat ta partiet ifrån sitt ursprung och göra det mer rumsrent.

Att inte bjuda in SD till samarbete med Alliansen är förnuftigt eftersom de flesta av deras åsikter dels är idiotiska, dels Folkhemsvurmande; alltså gammaldags socialdemokratiska. De åsikter som inte är helt korkade gäller främst familjepolitiken och försvaret, och grundtanken att integrationspolitiken är ett misslyckande. Lösningen på sagda problem har de dock knappast.

Men med samma tankemönster borde inte heller V få sitta med i någon regering innan de fått en tarmsköljning och kastat ut alla gamla Sovjetkramare och gjort sig rumsrena. SD har visserligen en hel massa åsikter som är helt åt skogen, men de har i vart fall rensat ut det värsta ur partiet. V har inte gjort det, och har aldrig visat ambitioner att göra det. Man är stolt över sitt kommunistiska arv, men väljer att inte visa det alltför öppet. Röda stjärnor på riksdagsledamöter är dock helt okej. Skillnaden mellan SD och V är att V inte haft någon omvandling till ett rumsrent parti på senare tid, men ändå anses de som godkända samarbetspartners när Sossarna vill ta tillbaka makten.

Men nu är det så att Vänsterpartiet kan hjälpa sossarna tillbaka till makten, och då spelar partiets bakgrund ingen roll. Makten framför allt.