Negativ inkomstskatt

Vården: En radikal kompromiss… eller något

Såg lite av vårddebatten i riksdagen när jag åt frukost imorse. Vänstern gormade på som vanligt om hur hemskt det är att vårdföretag tjänar pengar på sitt arbete. KD förklarade hur motsägelsefullt det är av vänstern att vilja stoppa alla vinster för vårdföretag i den offentliga sektorn, när t.ex. vägbyggare får ta ut vinster av det kommuner och staten betalar dem för vägarbeten. Anders W. Jonsson ifrån Centern tyckte jag gjorde absolut bäst ifrån sig när han tydligt försvarade riskkapitalisternas roll i att förbättra vården, konkurrensen och uppbyggandet av nya, innovativa tekniker och metoder för vården. När Vänsterpartiets Ulla Andersson sedan kastar epitetet ”nyliberal” på honom, som om det vore en grov svordom, får man ju se det som en komplimang.

Personligen är jag tveksam till om vi borde ha offentligt finansierad vård överhuvudtaget, av flera anledningar: dels blir man automatiskt bunden till systemet eftersom en stor del av ens lön tas ut i skatt för att finansiera det; dels är det inte statens uppgift till att börja med att plåstra om alla sina medborgare, utan endast sätta upp spelregler för hur alla medborgare, företag och organisationer får operera, samt försvara befolkningen mot inre och yttre hot; och dels leder statlig drift och styrning till ineffektivitet, långa vårdköer och korporatism, när politikerna ska välja vinnare och förlorare istället för att helt lämna det åt patienter och anhöriga, d.v.s. vårdmarknadens konsumenter.

Om man dock tvunget ska ha ett offentligt finansierat vårdsystem så ska man göra det så bra som det bara går. Låt all vård utföras av privata eller ideella utförare, men gör inte upphandlingar direkt med dem som de flesta kommuner gör nu. Ge istället ut en typ av vårdpeng direkt till enskilda medborgare, och inte ett öre till företagen. Då ligger makten helt i patienternas och de anhörigas händer, och då måste de företag som vill överleva anpassa sig efter kundernas vilja, inte kommunens avtal. Extra pengar kan ges till människor med handikapp, äldre och föräldrar med barn under 18 år, och kanske några få grupper till med särskilda behov.

Det är inte ett perfekt förslag, det tycker inte ens jag själv , men det är långt mycket bättre än de alternativ som oftast framförs: att enbart kommun/stat får sköta vården (så att alla får lika dålig vård), förbud mot vinster eller riskkapitalister (så att företagen förlorar alla incitament och möjligheter att konkurrera med den offentliga vården), eller att göra som nu och sluta avtal med företag där kommunen ger en snäv budget, men stora visioner på pappret som inte kan uppfyllas, och som gör att företagen gör allt för att vara vänner med politikerna istället för sina kunder, d.v.s. främjar korporatism och korruption.

Andra bloggar: Dick Erixon.

Socialistisk sjukvård

Socialistiska läkare öppnar en vårdcentral så att alla som tycker det är fel att man kan välja vårdcentral kan välja ett eget alternativ. Jag älskar logiken.

Men så länge de inte vägrar att ge vård till de som inte är medlemmar i ett socialistiskt parti, eller råkar nämna att de stöder Alliansen, så varför inte? Att kunna välja var man vill ha sin vård och inte förpassas till en usel vårdcentral bara för att staten har bestämt att det är dit man ska gå är hela meningen med vårdvalet. Vill man då avsäga sig sin valfrihet och behandlas av likasinnade doktorer, även om de visar sig vara ganska dåliga eller slarviga doktorer (då inget sagt om doktorerna i frågas faktiska skicklighet ), så låt gå. Men vi andra väljer gärna en bättre vårdcentral ifall den vi går till är dålig.

Vårdnadsbidraget är bara början

Jag har varit lite kluven till tanken med vårdnadsbidraget. Inte för att det skulle vara en ”kvinnofälla” eller något sånt trams, utan mest för att jag inte tycker att staten ska betala ut bidrag hit och dit, om det inte är absolut nödvändigt för folks överlevnad. Efter en del eftertankar har jag kommit fram till att det är en bra tillfällig lösning, en liten förbättring av det socialistiska systemet där alla barn ska sättas på dagis och skiljas från sina föräldrar större delen av dagen. Med vårdnadsbidraget får man åtminstone möjligheten att själv stanna hemma och ta hand om barnen, även om 3000 kronor i månaden knappast täcker upp för en hel månadslön.

Vårdnadsbidraget är ett sätt att lappa för det socialistiska systemets hål och ge åtminstone lite valfrihet till föräldrarna, men det är knappast ett perfekt system. Mitt mål är inte att lappa och laga det socialistiska systemet som redan finns, utan att ersätta det med ett bättre system. Ett konservativt system. Ett system där normen är att föräldrarna själva tar hand om sina barn, där en familj kan, om den vill, överleva på en månadslön eftersom staten inte snor hälften av den utan kanske bara 15-25%. Dagis ska så klart inte förbjudas, men det ska i första hand vara föräldrarnas ansvar, skyldighet och privilegium att uppfostra sina barn, inte statens.

På vägen mot ett sånt system så kan vårdnadsbidraget vara en början. Nästa steg kan, som bl.a. KDU förespråkar, vara att ge en barnpeng som föräldrarna själva får välja hur den ska spenderas; om den ska läggas på en dagisavgift eller användas för att ha barnen hemma. Man ska alltså få den summa pengar en dagisplats kostar i näven. Eller ja, på bankkontot.

Vårdnadsbidraget och denna eventuella nya barnpengs syfte är att fler ska få den ekonomiska möjligheten att stanna hemma med sina barn, men ett bidrag hjälper inte på långa vägar för att fixa hela systemet. Inkomstskatten måste sänkas ytterligare, bli platt, momsen sänkas, nivån när man börjar betala inkomstskatt höjas från 10,000 per år, eller var det nu ligger, till kanske 80-100,000 eller mer. När man får bestämma över en större del av sin egen inkomst, vilket man av rent moraliska skäl är berättigad till – det är ju DIN inkomst – så kan man också överleva på en månadslön om man är ett par, eller arbeta deltid, eller hur man nu väljer eller har möjlighet att göra.

Det viktiga är att man själv rår över hur man uppfostrar sina barn, vill man tvunget arbeta heltid båda två och ha barnen på dagis hela dagarna så finns dagis att ha dem på, men normen måste vara det naturliga – att varje föräldrapar tar hand om och uppfostrar sina egna barn.

Vårdnadsbidraget är som sagt bara en tillfällig lösning, enligt mig. Målet med ens politik ska inte vara att införa och hålla fast vid vårdnadsbidraget, utan vårdnadsbidraget är bara ett medel för att föräldrarna själva ska kunna få friheten att bestämma över sina barn själva.

Att folk själva ska ha friheten att bestämma hur deras barn ska uppfostras är målet, vårdnadsbidraget är bara ett tillfälligt medel.

Therese Bäckman avfärdar kritikernas argument att vårdnadsbidraget är en hemmafrufälla.

–Jag ser det tvärtom. Det är en förmån att få vara hemma. Det finaste man kan göra är att vara mamma och uppfostra en ny generation till att bli goda samhällsmedborgare.

- Svenska Dagbladet.

Tidningar: SvD.
Bloggar:  Ellinor Petersen.

En idé för Sverige?

Inte för att det är en långsiktig lösning, eller för att abortförespråkande feminister skulle gilla det (”Ni försöker bara få kvinnor att bli slavar! Childrin r evilz!”), men detta kanske kunde vara ett förslag för Sverige också? Tills man fått en bättre abortlagstiftning helt och hållet?

Gravida kvinnor som har dålig ekonomi erbjuds 43 000 kronor om de inte gör abort. Det är den italienske guvernören i Lombardiet, Roberto Formigoni, som formulerat idén. Katolska kyrkan uppskattar förslaget. [...]

Ingen kvinna ska tvingas göra abort av ekonomiska skäl, säger Formigoni. [...]

Enligt föreslaget ska gravida kvinnor i ekonomiskt trångmål få drygt 2 400 kronor i månaden under maximalt 18 månader.