Egentligen är det inte många av mina åsikter som förändrats, snarare har många av dem befästs och jag har, i min egen åsikt, mer välgrundade argument för dem nu. Därför har jag funderat ett tag på att starta om den här bloggen, rensa ut de sämsta posterna ur arkivet och börja skriva på nytt, och strukturera upp det jag skriver ordentligt istället för att bara slå på tangenterna tills jag tröttnar. Hur pass aktivt jag faktiskt kommer skriva vet jag ännu inte, men som det ser ut just nu blir det i alla fall inte tre poster om dagen!

I en vecka nu så har jag filat på en egen statsbudget när jag varit som mest uttråkad. Ni vet, sånt man gör en fredagskväll. Jag har använt statsbudgeten 2010/11 som underlag och försökt få fram vad det faktiskt skulle kosta att genomföra alla ändringar som jag skulle vilja göra. Det blir så klart väldigt runda siffror eftersom jag varken är ekonom eller kan, med den tid jag lägger på det här sidoprojektet, lista ut exakt hur mycket det skulle kosta att t.ex. effektivisera försvaret, korta ner riksdagsmötet från tio månader (det är väl så långt nu… har jag för mig) till två-tre, o.s.v. Men sen är inte det tanken heller; tanken är främst att jag ska få lite perspektiv på allt jag skulle vilja genomföra , inte att det ska bli en budget som faktiskt skulle kunna användas!

Än så länge har jag fått ner statens utgifter med 400 miljarder, sänkt skatter och annat med 215 miljarder (och då har jag inte kommit till att införa plattskatt ännu!), sålt statliga företag för 247 miljarder och lagt till nya utgifter för 86 miljarder (en fördubbling av försvarets budget samt införandet av negativ inkomstskatt). Det finns mycket kvar att tackla, t.ex. inkomstskatten, men tid är något jag har ganska gott om just nu. När jag väl är färdig tänker jag lägga ut alltihopa i delar här på bloggen, ett inlägg för varje område, och kanske med det sätta igång och blogga på allvar igen.

Så, om någon fortfarande läser här – som inte råkar hitta hit genom att söka på bilder av Emma Watson – nu har ni något att se fram emot, eller bäva inför.

En till. Och en till. Och en till. Och en till. Hörr dörr.

Något att störa sig på är att Tomten precis innan han ser Joe säger till sig själv att ”Nu finns det inget barn i världen som inte är glatt!”, som om han aldrig någonsin under sina 500 år av julklappsutdelande stött på ett hemlöst barn, eller något annat olyckligt barn. Jomen visst.

Den faktiska storyn börjar strax efter den första timmen har gått. En av de mest energiska tomtenissarna ser att leksakerna som hans löpande band-maskiner producerar inte håller måttet, och bestämmer sig för att lämna Nordpolen. Han kommer till New York och blir av någon anledning inhyrd av en ondskefull leksakstillverkare (den typen av skurk som fyller gosedjur med spikar och glasbitar innan han säljer dem. Ingen vidare affärsidé alltså).

Med lite tomtenissemagi och leksakstillverkarens rena skära ondska lyckas de skapa en slickepinne som gör att man kan flyga en kort stund. Dessa delar de ut gratis, och plötsligt måste tomten börja konkurrera med denna onda affärsman. Julen känns inte särskilt julig längre, tycker Tomten.

Nu kanske man kan tro att detta är menat som lite lättsam samhällskritik, en kritik av rå kapitalism och konsumism, där Tomten står för det gamla, hållbara och godhjärtade. Men att kalla filmen för samhällskritisk skulle vara att ge den mer cred än den förtjänar. Den är snarare fylld med stereotyper, av både onda, giriga rigemän, och ostigt godhjärtade nissar och tomtar.

Santa Claus the Movie är långt ifrån den värsta filmen jag sett; det som räddar den åtminstone lite grann är John Lithgow (Tredje Klotet från Solen, Don Quixote) och hans ”over the top” skådespel som den onde affärsmannen, och att filmen är så oerhört julig. Jag tror att jag hade tyckt den var ganska kul om jag var liten, på den tiden när fem minuters ostigt montage av robotiska tomtenissar som slår hjärndött på leksaker med hammare för att ”bygga dem” var något kul.

Gillar man den typen av filmer kanske man kan tycka om den här. Annars är det mycket tveksamt. Personligen tycker jag den är som Santa Claus Conquers the Martians, men med högre budget och aningen bättre skådespel. Möjligen värd att se för att kunna säga att man har sett den, men inte mycket mer.

Vår första film är en komedi ifrån 1988 kallad ”Scrooged”. Som ni kanske hör på titeln så är det en modern tolkning av Charles Dickens ”En Julsaga” om den ärkesnåle Mr. Scrooge. I den här versionen heter dock huvudpersonen Francis Xavier Cross. Cross, som spelas av ingen mindre än Bill Murray, är chef för ett stort TV-bolag som tänker göra allt för att få hela landet att se deras julprogram på julafton. Han är en typisk egocentrisk och ondskefull rikeman, en stereotyp som Murray ändå lyckas blåsa liv i och få oss att bry oss om.

Handlingen följer mer eller mindre bokens story, så några stora plot-twists är inte att vänta. Det som istället fångar ens intresse är hur regissören har tolkat den klassiska berättelsen. Utöver Bill Murray, och hans gamla flamma Claire (Karen Allen, ifrån bl.a. Indiana Jones) är det inga skådespelare som verkligen står ut. Det man fångas av är istället humorn, som ibland är väldig ostigt, och hur filmen snabbt kan gå från något väldigt juligt och glatt till mörka scener, som den ihjälfrusne uteliggaren eller när Murrays karaktär håller på att brinna upp.

Avslutningen, när Murray blir omvänd och börjar sprida julglädje bland sina TV-tittare, är väldigt, väldigt ostig och julig och glad, men Murray lyckas trots allt göra den trovärdig och nästan lite rörande, på ett så där klassiskt, ostig julevis.

Överlag så är detta en riktigt bra julfilm. Det är en rolig tolkning av den klassiska julsagan, och Bill Murray bär upp filmen även genom dess svagare stunder. Har du inte sett den förut så se den nu, eller spara den till julafton!

SvD.

Men så länge de inte vägrar att ge vård till de som inte är medlemmar i ett socialistiskt parti, eller råkar nämna att de stöder Alliansen, så varför inte? Att kunna välja var man vill ha sin vård och inte förpassas till en usel vårdcentral bara för att staten har bestämt att det är dit man ska gå är hela meningen med vårdvalet. Vill man då avsäga sig sin valfrihet och behandlas av likasinnade doktorer, även om de visar sig vara ganska dåliga eller slarviga doktorer (då inget sagt om doktorerna i frågas faktiska skicklighet ), så låt gå. Men vi andra väljer gärna en bättre vårdcentral ifall den vi går till är dålig.

Det är väl inte en helt dum idé, det skulle ju tvinga fram personliga moraliska ställningstagande hos alla riksdagsledamöter eftersom de inte längre kan säga att ”jamen nu är det ju bestämt att lönen ska vara så hög, så vad kan jag göra?”.  Problemet, tycker jag, är bara att det bara angriper en liten del av problemet.

Vissa menar att man borde minska Riksdagens storlek och kapa bort en 150-200 riksdagsledamöter och därigenom spara en massa pengar. Och det är jag heller inte emot, jag har skrivit att man borde minska på antalet ledamöter förr, men av helt andra anledningar än att de kostar för mycket (se mina inlägg i ”Statsskick & Valsystem” ifall du är intresserad). Men det löser egentligen inte problemet alls, för även om vi kapar kostnaderna rätt rejält så kommer de kvarvarande 150-200 ledamöterna fortfarande ha en väldigt hög lön.

Slutligen finns det de som menar att lönerna borde sänkas rejält för alla ledamöter, dels för att det sparar pengar och dels (först och främst, tror jag många säger) för att politiker inte ska vara så väldigt välbetalda, det skapar en klyfta mellan väljare och politiker som gör att de har svårt att sätta sig in i vanligt folks ekonomiska problem.

Personligen tycker jag inte att något av de här förslagen är en perfekt lösning, långt därifrån, och inget av dem angriper själva huvudproblemet som jag ser det: att politik har blivit ett yrkesområde.

Problemet enligt mig är att det går att göra karriär inom politiker: att man börjar som, visserligen oavlönad, entusiast i ett ungdomsförbund, letar sig upp i styrelsen eller blir kommunpolitiker, och med tiden jobbar sig upp för ”The Greasy Pole”, och karriären avslutas som välavlönad riksdagsledamot eller, ännu bättre, med en ministerpost. Är man riktigt duktig får man en post i EU-parlamentet, med 250,000 i månaden.

Att vara riksdagsledamot ska vara ett förtroendeuppdrag, inte ett heltidsyrke. Jag ser inget problem i att de är välbetalda, tvärtom tycker jag att man ska ha högre lön om ens arbete kräver mycket ansvarstagande. Vare sig om man väljs in som representant för en grupp människor med samma åsikt, spridda över hela landet, eller om man är där för att representera en enskild valkrets och dess invånare, så är det ett förtroendeuppdrag man får ifrån de som man representerar, inte en lukrativ karriärmöjlighet.

Ett sista problem är också att ledamöterna bestämmer sin egen lön, genom ett särskilt utskott. Och kan man bestämma sin egen lön faller det sig rätt naturligt att se till att man är välbetald, särskilt när lönen kommer ifrån en chef (folket) som inte har något att säga till om i löneförhandlingarna. De är inte direkt egenföretagare, som får mer lön ju bättre de lyckas, utan de får hög lön oavsett de lyckas eller misslyckas. Sparken kan de bara få vart fjärde år, och många som misslyckats med sina vallöften får ändå behålla jobbet.

Nu tror jag ärligt talat inte att de flesta riksdagsledamöter valt denna yrkesbana för att de vill tjäna pengar. Men jag tror att de som kommer in i Riksdagen, och särskilt de som sitter där i flera mandatperioder, blir mindre villiga att lämna sina poster när de väl vant sig vid de höga lönerna. Eftersom partierna har mycket makt på väljarnas bekostnad, t.ex. genom att de rangordnar partilistorna inför valet och det krävs enorma mängder personröster för att ändra partiets rangording; och eftersom så många fått sin plats genom att först arbeta sig igenom ungdomsförbund och partiorganisationer för att få partiets förtroende, så blir många mer lojala gentemot partiet och inte mot de väljare de ska representera. Partipiskan får mer makt ju mer beroende man är av partiets välvilja för att behålla sitt jobb och sin lön.

Att vara riksdagsledamot ska vara ett förtroendeuppdrag, något man lämnar sitt vanliga liv och yrke för att ta sig an, och väl i Riksdagen ska man representera sina väljare, inte sitt parti.

Men att bara sänka ledamöternas löner, som vissa vill, tror jag inte leder till någon större förbättring. Dels ska det vara välbetalt att ha ett jobb som kräver stort ansvarstagande, dels skulle många kompetenta personer avstå från att ta sig an uppdraget om lönen var mycket lägre än den de har i sitt yrke.

Det jag tror skulle vara den mest effektiva lösningen det är att korta ner riksdagsmötet. Istället för att Riksdagen ska sammanträda var dag nästan hela året, så begränsar man det till två-tre månader om året. Lön får ledamöterna bara de månader de är i Riksdagen, och någon fallskärm resten av livet om de röstas ut är inte att tala om. Då måste alla ledamöter se till att ha ett ”riktigt” jobb att återvända till när rikdsagsuppdraget tar slut för året, även om lönen är 50,000+ i månaden. Det skulle mer eller mindre döda politiken som yrke, samtidigt som det sparar en stor del av skattebetalarnas pengar och se till att ledamöterna lever närmare sin väljare – 10 månader om året är de ju vanliga människor precis som vi.

Många riksdagsledamöter, partiledningar och andra politiker har säkert mycket att invända mot ett sådant förslag, eftersom det skulle tvinga dem att skaffa ett redigt jobb . Och det finns säkert andra invändningar mot ett sådant förslag också (som ni gärna får lämna ifall ni har några!), men personligen ser jag det som en mycket bra lösning då den i ett svep undanröjer många av de problem jag ser med den svenska demokratin.

Och slutligen, visst sparar vi en massa pengar på förkorta riksdagsmötet, men det är inte huvudanledningen, det är snarare en trevlig bieffekt. Demokratins uppgift är inte att sysselsätta en stor mängd yrkespolitiker vars jobb är att lyda partiledningar och tycka saker på vår bekostnad, dess uppgift är att se till att folket styr landet och utser sina egna ledare. Genom att återigen göra det till ett förtroendeuppdrag att vara riksdagsledamot så förstärker man demokratin, ledamöterna tappar en stor del av sin partilojalitet som istället kan riktas mot väljarna.

Kombinerat med avskaffandet av 8%-spärren för personval, införandet av enmansvalkretsar (alt. att göra hela landet till en valkrets och fortsätta med proportionella val, som i Holland), och kapandet av antalet platser i Riksdagen till 150-200, så skulle Sveriges demokrati förbättras avsevärt!